.

Och även fast att det känns som om det var igår vi sprang med nakna fötter över de vackra sommarängarna, är det dags att inse att det nu är juletid. Mamma ska snart springa iväg på julemarknad, och årets första önskelista borde skrivas ner. Det vankas första advent. Ljuset lyser i mitt annars ganska mörka rum, och jag vill passa på att önska mig allt det där som jag vill ha inslaget under min julegran. Chansen blir större om man är ute i god tid fick jag lära mig som ett litet barn.

Jag önskar mig att pappas rygg blir bättre, för jag vet att han lider var dag, och jag saknar att se honom springa runt och busa bland tusentals maskiner och hammarslag. Det var alltid så kul att se honom varje fredagkväll med en björnebrygg och massvis av spikar i sin hand.

Jag önskar att Pauline finner sin lycka i den man som nu kittlar hennes innersta vener. Önskar att inga onödiga komplikationer ska sättas i vägen och hindra henne från att låta hjärtat löpa amok i sitt bröst. För jag vet hur härligt det är.

Jag önskar att Mathias finner ett jobb så att vi har råd att vara tillsammans ett väldigt långt ta. Jag önskar även, för min egen skull, att han ska fortsätta förgylla mina morgonar med ett busigt leende, eller ett god morgon-sms. Det gör allting lite bättre, även fast att allt just nu är väldigt bra.

Jag önskar att min vackraste Lisa ska bli kvitt med sin ms och kunna simma som en fisk i alla djupa hav igen. Ty, jag saknar att se henne pigg och kry. Saknar att kunna se henne som den hon bör vara, och hatar att hela tiden känna en oro i mitt bröst. Du måste lyckas, min vackra kusin. Måste kämpa genom var dag, och du är värd så mycket, mycket mer. Livet är inte rättvist ibland.

Jag önskar mormor ett husdjur som i alla fall på något litet sätt kan fylla upp tomrummet av min morfar. Önskar henne ett liv i lycka och utan sorg. Att hon nu ska få chansen att njuta av det som är framför henne, istället för att låta ögonen tåras av det som är bakom.

Jag önskar att Tjorvas får en ny dator, för jag vet att han kommer att le då. Och att se ha honom le betyder faktiskt mycket för mig, även fast att han är en riktig mupp ibland.

Jag önskar Sanaz en samling filmer, och inte vilka som helst, utan en med alla rudbecks nt-shower på. För jag vet hur lycklig dem har gjort henne, och hur mycket det betydde för henne att få vara delaktig i den senaste. Jag kan se hennes glada annsikte härifrån, även fast att jag är många meter ifrån.

Jag önskar Stefan en förbättring av allting. Ty, jag tycker att han är värd så mycket mer än många andra, och det är så fel att han inte ska få ha det bra på alla fronter i sitt liv.

Jag önskar BK en flickvän, för jag vet hur mycket han saknar en andra hälft i sitt liv. Han behöver någon som kan kyssa iväg alla bekymmer i sitt liv, och någon som kan få honom tillbaka till skolbänken igen.

Jag önskar Ellen en jul med sin mamma och syster i Sverige, för jag vet att hon kommer att sakna dem lite extra just då. Och på julen ska man inte sakna, bara njuta.

Och sist men inte minst vill jag önska mig en resa till älskling. För jag saknar honom något tokigt och tycker att min säng blivit väldigt stor och tom utan honom i.

I smyg, även fast att jag önskat klart, vill jag också önska mamma precis allting bra på jorden, och att alla andra som jag bryr mig om ska få en:

god jul och ett riktigt gott nytt år!

När man är den absolut enda som dyker upp på sin lektion börjar man fråga sig själv:

Är det jag som är pluggis?
eller är det hela min grupp som är oseriös?

Det lutar år nummer två.

Idag träffade jag på en granne när jag gick hem från skolan. (observera: gick).
Artig som jag är log jag brett och sa hej. Svaret blev dock inte riktigt som jag tänkt mig.

"Gud är med dig"

Så trevligt tänkte jag. Då slipper jag ju vara ensam nu när karln min åkt hem till landet igen.

Nu ska jag börja skärpa mig. Med mitt slappa schema i skolan, och de fåtal jobbpass som jag har, finns ingen giltlig bortförklaring mer. Nu är det dags att börja träna igen.

Imorgon skall gymkort inkasseras. Så är det bara.

Snart är det dags att börja röra sig mot jobbet. Sedan ska Mathias möta upp mig för att ta mig på bio. Det blir den sista kvällen tillsammans på länge. Imorgon åker han nämligen hem till örebro igen. Mamma kommer bli förvånad när det nu kommer ligga mackor kvar till henne på morgonen. Nästan chokerad skulle jag tro.
Vilken film det blir är ännu ett mysterium. Jag är urusel på de aktuella biofilmerna, så det får Mathias ordna på egen hand medans jag sliter rumpan av mig på uppercrust.

Galet finnemang.

