Jag vill för alltid ha dig i mitt liv, vad det än är som!
Imorse vaknade jag redan strax efter sex. Helt otroligt, och det fast att min väckarklocka var inställd på kvart över sju. Ett under har bevittnats. Hur som helst ska jag snart till skolan. Efter det ska jag möta upp Jannike i stan för att köpa min älskade skjorta, och lite smått och gott som behövs. Sedan ska vi åka hem till mig och värma upp kvällen med lite hemlagat, lite gossip girls och lite skvaller om livet. Efter det är det hem till Mikaela som gäller. Vi ska sjunga singstar och ha myskväll om jag förstått det hela rätt.
Resten av helgen har lite luddiga planer. Lite fester där och lite fester här, men ingenting som verkligen lockar. Men på Söndag är det i alla fall adventsmiddag hos mormor, och hur klychigt det än låter, är det något av det mysigaste jag vet. Jag blir alltid på så bra humör av att se hur glada dem blir av så lite som sällskap under middagstimmen. Att morfar är dålig, har alltid besvarärat mig dock. Han ser alltid så bekymrad och tom ut. Som om han egentligen inte lever längre, men att kroppen vägrat lämna jorden. Men det spelar ingen roll i dem här tiderna. Jag är så otroligt glad att jag får ha honom i mitt liv en jul till. Jag kan inte tänka mig en jul utan honom. Så är det bara. Ingen riktigt jul, utan morfar!
Nej, nu ska jag inte belasta er med mer nonsens. Dags att börja göra sig iordning inför skolan.
Ha det så bra, allihopa!
P.S. Jag kommer gå på helspän till allt det här är över.
Jag tror på dig sötnos. Det kommer att gå bra, det måste!
Resten av helgen har lite luddiga planer. Lite fester där och lite fester här, men ingenting som verkligen lockar. Men på Söndag är det i alla fall adventsmiddag hos mormor, och hur klychigt det än låter, är det något av det mysigaste jag vet. Jag blir alltid på så bra humör av att se hur glada dem blir av så lite som sällskap under middagstimmen. Att morfar är dålig, har alltid besvarärat mig dock. Han ser alltid så bekymrad och tom ut. Som om han egentligen inte lever längre, men att kroppen vägrat lämna jorden. Men det spelar ingen roll i dem här tiderna. Jag är så otroligt glad att jag får ha honom i mitt liv en jul till. Jag kan inte tänka mig en jul utan honom. Så är det bara. Ingen riktigt jul, utan morfar!
Nej, nu ska jag inte belasta er med mer nonsens. Dags att börja göra sig iordning inför skolan.
Ha det så bra, allihopa!
P.S. Jag kommer gå på helspän till allt det här är över.
Jag tror på dig sötnos. Det kommer att gå bra, det måste!
I used to reach for you when I got lost along the way
Det gör ont, så förbaskat ont i varenda atär. Varenda dum millimeter. Jag vill bara åka till dig. Titta på dig, röra dig, hålla om dig, berätta att jag står här för dig, under hela tiden. Men jag kan inte.
Varenda tanke jag ägar - är hos dig
Du är något av det vackraste jag vet
.. men det kommer du aldrig få veta!
Varenda tanke jag ägar - är hos dig
Du är något av det vackraste jag vet
.. men det kommer du aldrig få veta!
Gin och Tonic
När jag först insåg det ville jag bara brista ut i gråt,
men sen insåg jag att det inte var värt det.
Jag har bara en sista sak att säga dig,
Jag hoppas att era barn blir fula!
Mamma
Bilden är över ett år gammal. Men jag ville publicera den i alla fall.
Familj. Det finns ingen annan kärlek, som man kan ta förgivet, för alltid.
Förbjudna tankar
Jag har alltid haft en osynlig lag inom mig, att aldrig nämna någonting positivt om dig igen. Att alla tankar som produceras inom mig där du är inblandad ska vara fyllda med hat och ingenting annat. Men idag är dem det inte. En del av dig var otroligt älskvärd. Att den sidan mer och mer försvann, och aldrig mer kom tillbaka spelar ingen roll. Den fanns, och jag vet att den finns inom dig och bara väntar på att få bli utsläppt igen. Du var en bra människa egentligen. Vi, alla är.
