.

Du målade min värld med uppätna ord. Gav hela livet ett annat léende och skapade odysser skrivna för två. Två betecknade som du och jag och världen. Glöm inte världen. Jag var så lycklig, så obarmhärtigt lycklig med säkerheten om världen. Någonting vill tillbaka, någonting bara fram. Jag kan lämna min värld. Jag kan gå ut utan min värld. Jag kan, bara jag vill. Men vill jag? Vill jag verkligen gå?

Det var ju du och jag och världen.

Eller var det inte så?