Efter att under en hel timme ha lyssnat på en förläsning och Israel-Palestina, är jag helt slut i huvudet. Det som för mig till en början sågs som ett faktum suddades nu ut till en osjälvklarhet. Det är inte helt okej att hela tiden höja sina krav till fred. Judarna har redan vunnit så pass mycket av Israel att dem borde ha blivit nöjda med sin vinst, men icke. Hela tiden ska dem kräva mer. Argumentet lyder att det inte är rättvist. Det finns redan 22 arabländer och därför borde de araber som finns i Israel tillåta att judarna vill ha ett eget land. Det finns ju inget religiöst land bland Arabländerna. Men nehe? Vad spelar det egentligen för roll? Finns det något religiöst land i huvudtaget i vår värld? Nej. Varför ska vi då skapa ett? Världen blir ju då endast mer orättvis.

Det är sant att judar under nästan alla tider haft det osäkert. Förintelsen är bara ett exempel, så på ett sätt förstår jag varför dem behöver ett land att fly till vid problem, men å andra sidan finns det faktiskt fler religiösa grupper som blivit förföljda i årtionden, till och med århundranden. Zigenare är bara ett exempel. Och vad händer när den etiska gruppen kräver ett eget land av samma anledning som judarna? Ska vi återigen rita om våran poltitiskakarta och ge även dem ett tillflyktsland? Det är helt absurt.

Och Israel är faktiskt inte enbart heligt för judendomen, utan även för islam och kristendom. Vad händer om vi också går ut med att gud gett oss det landet? Visst, nu visar historien inte så, men å andra sidan. När har det tidigare varit så att vi format världen utefter religoner? Vem har ens sagt att gud finns? Vem har bevisat att han talat till Abraham? Och hur konstigt blir det inte för ateister att sympatisera till det faktum att Israel getts bort i Guds namn? Gud som inte ens behöver finnas.

Nej. Nu ska jag ge mig. Jag skrämmer mig själv. Varför diskuterar jag ens det här?

En del busschafförer borde seriöst ta och tänka över sitt yrkesval. Idag när jag helt utmattad satte mig på bussen hem från skolan, tittade en av dem på mig och utbrast:
- Vill du jobba med mig?
Jag som inte alls fattade vad han menade bara kollade på honom och gick vidare in och tog en plats på den helt tomma bussen, men vad gör han? Jo, han skriker ut:
- Jag tänkte bara att eftersom att du är så snygg kanske du kan bli min lärare inom sex.
Jag höll på att dö. Hörde jag rätt? Utan ett ord tröck jag på plingan och gick av vid nästa station med orden:
- Jag har redan ett jobb och ditt erbjudande intresserar mig så pass mycket att jag tänker gå av här och vänta på nästa buss.

Sådanna som han borde seriöst få en kula i huvudet, eller kanske till och med två.

Jag har inte kunnat skriva på ett par dagar. Det har inte funnits någon som har kunnat agera barnvakt åt min baby, men nu när jag återigen har möjligheten vill jag skriva ett tack till alla mina underbaraste vänner som verkligen gjorde min födelsedag bra.

Mer vettiga inlägg kommer. Jag måste bara hitta någon lämplig barnvakt först.
Så ja, har du mycket energi, är kreativ och kan få ett 19 årigt barn att känna sig tillfredställd. Hör av dig.

Ingen lön utges, och nej, livsförsäkringen täcker inte människobett.

Imorgon blir jag vuxen.

Och det var typ allt som jag ville berätta. Klart slut.

Jag tog mig igenom hela dokumentären.
Jag såg dig dansa, sjunga och vara den person som jag älskat.
Den person som hjälpte mig att leva när allting var för svårt.

Jag trodde inte att jag skulle bli så svag som jag blev. Inte igen.
men jag kan inte släppa känslan av dina krigsskadade armar runt min hals.

Jag saknar dig.
Ja, för första gången saknar jag dig igen.

Idag vaknade jag upp till den mest komiska konversationen på länge.

C: "Mia, jag bara måste berätta det här. Jag hämtade Bounty från hagen. Direkt märkte jag att något inte stämde. Han liksom ramlade fram."

M: "Nemen gud. Är han halt?"

C: "Nej, vetrinären som kom och kolla på honom sa att han råkat äta jästa äpplen och just nu befann sig i berusningstillstånd."

Detta är illa. Jag är avundsjuk. Medans jag sitter här och plågar mig igenom religionsarbeten springer en pålle runt på rosa moln och ser inga problem i hela världen. Så vill jag också ha det, så på fredag kör vi sötnosar.

Det finns inga bortförklaringar. Då ska vi med Bounty in i dimman.

Jag kommer inte få sova inatt. Plugghögen har växt sig skyhög under de senaste dagarna. Det har mitt självförtroende också gjort. Vackraste Mathias har dränkt mig med gulliga kommentarer, och helt plötsligt har jag nog växt en hel centimeter inombords.

Det är du värd ett tack för, busfrö.
Och jag hoppas att du växte iallafall lite av att läsa det här.

Kanske en millimeter,

eller till och med två.

Om en liten stund ska jag möta upp Johanna, Gisela och Linnea för att börja rulla in mot fridhemsplan. Vi ska tydligen på något slags studiebesök. Sedan är det äntligen dags att möta upp mitt fin besök från örebro som faktiskt ska bo hos mig ett par dagar framöver. Så nej, de kommer inte bli så många blogginlägg de närmaste dygnen. Jag kommer vara fullt upptagen med annat. Ni får helt enkelt överleva utan mig.

Oh-no, poor you!