.

22 tysta sekunder. Någons evighet. Jag fattade tag om pennan, och skrev det allra vackraste namnet jag känner till. Ditt namn. Jag skrev det igen, om och om igen, tillslut var mitt papper fullt, och bläcken nästan slut. Jag knögglade ihop det. Lekte kast med liten boll, och lyckades kamma hem en fem poängare på papperskorgen. Där fick den ligga kvar. Lappen. Men ditt namn stannade kvar i luften, i väggarna, i golvet, i mig, i andetagen, i taket, i allt.

Och sedan vågade någon påstå att mirakel aldrig kunde ske,
i alla fall inte inom loppet av 22 tysta sekunder utan dig.