My mind is dangerous
Hur bar du dig åt för att skriva alla dessa odysser i min själ? Och hur lyckades du signera ditt verk så otroligt djupt? Jag letar febrilt efter ett svar, men alla påståenden gör mig bara allt mer svag. Jag minns ju den tiden du såg rakt på mig och viskade ord som att jag var så fin. Så fin att ingen varit finare förut. Vart är den tiden nu? Och vart är du? Ja, vart gömmer du dig idag? Jag har letat så, men aldrig hittat tillbaks till dit vi var.
Nej, för du är borta nu.
och sakta fäller jag tår efter tår.
Var jag aldrig så fin?
Du har gjort mig hel, hjärtat mitt <3
Because tonight I wanna cry
Jag hör den främmande mannen sjunga ord som tagna från mina egna läppar. Hör honom skapa en rytm och en balans i de känslor som jag inte trodde var möjliga att förklara på något sätt.
För jag saknar ju också så, och inatt. Ja, inatt vill jag också gråta ut.
Jag känner mig så ensam. Så ensam och okysst. Så ensam och tom i min själ. Och jag vill också fråga, har någon slängt bort lyckan jag kände igår? Har någon stulit min morgondag? Åh snälla, ge mig den då tillbaks.
Ibland får jag för mig att jag satt för höga mål. Det finns ingen sådann känsla jag söker. Dem pirrande fjärilarna som leker tafatt i ens själ. Nej, dem finns kanske inte ens, och går därför inte heller att känna där inuti. Jag har önskat mig för mycket. Trott på en omöjlighet.
Men jag säger som den främmande mannen gör. För inatt vill jag också gråta ut. För inatt känns allting in-och-ut. Upp och ner och Bak-och-fram. Har någon slängt bort lyckan jag kände igår? Har någon stulit min morgondag? Åh, snälla ge mig den då tillbaks.
Down by the riverside
Det finns många skäl till varför det blev som det blev. Jag vet varför jag tog det steg jag nu länge ångrat, men ibland vägrar jag se anledningen. Ja, ibland vägrar jag inse att jag gjorde rätt. För jag gjorde väl det?
Åh, jag vill så gärna, samtidigt som jag inte vill alls. Jag låter håret falla ner. Låter tårarna rinna i samma takt. Det har varit så många sådanna här stunder nu. Så många sådanna här stunder som jag lovat mig själv aldrig ska komma åter. Förlåt mig själv. Ja, snälla förlåt mig själv för att jag aldrig lyckas fullt ut.
Det gör så förbaskat ont att titta på. Låta skuggorna separeras för att aldrig komma åter. Blunda åt det förflutna, fokusera framåt. Jag ska någon gång fånga en lycklig vinterdag.
Ja, förlåt mig själv, det måste bara få ta sin tid.
Idol 2008
Take these words...
Tillsammans med dig finns inga ledsna miner, min vän
Will I ever see you smiling back at me again?
Om bara en liten stund är det dags att springa iväg till jobbet. Känner mig faktiskt oerhört motiverad. Det ska gå bra idag. Jag har bestämnt mig för det.
Igår åkte jag hem till min vackraste Pauline och mös framför de desperata hemmafruarna. Som extra kryddning på det hela bjöds det även på chips, gifflar och hallonsoda. Behöver jag säga att jag mådde bra?
Nej, oj, klockan skenar iväg. Det får komma ett seriösare inlägg senare ikväll när tiden inte står emot mig. Just nu är det både fel tankar och fel tidpunkt att påbörja ett sådant. Ni får ha en bra dag.
Veckans lördagsgodis!
Grattis Hanna
Usa kryddat med bröllop inbokat för nästa år. Läskigt!
It all depends on you, my dear.
Dagen efter så sade huvudet hejdå och satte av på en resa långt bort från denna världshistoria, så att gå till skolan. Nej, det känndes inte som en bra idé. Det blev att hoppa över mitt semenarium och att sova ut istället. Sedan tog jag mig en runda till jobbet. Om det var bra eller inte, det vet jag faktiskt inte.
