.

Jag satt och läste i min förbjudna dagbok igår. Den som jag inte ens brukar tillåta mig själv att titta i. Febrilt bläddrade jag fram till de datum som jag sökte. Ja, just det här.

Just det här för sex år sen.

Med blödande ögon läste jag ord för ord. Jag var inte rädd den dagen, inte i huvudtaget. Ändå var det bara 72 timmar kvar. Inte ens det.

Jag var inte rädd alls. Du skulle stanna kvar, skulle aldrig någonsin ge upp. Det lovade du faktiskt mig den här dagen. Ja, just den här dagen för sex år sen. Jag minns dina svaga blickar borra hål i hela min själ medans läpparna dina tala. Du bar så mycket, så mycket som du var för stolt för att ge upp, så därför trodde ja på dig. Ja, jag minns det. Jag trodde på varje ord.

Jag minns det så väl.

Jag trodde på dig, min älskling. De här orden skillde sig inte från några andra. De var ett löfte gett mellan fyra ögon. Fyra kära ögon som vi ägde. Jag äger de än idag, men nu har jag ensamrätt. Ty dina ögon sitter som klister bakom ögonvrån. Jag vill få dem att blunda nu.

Ja, få dem att inte se nå mer.

Ett par sidor längre fram står en tid, ett datum och ett kors.
021025, kl. 16.47

"Jag kommer inte försvinna"
- Åh, älskling. Du lovade ju mig. Lovade mig på riktigt.

Kom tillbaka. Jag ska förlåta. Åh, snälla älskling. Kom tillbaka. Jag lovar, jag ska förlåta dig för att du for. Åh, snälla, jag gör vad som helst. Jag saknar dig så.

För första gången på länge känner jag den hemska oron bita tag i hela min kropp igen. Jag kan inte andas. Allting sätter sig i vägen. Jag vill inte ha det så här. Jag vill kunna känna mig säker på det jag har och inte har. Vill kunna se mitt liv utspelas minst lika lyckligt om ett par år. Det kan jag inte utan säkerheten om dig. Det går bara inte. Du är en för stor del av mitt liv.

Jag håller alla tummar och tår som jag har. Ty utan dig fungerar jag inte helt.

Det blev en lyckad kväll igår. Massa sötnosar befann sig på festen i edsviken och stereon bjöd på precis lagom nostalgiska låtar.

WHO WHO who let the dogs out?

Vid ett snåret tog jag dock mitt sista varv på dansgolvet och begav mig mot sollentuna och stinsvillan. Där mötte jag upp Tobbe, Makish, Matthew och Claes. Egentligen var det en ren slump, men en ganska bra sådann. Vi tog en sväng förbi Benji tillsammans efter att Britta 75 jagat "Thomas" klart. Där satt pojkarna och nördade sig framför datorer.

WHO WHO who let the geeks out?

Efter många om och men lyckades vi sedan kravla oss ut genom uppdrickna cola-flaskor, djungelvrål och nacho-chips. Nästa stopp blev då Tobbes lya. Jaquline mötte upp oss på vägen och tillsammans slog vi oss ner framför cops. Jag somnade innan förtexterna ens hann dyka upp. Kalla mig duktig.

WHO WHO who let John Blund out?

Så var det bokat och klart. På höstlovet åker jag, Tessie, Erika och Carro till Tallin. Nu får vi minsann hoppas att allt går vägen, men å andra sidan. Varför skulle de inte? Vi ska åka på vårt livs bästa kryssning.

Resten av dagarna kommer tillägnas i stallet. Jag och Tessan måste börja bygga upp muskler på gammel-spurre. Så ja, nu var mitt livs sista höstlov uppbokat. Det känns bra. Riktigt bra.

Efter en riktigt omtumlande morgon slutade jag och Pauline upp hemma hos mig med coca-cola och tunnbrödrullar. Vi satt och diskuterade om allting mellan himmel och jord. Om gamla minnen från forna dagar som än gnager våra själar till oro. Om pojkar som busar med våra hjärtan och om vänner som vi inte riktigt förstår oss på. Ibland var vi tysta också. Tysta som små möss. Fast även i tystnaden samtalade vi. Hennes vackra ögon skrek ut hemligheter som inte munnen hade kontroll över. Hemligheter som läpparna inte ens hann reagera på. Vi är sådanna, hon och jag. Vi behöver inte ens samtala för att förstå varandra. Vi ser varandras liv som i diaspel bakom stängda ögon. Känner av allting som sker.

