Baby, I don't care
En bild beskriver mer än tusen ord, så här berättar Makish hur kvällen var.
Motivera, motivera, motivera
Nu är det tjugo minuter kvar tills det är dags att springa till bussen. Tjugo minuter kvar tills jag ska vara på väg till skolan. Snart kommer paniken. Snart kommer den kittla mig mållös. Jag vet det så väl. Sista geografi-uppgiften är idag. Jisses, säger jag bara. Jag är långt ifrån redo. Jag behöver bara få g på den, och jag vet att det inte spelar någon roll alls om det blir något högre betyg. Min slutliga bokstav är redan satt, och kan inte förändras till något bättre, men rädslan att få under godkänt-linjen svider. Jag skulle inte klara av att få gå om den där förbaskade kursen. Usch, usch, usch. Nu hoppas jag bannemig att alla ni där ute håller tummen för mig. Det behövs.
Efter skolan hoppas jag på att kunna lura med mig min finaste Pauline till stan eller kista. Jag behöver inhandla ett par nya skor, eller ett par nya sommartoppar. Har hon ingen lust så får jag ta det imorgon istället, men det skulle vara skönt att få det gjort idag. Paniken över att inte ha ett par vettiga skor att sätta på sig, känns inte okej. Men, men, mitt huvumål idag är att bara få träffa gullrumpan. Jag har inte ens sett henne på näst intill en hel vecka. Japp. Jag såg henne sist vid brasan i fredags. Det är inte okej. Inte, inte, inte! Jag saknar den där filurens underbart söta léende och kloka ord. Jag tror att dem är en del av det livselexir som jag behöver för att vara glad.
Vad som händer på nattens sena timmar väntas att se. Kanske ett fartfyllt äventyr med någon söt sak? Det är bara att skicka iväg ett sms om någon har förslag. Jag klagar då inte.
Reflections
Nej, det ser inte ljust ut för mig. Verkligen inte.
Att ögonen dessutom är på väg att fara igen efter att ha jobbat hela dagen känns inte bra. Hur ska detta sluta?
So goodbye my lover, goodbye my friend
Det brinner i halsen på de som passerar utanför mitt fönster.
Deras kläder är av plexiglas och mina blickar rinner av dem nästan för lätt,
medans tankarna lyder:
Hur reducerar man en människa till det här?
Hur tar man steget från det som varit, till det som komma skall?
svara mig käraste,
för ingenting här
ingenting här kommer att få mig
från denna plats
för varje steg jag tar käraste
ekar inom dig
där du är nu
utan mig
och jag är en drömmare
det vet jag numera
du påpekade det så gärna
och om du läser det här, min käraste
ska du veta
att jag inte drömmer om dig längre
om det som skulle ha varit vi
om det som fanns framför oss, om vi vågat
om vi inte
slitit varandra i stycken
Min käraste,
skriv mig odödlig en dag
när de hittat mig
avslagen
eller nerslagen
för min käft växer för var dag som går
skriv mitt namn
på väggarna
i tunnelbanorna
längs murarna du bygger
och skriv mitt namn
i ditt självmordsbrev, om du så vill
eller föresten
gör bara en sak, min käraste
Glöm aldrig mitt namn
då den kvinna du älskat skapar eldar i din hals
All my life
Hade tänkt skriva något kul, men kom inte på något. Vill istället skriva: Jag saknar dig, Bk.
Spontanitet är inte så tokigt
Det andra spontana rycket kom på vägen hem från skolan. Jag hade precis sprungit på Amanda och lusten att känna sommaren ända in i ryggmärgen sved till. Efter en ytterst kort betänketid var idén redan uttalad och uppspikad på schemat. Vi sprang hem och bytte om till våra bikinisar och gick trallande ner till vattnet. Och nu gott folk. Nu har jag tagit mitt första utomhusdopp i en sjö. Bättre sent än aldrig må några säga. Men gott folk, det var underbart och för mig var det inte en sekund för sent.
Cuz' I got you!
Igår låg vi i det långa gräset och bara njöt,
förstärkte vår vänskap yttligare ett snepp.
Pratade ut om pappor, resor och pojkar.
Tiden bara rann av oss, och
Tillslut var klockan långt över spöktimmen,
men vi fortsatte njuta ändå.
Det fanns ingen brådska i världen
Vi var där
Det var allting som spelade någon roll
just då
Du och jag
Vi hade varann igen
just då
och nu
för mycket länge till
även då pojkar, resor och pappor försvunnit ur tid
Don't want to tell you...
Den där känslan av att jag precis startat något kaotiskt.
igen
och om
och om
igen
Ändå vill jag inte kapitulera. Ändå vill jag inte ge upp.
Jag vet att det här kan ge mig något stort.
Något riktigt stort
Ändå vinkade jag precis mitt hjärta hejdå igen, utan val
Och tyst viskar jag för mig själv:
Det här kommer att hända
om
och om
igen
Innan jag kan fatta tag om trygghetens hand
Vart är du, min älskling?