På kvällen kom min finaste pauline över och vi spenderade kvällen med massa chips och mysprat. Det var precis vad jag behövde. Du är så himla bra, Pauline. Så himla bra. Glöm aldrig det.
(där var vi små, hjärtat, men ack så söta ändå)
Kärlek till andra sidan jordklotet.
Det är bara med dig jag klarar av att prata i timmar utan att tröttna. Bara med dig som orden aldrig tar slut. Jag blir så fruktansvärt glad varje gång du låter din vackra stämma smeka min hud, eller när du skriver små söta textmeddelanden som egentligen inte har någon mening alls, men som ändå betyder mer än vad du kan föreställa dig att få läsa, att få ta del av.
Det är en självklarhet att jag saknar dig. Jag menar, hur skulle jag kunna låta bli? När man en gång har rört en ängel är det svårt att jämföra den med någon annan. Du kommer alltid att betyda något för mig och att glömma dig. Nej, det är en omöjlighet. Du ska alltid få finnas med mig, i varje andetag, tills den dagen jag dör. Tiden då du fanns vid min sida gjorde mig till en annan person. Den person jag är idag. Du lyckades berika mig med så otroligt mycket under de fåtal veckorna du var här bredvid. Jag hoppas att du förstår det, min finaste vän.
Nästa sommar (vinter hos dig?) ses vi igen. Då ska du få visa mig din värld. Då ska vi återförenas för att under en period vara oskiljbara igen. Jag längtar verkligen efter det och efter dig, min finaste vän. Tanken att få röra dig igen, håller mig vid liv.
En dag likt ingen annan (?)
Jag var ute och dansade idag, i ren glädje ...
Men så fick jag en idé. Om man ändå inte skulle göra något busigt. Jo, bannemig. Det skulle jag, men vad fanns att göra? Inbrott? Ja, det lät finnemangen, så jag klättrade upp på det farliga staketet...
Detta gott folk var inte riskfritt, för vad hände då? Jo, polisen kom och satte mig bakom lås och bomm...
Inte nog med det här... Folket på fängelset hade massa loppor som dem kastade av sig på mig. Så efter ett par timmar kunde jag inte göra något annat än att stå och klia på mig själv likt en gorilla från 1957...
Det var inte kul ska ni veta, men nej. Där får min fina saga sluta för idag... men låt den olidlig spänning stanna kvar i luften, för fortsättning följer...
<3
Jag är bara tvungen att säga; Bajen!
Snodde en lista i brist på fantasi
Lovar du att vara ärlig?:
Du heter: Mia
Smeknamn: Helt ärligt så har jag nog inget riktigt smeknamn, eller räknas sötnos?
Låt just nu: Judas priest - Angel
Om du röker: Jo, jag gör ju det.
Beroende av: Mina vänner och min familj. Jag hade inte kunnat gå ett steg utan dem.
Favoritkaraktär(er) i bok: Oj.. ingen aning.
Vem behöver du mest just nu: Det var en väldigt svår fråga. Jag behöver någon som kan hålla om mig och göra mig glad innan det är dags att springa till jobbet. Kanske Pauline. Hann ju inte krama henne hej då igår.
Vad tror folk om dig: Hm, att jag är annorlunda?
Stämmer det: Hell yes!
Vad får du oftast komplimanger för: Oftast är det nog för mitt hår eller mina ögonfransar.
Vad säger du för att imponera på någon: Oj, de är nog inte något speciellt.. Försöker nog mest vara mig själv. Det håller längst i långa loppet.
Hur imponerar man på dig: Med engagemang, humor och lättsamhet.
Brukar du skratta för dig själv? Jag skrattar alltid, med som utan någon.
Vad står det i ditt senast inkomna SMS? "Hej hjärtat. Hur är det? Puss"
Vilken är din favoritmålning?: Konst är inte min grej. Jag har dock alltid varit helt förtrollad av en tavla vi har på landet. En liten kille som gråter.