Jag kommer aldrig någonsin vilja prata med dig igen. Eller jo, jag kommer vilja, men aldrig tillåta mig själv att göra det. Det som är gjort är gjort, och det finns ingenting att göra åt det. Det förflutna är för hemskt för att undvika. Misstagen dominerar. Både från din och min sida. Vi var aldrig bra för varandra, utan behövde alltid fortsätta att skada varann. På alla möjliga sätt vi kom på. Otrohet, slag, glåpord. Allting vart en vana, och ingenting vart längre för grovt, eller förvånadsvärt. Även det värsta fanns med på shemat av vad som var tillåtet. Det ska inte vara så. Oavsett vad man har för relation med någon, ska den få en att må bra. Våran relation fick mig att vilja ta livet av mig.
Jag minns när vårat slut kom. Jag ångrar ingenting. Det behövde komma. Men ändå kan jag inte låta bli att fråga mig själv, vad hade hänt om jag stannat? om jag bitit ihop ett litet tag till? Hade du förändrats? Hade den goda sidan tillslut tappat sin recessiva plats, och blivit dominant? Hade det onda försvunnit? Hade min ängel kommit hem, för att stanna hemma?
Jag älskade dig. Jag kan inte säga att jag inte gjorde det. En del av mig behövde dig. För även om allting var fruktansvärt, berikade du mig med kunskaper som jag aldrig hade fått ta del av, om jag inte hade varit med dig. Du har lärt mig att se på männsikor med ett granskande öga. Inte tro det bästa om allting, bara för att det verkar så bra. För på något sätt fick du mig att inse att världen inte är som ett kinderägg. Det är inte alltid så att man kan äta upp allt det goda, och sedan finna en bra överaskning i mitten. Det är bara inte så. Man kan inte ta det bästa förgivet. Och man kan inte lita på sin magkänsla. Det bra, är inte alltid bra.
Jag vet egentligen inte varför jag skriver det här, eller ännu bättre, varför jag publicerar det här. Men i bloggar ska man lätta sina tankar. Inte sant? Och därför kan jag lika gärna posta det här. Att du kanske läser det, spelar ingen roll. Du vet ändå om allting. Alla vet. Eller nej, men nästan alla.
Ibland är det jobbigaste och allra mörkaste man varit med om i sitt liv,
det som gör en lycklig i efter hand.
Kärlek
Chris Daughtry, fryshuset, 26/11 <3
Jag finner inga ord. Det är ingen ide att beskriva det!
Jag kommer aldrig att glömma det här. Aldrig (!)
Min dumma bästis är på andra sidan atlanten och leker super cool.
För ungefär tre månader sedan fick min tjockpannkaka nog av mig och hela dumma Sverige.
Så hon packade ihop sitt "hej-jag-är-bäst-i-världen-léende" och stack över atlanten, för att inte återkomma på en hel jävla evighet. Hur tänkte hon egentligen? Den lilla skitungen. Vem har mage att lämna mig i ett helt år? Dumma, dumma dig. Vem ska nu sitta och skratta åt min bra-iga humor och klaga på att jag alltid gör fel saker vid fel tillfälle?
Jag saknar dig älskling. Jag saknar dig så himla mycket att jag inte ens vill berätta hur mycket jag saknar dig.
Vi är ju en duo, älskling. Vi har alltid varit det. Enda sedan ruta ett. Jag menar, hur ofta kunde vi sitta på tyska-lektionerna utan att Birgitta blandade ihop oss? Eller hur ofta kunde vi gå igenom korridorerna en hel dag, utan att någon frågade om den andra? Det var du och jag, älskling. Det var så det skulle vara. Folk visste att vi satt ihop. Att ingen kunde lösa upp det klistret som fick oss att bli en. Dumma dig. Det gör ont att vara utan sin andra halva.
Jag tycker att usa ska få nog av dig och kasta ut dig från deras territorium, så att din super-man-Kalle till pojkvän kan sätta på sig sin magiska mantel, och flyga över havet för att hämta hem dig till mig. Jag behöver någon som rapar vid köksbordet, och bubblar om hur bra allting är på burger king. Jag menar, vem ska nu berätta för mig vad alla bk-snubbar säger för konstiga saker, och hur duktiga ni varit som gjort rekordmånga hamburgare på en minut? BAJS! Jag behöver min burger king och shopaholic Milla på sin hemmaplan. Där hon hör hemma. Hos mig. I mitt rum, och i mina armar.
Jag vill inte vara utan dig, älskling.