This I promise you
Det har varit ett mycket lärorikt år för oss båda två. Saker har förändrats, känslor har utvecklats och tankar har blivit helt utbytta, näst intill helt oidentiska från förut. Ingen av oss är samma människa idag, som för tio månader sedan. Inte ens i närheten.
Men då, för 10 månader sedan, visste jag att jag sa hej då till någon som skulle återkomma till mitt liv. Att jag sa hej då till någon som skulle komma tillbaka och stanna för alltid. En vän att räkna med i alla väder och med alla sorters känslor som man kan klä sig i. Ilska, hat, kärlek, sorg och lycka. Renodlad lycka till och med. En sådann som du ger mig ibland.
Det har varit läskigt, hela den här resan, även för mig. Jag har varit utan det gulligaste jag vet i nästan ett helt år. Jag har fått läsa mig till hennes förändringar och läskigt nog, knappt hört hennes röst på hela tiden. Minns jag den ens? Skulle jag veta att det var hon, om jag hörde hennes röst på långt avstånd? Skulle jag reagera och springa in i hennes armar så som jag planerat att göra om tre veckor? Skulle jag det?
Åh. Älskling. Snart är våran tid isär slut. Snart är du här. Snart räddar du mig igen, och jag vet att även fast att tiden har förändrat oss, kan ingen förändra det vi är för varandra.
Bara din röst kommer få mina ögon att tåras -
Som jag har saknat den och dig, min älskade Millaplutt!
Strö lite socker på mig
Jag fick i uppgift att agera modell för Felicia på foto idag. Jag skulle spela död vid en gravsten. Inte så svårt tänker ni, men för mig var det något helt omöjligt och resultatet blev inte riktigt som hon tänkt sig.
Ehmn. Jag tror jag förstår varför:
Tillägnad M för brusten tro på mig själv.
Du har aldrig fått några ord av mig
aldrig några dikter
inte ens nerklottrade sanningar i en flickdagbok,
under långsamma nätter när hjärtat vägrar vila
och händerna skakar av avhållsamhet
Du har inte känt mig
när jag var fjorton och galen
När jag hade en grön vattenpistol och
bar tröjor som visade magen
Du fanns inte i mitt liv den sommaren
jag cyklade till en sjö och drack
häxblandning gjord på blickar
och vaknade upp dagen efter målad i molnblått
med kärlek
och med ett punkband i sängen
Men vännen,
jag skulle gjort vad som helst
för att ha haft med dig då,
för jag vet att du skulle ha skrattat
och ditt skratt är det enda som betyder något
Du var inte med mig
när jag var femton och blev blond över en natt
Du var inte han
som satt bakom mig i skolan och skickade lappar
och inte heller den som fick lapparna tillbaka
fladdrande av förälskelsevingar
signerade xoxox
med kärlek
Jag har inte öst empati för dig förut
inte heller försökt få dig att falla
Du har aldrig fått chansen att lära dig
mina spel eller mina leenden
Jag har aldrig spunnit mot din rygg och kysst dina handleder
Du vet ännu inte
hur jag är när jag älskar
eller hur hårt jag faller när jag väl kastar mig
av kärlek
Ja
jag är en sån som älskar
och du
du är en sån som borde
Du har aldrig fått mig innan
du har missat hela mig
och du har aldrig fått några ord av mig
aldrig några dikter
inte ens sanningar nerklottrade i en flickdagbok -
så du får dom nu
den här är till dig
med kärlek
Vi förväntar oss kyssar, men får tårar
Och jag hade gjort om allting,
om jag bara kunde.
Jag skäms allra mest för din skull.
Du är en fin person.
Förlåt att jag aldrig respekterat det.
Och idag ville jag döda dig trettio gånger om
Efter timmar med geografiboken kan jag berätta att vädret och växtligheten varierar från tundra, till taigan (barrskog), till lövträd, till macchia (medelhavsklimat), till öken, till stäpp , till savann och till sist till tropisk regnskog, från polerna till ekvatorn. Jajamensan! och klimatzonerna heter: Polar/kallfronten, medelvarma/tempereradezonen, subtropiskazonen och sist tropikerna/varmazonen. Visst låter det hur kul som helst?
Inte ett dugg om jag ska vara ärlig.
Tacka gudarna att jag slipper geografi snart!
Över till något roligare. Idag har jag köpt mig min avslutnings outfit, en klänning, en ny jacka och en ny väska. Jag behövde nämligen få upp humöret efter att ha förlorat min älskade skinnjacka. För övrigt så fanns den inte kvar på någon carlings butik. Detta suger hårt! Det vart en jacka från salt istället. En grön. Detta är inte likt mig. Men vad är det man säger, variation förnöjer!
Nej. Nu blir det en till djupdykning ner i geografin.
Idag höll jag mig längre i liv än sjöbrisen. Slå det du!
Att vara beredd på dubbeltrubbel
Jag har fått världens smartaste idé. I veckor har jag saknat min barndom med havremoppar och kittlande gräs som smeker bara fötter från en bred hästrygg. Verkligen saknat. Och idag råkade jag nämna det för min käre far. Han råkade väcka glöden lite starkare genom att nämna hästresor till gotland. Upptäcka ön från en flåsande hästs rygg. Kunde det ha blivit bättre? Nej. Idén får mig att vilja åka nu på en gång.