Vart bor du: Sollentuna
Trivs du där: Absolut!
Äger du några converse: Nej!
Festar du mycket: Jag tror bloggen kan tala för sig själv på det, men jo det gör jag.
Vad har du för mobil operatör: Comviq
Är du allergisk mot något: Avundsjuka
Har du haft sex idag: Nope!
Nästa mål i ditt liv: Lyckas sälja på jobbet idag!
Hur svarar du i mobilen: Oftast "mia" kort och gott.
Vem ringde du senast: Pauline
Vad sa den du senast pratade med i telefonen: Hur gick det igår? Kom du hem bra? m.m.
Antal sömntimmar inatt: Oj.. ingen aning. Somnade sent, vaknade sent. Lagom mycket timmar.
Sov du ensam: Nej, det var evigheter sedan jag gjorde. Tonic sover alltid bredvid mig.
Tycker du om din pappa: Såklart jag gör. Utan tvekan.
Brukar du komma i tid: Oftast inte.. haha..
När mår du bra: Omkring mina vänner, eller i sällskap av någon trevlig prick.
När blev du fotad senast: Igår kväll, av Claes.
Vanligaste färg dina kläder: Svart tror jag nog.
Vad tycker du om fötter: Ingenting jag tycker om, inte.
Är du aktiv i skolan: Dugligt. Det enda ämnet jag inte går ihop med är geografi, men sådant är livet.
Vem/vilka saknar du just nu: BK, jag har inte pratat med honom på evigheter känns det som. Kanske ska man slå en pling till den filuren på vägen till jobbet? Ja, vi får se... Någon annan jag saknar, så där tok mycket, är Josh. Det finns ingen annan jag hellre skulle träffa just nu.
He's my kind of rain, like love from a drunken sky.
Det behöver inte skrivas några ord om gårdagen. Jag vet inte vart jag bör börja eller sluta. Vet inte om det är lönt att skriva någonting alls. Det var både otroligt lyckat och samtidigt inte alls. Glädje i form av små, små textmedelanden höll mitt humör uppe och bortom mobilen rasade allt. Inte bara humör, utan även regn, men vi satt där kring våran lägereld och sjöng som om vi hamnat tillbaks på medeltiden, eller rättare sagt på år 2004 med Pauline och mig hoppandes i väsbys skogar. Det var tider det, hjärtat mitt. Verkligen tider.
Strax innan midnatt rullade sedan jag, Pauline och Johan vidare på efterfest. Där satt vi tills klockan hade blivit morgon, och det hade blivit dags för oss alla att kila hemåt. Mamma hämtade upp mig och det har aldrig känts så bra att slippa gå.
Tack och hej leverpastej!
Det är kärlek på hög nivå
När ska vi dra linjer, du och jag?
Jag och min vackraste Pauline möttes upp hemma hos mig för att pudra näsan och dricka lite öl igår kväll. När vi sedan blivit helt oemotståndliga började vi vår vandring ner till duvslaget som faktiskt var våran slutdestination för natten. Timmar nästan sprang iväg likt minuter någon annanstans och natten omdanades till något helt magiskt. Pingisbollar trollades fram bakom människors öron och mannen i den vita tröjan trollade bort enkronor mitt framför ögonen på en annan. Det var nästan så att man trodde att man hamnat hemma hos självaste Tobbe trollkarl. Det hade vi dock inte. Det var bara alkoholen som busade i våra kroppar, säger dem. Jag klagar då inte. Den där alkohol var underbar att ha och göra med.
Inatt blir det återigen sena timmar. Sena timmar med vackraste Pauline, Karro, Simon, Sebbe och alla dem andra sötnosarna. Det är dags att fira Pj. Pj som har förvandlats till en vuxenfis. Det är inte illa det. (och nej, idag ska jag inte ge bort ett mjölkpaket med fel namn på, sådanna presnter är för fina).
Att vara nykter är överskattat
~
I've been looking so long at these pictures of you
that I almost believe that they're real
Let's rock and roll
M: Är han en bra kille?
