.

Den gågna veckan har bjudit mig på så otroligt mycket, och egentligen vill jag dela med mig av allting. Varenda liten detalj, men orken är minimal. Jag orkar inte just nu. Istället låter jag två bilder av Hampus beskriva vad jag varit med om.

Jag lät illusionen av dina krigsskadade armar lämna mina bara axlar samtidigt som mannen jag så länge underskattat, sjöng direkt till mitt hjärta. 

För det visade sig till slut. Allt det vi så länge pratat om. Vår kärlek. Ja, just den här. Den kan aldrig någonsin dö, men aldrig heller vara vid liv.

Så ensam och tom vandrade jag hem i Borlänge-regn. Denna gång, inte för full, inte heller för glad. Ty en bit av mitt hjärta stannade kvar bland alla förbipasserande langos-tält och kärleks tungor.

Jag vet inte längre vem jag är. Jag vet bara att jag är tom.
Ty någonstans i Borlänge-regn bröt kriget inom mig ut till slut.

Jag vet inte alls hur jag borde agera just nu. Egentligen vill jag bara springa iväg från allting. Varenda människa, men även jag inser att det är en omöjlighet. Hur jag än beter mig, så kommer det här att påverka den närmaste framtiden. Jag vet det så väl, och jag antar att jag har mig själv att skylla, men snälla svara mig. Vad ska jag göra nu? Jag försökte verkligen anstränga mig igår. Försökte säga förlåt. Jag kan faktiskt inte göra mer. Dessutom är jag inte den enda skyldiga.

Alkohol kan göra en människa konstig ibland.

Får jag gömma några drömmar hos dig?
Några naiva
och
vackra
Som andra kanske flinar åt.
Jag vill se dem leva och bo inom dig
och en dag, kanske formas
till en verklighet

Får jag dansa klumpigt
och sjunga falskt, en solig dag
när mitt hjärta spränger i bröstet?
och sedan springa in i din famn
för att åter finna ro.

Får jag vara din värme?
och långsamt tina i din famn
när min själ blivit biten av kylan?

Får jag ge dig mitt liv?
Skratta
Krama
Sjunga
Gråta
och dansa av kärlek för dig,
Utan att du blir för rädd?

Får jag se dig i ögonen?
och låta mitt leende berätta
hur mycket jag egentligen tycker om dig?

Snälla, får jag det?

Kanske handlar det bara om förvirring. Desperata tankegångar. Jag har ingen förklaring. Jag vet bara att mitt hjärta är ur balans. Att jag för alltid mer kommer att sakna dig, morfar.
Jag verkligen önskar att jag hade förmågan att beröra. Då skulle jag skriva dig odödlig i ett tal, morfar. Då skulle jag ha skrivit någonting så meningsfullt att hela kyrkan skulle fallit i gråt. Men jag kan inte. Jag är ledsen, morfar. Jag har inte kunskapen att skapa någonting sådant. Jag har försökt, men för varje gång hamnar det bara fler och fler vita ark på mitt golv. Naturen går sönder, morfar. Likt som jag gör utan dig. Det är näst intill inte värt det, även då du är värd precis allting. Nej. Kanske måste jag nöja mig med att säga att jag saknar dig. Att jag för alltid mer kommer att hålla dig kär. Att du för alltid mer kommer att få vara med i varenda steg som jag tar. Att du var den absolut bästa morfar'n som jag kunde få.

Morfar. Jag älskar dig. Jag önskar att jag hade berättat det innan du försvann, men jag älskar dig. Jag ska göra dig stolt en dag. Jag lovar dig. Du ska få vara stolt över mig.

Sov sött, min morfar. Ta hand om alla änglar åt mig. Få dem att sätta mitt hjärta i balans igen.

Sov sött, morfar. Jag kommer alltid att minnas dig!

Det var över en månad sedan som du skrev inlägget om mig i din blogg. Jag minns första gången jag läste det. Jag ville skriva lika vackert tillbaka till dig då, men tappade alla ord innan fingrarna ens hade hunnit nudda tangentbordet. Jag gav upp och bestämnde mig för att en dag istället försöka skriva dig odödlig, med ord så vackra som bara du förtjänar. Som bara du är värd.

Och nu med upprivna vener och ett ännu mer upprivet hjärta är det som salt i sår att inta ha lyckats än. Jag kan helt enkelt inte beskriva dig, mitt hjärta. Jag äger inte gåvan att klara av det
 ty, älskling. Du är helt enkelt allt för fin, för alla ord som jag känner.

Förlåt, min älskling. Jag kanske lyckas i en annan tid.
Men tills dess, min älskling, vill jag att du ska veta att jag älskar dig!

Solen ligger naken på andra sidan horisonten när min kropp lämnar den vita sängen. Jag känner en rysning färdas från huvud till tå, och kan helt plötsligt inte finna en enda anledning till att faktiskt le.

"Din morfars kropp dör sakta ut nu", viskar mamma ifrån köket. Några sekunder senare sprínger hon iväg för att möta upp honom en sista gång. Min moster och mormor kommer hack i häl. Dem vill alla ta farväl av dig, morfar. Dem vill alla dig väl, även jag som inte följer med. Glöm inte det, morfar. Lova mig att aldrig glömma det.

Jag önskar att du kunde se det här, morfar. Att du kunde få ta del av mina ord. För vet du morfar? Mitt mål med livet ska vara att skriva dig odödlig en dag. Att få alla människor att minnas dig för den underbara person som du är. Jag ska lyckas en dag, morfar. En dag ska din livshistora vara känd. En dag ska du vara ännu mer älskad än idag, även fast du redan idag är det finaste många av oss mött. Vi älskar dig så djupt, morfar. Alla av oss som stått dig nära. Det finns inget undantag. Glöm aldrig det, morfar

Jag är en av väldigt många som idag fäller en tår för dig, morfar. Jag är en av väldigt många som idag ber på mina bara knän att du får det bra. Att ditt liv som snart avtar, möts upp av någonting bättre. Någonting mycket bättre för dig.

