.

Jag har tänkt en hel del runt ett ämne under den sista tiden - nämligen Kärlek.
Och jag har kommit fram till att det enda kärlek bygger på är längtan efter närkontakt & kunnigheten till att kompromissa mellan två individer.
Man söker sig en partner som kräver samma nivå av längtan, saknad, kompromisser och passion.
Den första ingrediensen man söker, är passionen. Träffar man en person man känner sig attraherad av. Ja, då skapar man en spelplan för att se om dem tre resterande ingrendienserna finns. Perioden då man går runt på denna spelplan, kallas med fint ord "på-g-tiden". Men om man verkligen tänker efter.. Varför finns den? Jo.. Den finns för att pröva ut sin partners gränser, och smärttrösklar. Passar dem en i smaken, ja, då kan man gå vidare till nästa steg. Tillsammans. Men ofta när man hoppar till det steger försvinner ju spänningen. Man vet att man nått det målet man ville. Man har någon som ger en den närkontakt man vill ha. Någon som finns där, när man behöver det. Några kallar det stadiet för när nykärlek, blir vanlig kärlek. Jag kallar det för när kärleken omvandlas till viljan att ha en relation. För visst brukar man älska sin partner, men egentligen.. Varför början man älska någon? Är det för den person är perfekt för sig? Eller för att man vill att den ska vara perfekt för en? Kan två människor vara gjorda för varandra? Är det teoretiskt?

Jag tror att människor kan höra ihop, men jag tror man skapar det på egen hand med sin parner. Är man bra på att kompromissa och kommer ofta överens om allt. Ja, då hör man ihop. Men är det verkligen det som är kärlek? Ska man vara tillsammans för att man kan leva med någon, eller för att man känner hur hjärtat hoppar på insidan för att man bara vill ha mer? Är kärlek bra? Eller är det egentligen bara ett överdrivet fenomen som alla söker efter, för att alla ens medmänniskor pratar om hur bra det är, när man hittat någon som är lik en i olika frågor. Eller är det så att man vill ha en relation, för att vara säker på att man har någon om natten, att krama, och känna sig behövd utav? Eller varför, varför vill man nå upp till kärlek?

Jag vill inte att ni ska misstolka mina tankar. Jag tror på kärlek. Men jag tror att man ofta skapar kärlek, på grund av att man är rädd för att gå ensam. Man längtar efter att vara älskad så pass mycket, att man får för sig att man längtar efter den där personen man tycker är så bra att vara med. För han/hon vet man ju, är både pålitlig, snäll och har en varm kram att krypa upp till. Och egentligen, är det inte vad vi alla söker efter hos någon? Är det inte det vi alla är ute efter?
Och efter en tid som på g, ja då vet man ju också hur mycket energi man måste ge, för att ha den kvar. Man vet vad den kräver. Vad den ser om kärlek. Man vet vad den behöver och vill ha ut av det.
För nej, kärlek är inte detsamma för alla. Kärlek betyder olika, för var och en.
För en del är kärlek närkontakt, för en del är kärlek längtan, för en del är kärlek delad vilja, för en del är kärlek delad passion, och för en del deled humor, och för en del finns helt andra anledningar. Och delar man samma tro och krav, är första steget till kärlek skapad. Sedan är det bara att trivas med varandra också. Det är min teori.