Jag har tröttnat på att alltid bära mitt "hej-jag-saknar-min-rumpnisse-till-milla-léende"
Kom hem, älskling!
Jag vill ha dig under min julgran i jul, det är det enda jag har önskat mig.
~
*Kniper ögonen hårt* Gårdagen hände inte. Den hände inte. Den får inte vara sann!
A part of me died when I let you go
Burning love
En i helhet lyckad helg, börjar nu köra emot sin slutspurt.
Men det betyder inte att jag mår dåligt, inte alls. Den här helgen har berikat mig med så otroligt mycket. Och den kommande veckan faller mig helt i smaken om jag ska vara ärlig.
Ikväll är det myskväll med familjen som gäller. Vi ska äta plankstek, och hemmagjord glass (som jag gjort), framför våran nya öppna spis. Sedan blir det i sängs någorlunda tidigt. För imorgon är det först skola, och sedan Chris Daughtry som gäller. Behöver jag verkligen skriva att jag är hur glad som helst?
Det vart inte särskilt mycket bilder i helgen, nästan inga alls faktiskt. Men här är från i Fredags!
All the secrets and the promises we made, made me
Det är nästan lustigt, nu är vi exakt så som jag ville att vi skulle vara då.
- Idag, när du pratade med mig om allt det där, som du tidigare hållt hemligt för omvärlden, var det som om en hel klump satte sig på mitt bröst. Jag hade aldrig kunnat ana att du hade det så svårt, och det är nästan så att jag känner mig som en riktigt dålig vän som inte insett det tidigare. Visst har jag märkt att ditt humör förändrats och att du blivit ovanligt tystlåten, men jag hade aldrig kunnat ana, sötnos.. inte ens i min djupaste mardröm, att det var så illa. Jag finner inte ens ord för hur det känns att veta om att du har det så där. Inte ett enda ord kommer jag på. Jag vill göra så mycket för dig, och jag lovar dig, jag hade gjort allt om jag bara kunde. Det finns ingen, och då menar jag ingen, som jag hade kunnat offra så mycket för som jag hade kunnat offrat det för dig.
Jag minns när du för första gången sa till mig att jag var din bästa vän, jag har aldrig blivit så glad över att någon kallat mig det. Det var som om innebörden av det betydda allt för mig, men det kanske är för att du är den absolut finaste killkompisen jag har och någonsin har haft också, och om du försvinner ifrån mig kommer ingen kunna ersätta dig, någonsin. Vet du det? Jag älskar dig, vännen. Och till dig menar jag det verkligen, när jag säger det. Jag kommer alltid att finnas här för dig. Och även om du befinner dig mil ifrån mig, behöver du aldrig tveka, behöver du mig kommer jag till dig oavsett. För, för dig kan jag nog tammefan göra allt!
Förlåt om orden inte hjälper. Jag ville bara ge dig bekräftelsen på att du är något av det bästa jag har!
Mina små stackars trollungar <3
Jag minns så väl första gången jag fick se honom. Min lilla Gin. Han var så liten att han rymdes i min hand.
Åtta dagar gammal var han, och hade precis lärt sig att ramla fram över Andreas hala golv. Hela den natten var jag som förtrollad av hans små pluttiga läten och små oskyldiga steg som tassade omkring på den lilla plätten, som dem fick röra sig inom.
Jag fastnade för honom den natten, och i juni bestämde jag mig för att ta honom, när tiden var inne. Jag har aldrig varit så glad som jag var den dagen jag fick veta att han skulle bli min. Och jag minns så väl den där dagen, som jag och min bror skulle åka och hämta honom.
Det ringde precis när vi skulle sätta oss i bilen. Det var Andreas som undrade om jag möjligtvis ville ha en till katt. Vem skulle ha bangat? Hur som helst, slutade det med att jag åkte dit, la in min lilla älskling i kattransporten och valde nogrant ut en till bebis. Min lilla Tonic. Han var svart som natten när vi tog honom, det enda som inte var svart var den lilla, lilla vita fyrkanten på hans hals. Den skapade hans karaktär, och jag föll för den lilla krabaten när han gick runt gnällande på det knarrande golvet.
Nu ligger dem här, båda två, över ett halvår gammla. Tiden har rullat iväg och dem har blivit så där stora som katter blir. Men jag klagar inte över det. Dem är fortfarande mina bebisar, och kommer alltid att vara.