MEN jag har årets än så länge bästa förslag till bla. min älskade Pauline. Vad sägs om att stanna en vecka extra på gotland efter stockholmsveckan, resa till andra sidan och vila ut från en veckans partajade med havremoppar? Rida runt i okända terränger och verkligen bara njuta? Du får inte säga att idén är tokig. Jag är i extas. Detta vill jag göra!
Every rose has it's thorn
Jag hade egentligen tänkt bänka mig framför ishockey-matchen igår, men icke sa nicke. Det vart att fara till glitter och glamour-festen i helenelunds scoutstuga tillsammans med vackra Linnea istället. Vi delade denna natt med massor av nya och gamla annsikten, bubbliga magar och ett glas vin för mycket. Mycket trevligt faktiskt, förutom att min älskade skinnjacka blev snodd runt nattens sista timmar. Att gå 1 km i spöregn utan den var inte kul. Jag saknade den något fruktansvärt. Gör det än. Kommer alltid att göra. Älskade, älskade skinnjacka.
PS. Milla, snart är du hemma igen. Jag längtar så!
It's a free ride when you've already paid
Igår var en underbar dag på många sätt, men även en ganska katastrofalisk sådann på många andra sätt.
Det blev en ganska lyckad dag på jobbet, och jag lyckades sälja det jag hade som mål. Det är inte ofta som det händer, så jag känner mig stolt över mig själv. Riktigt stolt.
Tidigare under dagen hade jag och Pauline mötts upp för att äta på food-courter i Kista galleria. I ren spontanitet kom vi sedan på att det fasiken var på tiden att vi band oss till varann för alltid. Band oss på det sättet att ingen någonsin skulle kunna separera oss. Inte pojkar, män, eller något annat liknande. Det skulle vara hon och jag och det skulle vi nu bevisa. Med en ring på varsitt finger var vi nöjda. Och jag vill nu stolt presentera mig själv som fru Cederblad-Lööw. Japp, det är inte illa det. Nu är hon min, bara min. Det är endast Claes klättermus som får tillstånd att dela henne med mig. Så det så! Och kommer det någon gång in någon som får för sig att ta en bit av mig, så ja, då får ni bannemig be henne om tillstånd först. Jag är inte längre till salu!
Senare in på natten blev jag illa tvungen att sitta som bänkad framför datorn tillsammans med mitt arbete om mänskliga rättigheter. Senast idag klockan 10 skulle det vara inskickat. Undra om hon märker att jag skickade in det klockan 14? Nananana. Håll tummen för mig.
Nej. Nu kallar duschen. Om en timme kommer våra middags gäster och sedan är det dags att glittra till sig inför nattens festligheter. Oavsett hur natten slutar ska jag vara lycklig. Det har jag bestämnt mig för. Men å andra sidan hur ska man inte kunna vara lycklig när man har världens bästa fru? Det här blir inte svårt alls att hålla!
You are a God!
Nu är det bara en timme kvar tills jag börjar skolan, och tre timmar kvar tills jag slutar. - Najs!
Efter skolan är det sedan raka vägen till väsby som gäller, för min absolut sista spelning med bandet. Vi ska spela i kulturhuset och alla kommer vara välkomna att komma förbi och kika. Jag orkar dock inte bjuda in någon idag. Dem som känner för det, får helt enkelt bara dyka upp.
Överaska mig!
Årets första utomhusdopp
Underbara helg
The least you can do is tell me why...
Jag tänker alltid på dig om kvällarna i maj. Det var vid den tidpunkten som allting tog fart. Som mitt hjärta för första gången dedikerades bort till någon annan.
Jag var så lycklig över att känna kapiciteten att röra, lyssna och att älska. Kapiciteten att känna mig berörd till gåshud genom bara några ynka ord, som "vi ses imorrn".
Det har nu gått månader sedan sist vi hördes av. Jag har inte fått se dig andas på flera dar. Jag känner mig alldeles halv. Ja, helt tom i min själ.
För jag vet. Verkligen vet att jag älskar dig än idag. Jag kan inte låta bli. Min vita flagga hissas upp till sin topp. Kapitulationen är kommen, och det enda som finns kvar att göra,
är att återigen upprepa de ord som skär inom mig allra mest:
Vi kommer inte att ses imorrn.
Det är ett hopplöst liv som vi lever. Kvack.
I will still be lauging
Jag har suttit och hört på tjatet hela dagen.
"Du borde. Du kan. Du måste. Du har kapacitet. Du orkar. Du vill."
Åt skogen med allt.
Jag kan inte alls. Punkt.
Jag var klantig som föll för dig
Det finns bara en enda anledning till min dåliga uppdatering.
Jag har spungit av mig alla ord. Tappat kunskapen att beröra.
Jag ska bättra mig. Någon gång. Någon gång när orden kommer tillbaks.
Tills dess får ni två bilder från valborg. Valborg med min finaste Pauline.
38 dagar kvar
Du är så otroligt efterlängtad, min ögonsten
~
