.

Jag har aldrig äns i min djupaste mardröm trott att mitt liv skulle sluta så här. Är det meningen att jag för resten av mitt liv ska gå runt och vara så här rädd? Är det meningen att jag för resten av mitt liv ska behöva låsa in mig själv i mitt eget hus? Är det, det? Är det meningen att mitt liv ska vara så här?

Jag kan inte äns uttrycka hur du får mig att må längre. Jag trodde allting var över nu, men tydligen inte. Du gav mig bara ett smakprov på hur bra livet kunde vara. För ja, mitt liv var bra. Det var det verkligen, under en period. Varför ska du komma och förstöra igen? Har du inte sett mig lida tillräckligt? Har du inte det?

Jag fick panikångest idag, för första gången på riktigt länge. Och eftersom ingen var hemma som kunde hjälpa mig behövde jag klara mig ur det själv. Jag har nog inte varit så skräckslagen över något i hela mitt liv. Men det gick bra, det gjorde det. Men låt mig inte få uppleva det igen. Låt mig inte få lida mer, snälla.. Snälla du, låt mig va. För jag orkar inte mer. Nej, jag orkar verkligen inte mer nu.


Martin. Tack för att du fanns där, på andra sidan luren. Du fick mig att må ett steg bättre.