Men imorgon... Ja, imorgon är det deras stora dag. Kastreringen och märkeringen ska göras. Vem hade kunnat ana att dem skulle få tatuera sig innan mig? Haha nejmen, jag tycker faktiskt synd om dem. Mina stackars små troll. Imorgon ryker hela deras manlighet, utan någonting som helst att säga till om. Uscha, det kan inte vara roligt!
Stackars, stacks mina trollisungar!
What right do you have to point at me?
Jag har alltid varit den som hatar när folk, drar sig bort från planer utan anledning, särskilt i sista sekund. Men just nu vill jag verkligen skippa allting jag bestämt, och lovat att göra idag. Vad gör man då? Vad gör man när man verkligen inte har en endaste liten hjärncell som vill göra det man lovat? Bajs.
.. Om du läser det här, så förlåt, men sanningen är bra att höra ibland!
Har en del att plugga idag. Både fred&konflikt, matte och geografi. Helt ärligt, har jag ingen lust till det heller. Men det är väl en sådan där sak man helt enkelt behöver tvinga sig till att göra oavsett. Någonting som behöver göras.
No, I cannot fill the void with what you're shoving on me.
If you don't know the truth, how can you say you know me?
If all this is wrong, I'll find out on my own.
So don't kill me inside, I'm trying to live!
En tisdag i November
Nej tusan, hos dig kommer jag stanna kvar tills den dagen du ber mig att lämna dig!
Sitter just nu med två biljetter till Chris Daughtry framför mig. Min och Mikaelas.
På måndag gäller det, och ingenting kommer att kunna stoppa mig från att åka dit nu.
Imorgon slutar jag tidigt, och ska därför ta mig en runda förbi K. Det var länge sedan vi träffades nu.
Därefter så blir det troligen träning med Tessie. Om hon kan det vill säga. Skulle vara otroligt härligt, i vilket fall som helst.
Nej, i brist på tankar slutar jag skriva nu.
Godnatt på er sötnosar!
Chris Daughtry - Sorry
Whatever happened, dear, I never meant to hurt you,
How could I cause you so much pain?
When I say I'm sorry,
Will you believe me?
Listen to my story, Say you won't leave me.
When I say I'm sorry,
Can you forgive me?
When I say I will always be there,
will you believe in me?
All the words that I come up with,
They're like gasoline on flames.
There's no excuse, no explanation
Believe me if I could undo what I did wrong
I'd give away all that I own.
If I told you I've been cleanin' my soul,
And If I promised you I'll regain control,
Will you open your door,
And let me in, take me for who I am,
And not for who I've been?
Memories remains forever
Jag minns hur solen knappt hade hunnit gå upp den morgonen vi bestämde oss för att cykla ner till sjön. Vi hade packat ihop en liten väska, där en frukost låg nerpackad, bestående av juice, mjölkchoklad och ost och skinkmackor, a-la-våran-special, och stolta var vi. Det var våran dag. Bara våran.
Idag, fem år senare, sitter jag med en sådan macka framför mig och känner doften av våra minnen irritera mig i ögonvrån. Dem är inte lika goda utan dig, våra mackor, inte alls om jag ska vara ärlig. Det var ju du som var den där lilla extra kryddan som gjorde dem så himla perfekta, precis som du även var den där lilla extra kryddan som piffade upp mitt liv. Den kryddan jag saknar allra mest i min vardag.
"Mia, vet du vad? I thailand hade dem stringbikini"
"Va? Nej? hade dem.. Gud va äckligt"
"Ja..Gud.. jag vet, vet du att J har stringtrosor? Så himla äckligt. Men säg inte att jag sa det."
Bajs. Varför har åren bara flugit förbi? Jag saknar allting så sinnessjukt mycket.
Du var min bästa vän, genom alla tider.
Att sakna Beuty!
Imorgon börjar jag inte fören 13.00, vilket betyder att det inte är något behov till att stressa i sängs.
Sitter istället här och rotar igenom en massa bilder från förr. Avlägsna minnen från då allt var en barnalek!
Det är lustigt. Jag ångrar fortfarande att jag la havremopparna åt sidan, det där året. Men jag hade ingen vilja att stanna kvar på ridskolan jag ägnade dem sista året på, och att byta ridskola var allt för jobbigt. Det vart att stoppa allt på hyllan istället. I alla fall det som hade med ridlektion att göra. Red gjorde jag fortfarande, men väldigt sällan. Min dåvarande pojkvän, bodde nämligen ute på landet och hade en söt liten pålle jag fick låna ibland. Jag minns hur jag alltid var lite gladare efter att ha ägnat en tid nere hos honom i stallet. Det var så befriande på något sätt.