Jag älskar det med oss. Jag hoppas att du vet det, frugan min.

Jag håller på att få panik. I ungefär tio minuter har jag försökt stoppa i ett usb-minne i min dator, men den vill inte. Någonting är knasigt, eller så har mitt iq plötsligt försvunnit.

Jag vet inte vad som är troligast.

Efter att ha lyckats komma försent till jobbet två gånger i rad, tyckte jag det var dags att skärpa till sig lite. En halvtimme innan min utsatta tid stod jag ombytt och klar för att möta ett fem timmars arbetspass. Allting gick bra fram tills stängning. Jag var tröttare än någonsin och lyckades halka på det nyskurna golvet, och vad gör jag om inte välter hela mjölkkylskåpet? De var bara att infinna sig med att jobba över ett tag och ta rätt på mina misstag. Jag hittade mjölkfläckar på de mest oanade ställerna må jag lova. Och efter incidenten måste jag nog säga att alla mina medarbetare måste älska mig. I mitt sällskap glänser de alla som proffs.

Skolfoto har jag också haft idag, på tal om absolut ingenting. Mamma som alltid velat att jag ska ta det indviduella kortet bad mig att göra det även iår. Något som jag inte alls ville, så på vägen dit raggade jag upp Willy, Karro och Linnea. De fick agera modeller med mig på kortet. Undra om mamma blir glad över det fotofrafiet. Kanske är de inte det bästa att ge mormor i julklapp? Hm... Nu är i alla fall mitt livs sista skolfoto taget. Det är inte så pjåkigt, inte.

Att ha en häst att pyssla med innan skolan innebär både bra och dåliga saker har jag märkt. Imorse gick jag upp klockan sex, fast att det var veckans enda sovmorgon från skolan. Jag behövde hinna mocka 16 kärror och rida ut innan de var dags att befinna sig vid skolbänken, 10.25. De blev stressigare än förväntat må jag lova, men Spurre och Tessan gjorde de så värt det. Tanken av att verkligen rida igen gör mig så lycklig. De här är de liv jag vill leva, hur mycket stress de än innebär. Jag känner mig så otroligt fri och bekymmersfri på hästryggen. Jag älskar varenda minut.

Hjälp! Jag låter som en riktig nörd, men det bjuder jag på idag. Sånt är livet när man är nykär.

Imorgon ska jag upp tidigt. Jag och Tessan ska till stallet och rida våra sötnosar innan skolan börjar. Förhoppningsvis kommer vi göra det till en vana nu, eller rättare sagt. Det kommer vi att göra. Den bästa vanan någonsin.

Äntligen! Verkligen äntligen, är min enda kommentar!

Jag är lycklig. Direkt efter skolan ska jag möta upp Tessan för att ta en sväng förbi stallet. Vi ska rida islandshästar, hon och jag. För mig som inte ridit på länge skapade bara tanken en klump av lycka mellan revbenen. Jag har längtat efter den här dagen. Verkligen längtat.

Att den dessutom ska spenderas med Tessan skadar inte. Vi har varit vänner så länge som jag kan minnas. Som barn var vi alltid dem mest tokiga. Dem som hade allt från läppstiftskrig till långa skogsritter. Ja, vi hade allt tillsammans, hon och jag. Det var vi som fick världen att snurra. Vi som upplevde hela livets utveckling ihop. Att vår tid som oskiljbara försvann är nästan sorgligt. Fast på något sätt vet jag att hon och jag alltid kommer vara just dem vännerna, i alla fall för alltid inom oss. Jag vet att jag kommer ha kvar henne i resten av mitt liv. Det har vi lovat varandra för länge sedan, och vi kommer hålla det. De tvivlar jag inte en sekund på efter dessa 13 år som vänner.

Jag mår så fruktansvärt bra idag!