T: Japp. Han har ju bil!
Ja men dåså. Då vet jag precis.
USA 04(?), minnen
Slutdestination; helvete
Jag har aldrig tidigare kämpat så mycket för att hålla tårarna inne. Aldrig tidigare kännt mig så hård på utsidan, men så mjuk innuti. Le, titta ut och visa att du inte är berörd. Att det inte gör ont. Jag hann med 2097 stycken vägsträck ínnan jag brast. Innan världen utanför fönsterrutan bara försvann. Det gjorde så förbaskat ont inuti mig själv. Eller nej, juste. Jag är inte berörd. Jag står upp. Jag klarar mig. Det var en barnalek. Du kan inte skada mig. Kan inte göra mig illa något mer. Du har gjort ditt. Det är ingen idé att försöka. Jag har byggt upp min mur. Jag klarar det här. Jag är hård. Hårdare än du tror.
Men man lär sig något nytt varje dag. 2097 stycken vägstreck krävs det innan hela jag går isär. Innan jag återigen sitter på ett bottenlöst hav och inte vet hur många meter det faktiskt går att falla innan man försvinner. Försvinner och aldrig mer kommer tillbaka. Jag trodde att jag skulle dö, att jag aldrig mer skulle börja leva, och kanske är det så. Jag lever ju faktiskt inte längre, jag kämpar bara för att hålla mig vid liv. Eller nej, inte alls. Jag mår bra, så fruktansvärt bra. Eller, visst gör jag det?
Jag lovade ju mig själv. Jag är tillräckligt hård.
Jag klarar av det här. Jag vet. Jag gör det.
Tårarna rinner..
Jag vill så gärna klara det här
men gör jag det?
I can not help it, I am so sorry
Han log verkligen vackert emot mig när jag viskade att jag blivit blint förledd till en annan plats och en annan tid. Att jag verkligen försökt att tömma mina lungor på skavande ord sagda från andra läppar, men alltid slutat upp med samma ångest. Samma svåra process som jag aldrig riktigt lyckats ta mig igenom.
Att alla mina rader som blivit skrivna sedan den tiden fortfarande glänser av en sorts melankoli och att mitt hjärta fortfarande slår för en katastrof långt bortom våran världsbild. Bortom det förslag han öppnat sina armar för, men som jag nu slagit igen.
Men jag tror han log så där vackert, så där skört bara för att han verkligen visste. Visste att kärleken tar sin tid
... och även våra liv
Snurra min jord igen för allt vi drömde en gång
Med ömma ord tog jag död på det som ännu inte börjat leva. Torkade ut den glädje som ännu inte riktigt börjat kittlat mina organ. "Jag är sjuk"
Jag kände hur orden riktigt fastnade i huvudet. Slägdes fram och tillbaka, vägg till vägg, som en studsboll utan slutdestination.
Det skulle ha varit våran helg min vackraste, bara vår och ingen annans.
Ty, vi hade saknat. Saknat så totalt
Livet blir ibland inte som man vill. Denna helg blev inte så, men jag lovar. Lovar på bara knän att imorgon. Imorgon ska jag försöka andas. Försöka andas friskt igen
Ty, jag saknar. Saknar så totalt,
min vackraste
Fotoprojekt: Närbild!
Världens bästa Tonic
Pracitce what you preach
Idag åkte jag direkt till min utbildning efter skolan. Det känndes faktiskt ganska bra, alltihop, så jag hoppas på att känna detsamma även imorgon, då även "ringa-runt-processerna" börjar. Det här ska jag klara av!
Har lovat att åka och fika med en av de andra nyanställda innan jobbet imorgon. Känndes skönt att alla var så lätta att socialisera sig med. Det gör ju en hel del kan jag tänka mig. Det enda jobbiga jag märkte av var de näst intill omöjliga kaffeapparaterna, men sånt får man väl stå ut med. Haha.
En sak till; tack för att jag har dig, min bästaste snigel. Du är guld värd!