Jag kommer att sakna dig varje dag i mitt liv, morfar, men jag vet att du kommer att se efter mig nu. Att du för alltid mer kommer att hålla upp min sol.

Jag kommer aldrig att glömma. Aldrig någonsin att glömma det du har gjort för mig.

Jag vet egentligen inte varför jag gjorde det. Jag tvingade mig själv att höra varje ord och tonbyte, varenda liten vers i hela låten. Allting satt kvar som om jag hade hört den senast igår, men i själva verket har jag undvikit den i över två år. Jag har sprungit ut ifrån vartendra rum varje gång jag hört introt komma igång, bett folk att stänga av, och i min ensamhet börjat gråta av bara blotta tanken av tonerna i den.

Det är så otroligt många minnen som dyker upp mellan alla dens rader. Så otroligt många stunder som återigen kommer fram. Bara blotta tanken på dem kan slå hela min kropp ur balans. Få mina händer att skaka och hela min mage att kallsvettas av rädsla. Det finns inga ord för det.

Det är tortyr att bara tänka tanken att trycka på play när den låten är på tur.
Ändå tvingade jag mig själv. Ändå lyssnade jag på varenda ord. Om och om igen.

Jag tror det kallas att se sina rädslor i vitögat.

Efter mycket om och men bestämnde jag mig för en lugn kväll. Jag har nämligen spikat en filmkväll med min finaste Bk. Vi ska sitta och prata strunt och samtidigt skrika åt de skräckfulla scenerna i någon ny skräckfilm som han pratade om tidigare under dagen. Det känns oerhört välbehövt. Han är en otroligt bra lyssnare, och nu, om någonsin, har jag mycket jag behöver lätta mitt hjärta med.

Nej. Bussen går snart. Dags att leta reda på mina för tillfället bortappade skor.
Puss och godnatt på er alla

Många gånger har jag frågat mig själv hur det kommer att bli. Hur det kommer att kännas när jag återigen har dig hemma. När jag får krama om dig, känna din doft smeka min hud. Låta våran vänskap återigen övertyga hela arlanda om att den aldrig går att radera. Inte ens med flera hundra dagar isär, utan närhet. Hur många tårar det är som kommer att gå åt. Hur mycket jag kommer inse att mitt liv, helt plötsligt, kommer att nå ett steg närmare komplett igen. Det känns så overkligt.

Jag har dig här, i mitt rum, om sex dagar. Om sex dagar, älskling. Det går snart att räkna alla dagar som är kvar på en hand. Inte två, utan en. En, älskling, bara en. Det känns så otroligt annorlunda. Så otroligt jävla bra, och jag har aldrig tidigare insett hur ofattbart mycket jag verkligen har saknat dig egentligen.

Jag tycker om dig så obeskrivligt mycket. Du vet så mycket, som ingen annan vet, och även fast att vi varit flera sjömil isär, har närheten varit dominant hela tiden. Vi har hela tiden pratat, skrattat och gråtit tillsammans. Delat stunder. Snart kan vi även vara delaktiga i varandras händelser. Det är sjukt, älskling. Helt jävla sjukt bra.

Du kommer alltid att vara en del av mig, älskling. Alltid. Glöm aldrig det.
Det finns inga händelser som kan radera ut oss. Bara göra oss starkare. Det har vi nu bevisat.

Du är efterlängtad. Helt sjukt jävla efterlängtad. Tro aldrig någonting annat, älskling.

Det har varit fullt upp hela den här veckan, så äntligen. Äntligen får jag rum att andas. Att tänka fritt. Det var ett bra tag sedan sist. Nästan en hel vecka sedan, men den veckan som passerat. Oj, säger jag bara. Den veckan har gett mig så otroligt mycket, men samtidigt även  fått mig att gå miste om en hel del. Någonting uppenbart som jag gått miste om, ja du. Det är mina fina hjärnceller. Stackarna alltså. Dem har inte haft det lätt.

Min skolavslutning ägde rum i onsdags. Det var en mysig dag. Solen gassade, och skratt hördes från hela edsbergsparken, och de där glada ljuden. De sitter fortfarande kvar innanför mitt skallben tillsammans med känslan av att jag faktiskt klarade av det. Att jag klarade av tvåan, så nu gott folk, nu är det bara ett år kvar, sedan är jag fri. Sedan är det jag som kan stå på dem där flaken och skrika att jag tagit studenten. Att jag är så förbannat jävla bra, och så kan jag mena det också. Inte bara låtsas.

På torsdagen stod nämligen  jag, Pauline och Tess tillsammans i student-vimmlet och försökte hysteriskt leta reda på alla studenter som vi faktiskt kände. Vi hittade inte ens hälften, men David, Claes och Makish hittade vi. En liten applåd är vi värda, även fast att vi faktiskt hittade dem tackvare den vackra uppfinningen, mobiltelefon.
Vi, små tjejer, följde då hursomhelst med David in i studenternas värld, och upp på elflaket. Elflaket som gjorde oss alla ett öl-regn rikare och en röst fattigare. I alla fall om man frågar mig och David. Våra röster är idag finare än någonsin.

Och oj vad jag längtar nu. Nästa år, säger jag bara. Ja, nästa år så står jag där igen, och då. Då låtsas jag inte bara. Då är jag student. Då är det dags att skrika halsen av sig igen, och för en gångs skull mena de utkommande orden.

Varför händer aldrig det här över sollentuna?

Jag är besviken