Som barn, hade jag lilla Beuty (se bild). Jag hade turen att mammas bästa vän var hästuppfödare och ridskolelärare, och en sommar ute på hennes ridskola fick jag möjligheten att bli medryttare på den ponny, som idag fortfarande har sitt namn graverat i mitt hjärta. Jag minns hur jag och Fia brukade galoppera längs ängarna där ute. Hon på lilla Rufus, och jag på min älskade solstråle, till Beuty. Det är fortafarnde några av de bästa åren jag upplevt. Hur töntigt det än låter.
Det var så magiskt hur en stor mule, kunde torka bort allting som hade med sorg att göra.
What if it's lost behind words we could never find?
Dagen vart inte riktigt som den var tänkt. Gick upp lite för sent, men lyckades göra mig iordning för att passa bussen, men nej, den hade ingen lust att komma imorse så jag fick stå och vänta på den andra bussen, som kom 15 minuter senare. Vet ni vad det betyder? Jo, jag kom försent till min första journalistik-lektion. Så där lagom kul när man har ny lärare och vill göra ett bra första intryck.
Efter lektionen hade jag hål, och följde då med Sanna hem för en kopp choklad och glass. Samma öde inträffar igen. Jag kommer i tid, men bussen kommer inte. Vill inte komma, och jag tvingas vänta på en senare buss, igen. 15 minuter till bortkastade på att vänta på våran urusla komunaltrafik. Vilket innebar att jag kom för sent även till min första geografilektion.
"Mia, vad gjorde du i sommras som kan kopplas till geografi?"
"ehmn.. jag var på Gotland"
"Jasså, besökte du (min lärare säger någonting jag inte har en aning om vad det är)?"
"Nej.. jag var där med vänner, så vi åkte inte runt så mycket"
"Nehe.. jasså.. då minns du alltså ingenting. Men vad har man på gotland i störst majortitet?"
"ehm.. (jag tänker länge, och brister sedan stolt ut..) FÅR! Dem har mest får!"
Min lärare och majoriteten av min klass döskrattar åt mitt fina uttalande, sedan kollar läraren på mig och säger: "Nej, Mia.. Fossiler! På Gotland finns det mest fossiler, såg du någon sådann?"
Jahapp tänkte jag, nu var det dags att hålla munnen stängd för min del. Jag hade nämligen inte bara blivit stämplad som onitresserad utav att komma 15 minuter för sent, utan också dumstämplad. Det kunde inte bli mycket bättre. Hej mitt mvg!
- Mamma, får får får?
- Nej, får får lamm!
I'm over you!
Well I never saw it coming
I should have started running
A long, long time ago!
And I never thought I'd doubt you
I'm better off without you
More than you know
I'm slowly getting closure
I guess it's really over
I'm finally gettin' better
Now I'm picking up the pieces
From spending all of these years
Putting my heart back together
?Cause the day I thought I'd never get through
I got over you!
You took a hammer to these walls
Dragged the memories down the hall
Packed your bags and walked away
There was nothing I could say,
And when you slammed the front door shut
A lot of other's opened up
So did my eyes so I could see
That you never were the best for me
Chris Daughtry - Over you
26/11 ska bli så jävla bäst!
There and back again
Ja, så var firandet av min födelsedag över för iår...
Jag fick minst sagt en del oanade presenter under natten igår, den jag skrattade mest åt var nog Alex och Alex's fina present.. (borde man skriva ut vad det var här?) Haha. Hur som helst vill jag tacka alla er som gjorde min födelsedag och dess firande lite mer minnesvärt. Ni är guld värda, allihop!
Det är så förbannat synd att du är så jävla söt, din lilla gay.
Du får mig att tänka förbjudna tankar!
Förlåt!
Tack för en väldigt bra kväll igår, och tack för alla fina presenter :)
Det känns både otroligt bra, och otroligt dåligt på samma gång. Det är som om jag inte vet vad jag ska tycka om allting. Jag är väldigt stolt över mig själv, det är jag verkligen. Äntligen vek jag mig inte utan gick rakt på sak. Någonting jag har haft så otroligt svårt med när det gäller dig. Varför vet jag inte. För hur mycket jag än har vetat om att du inte är den jag vill vara med för alltid, och hur mycket jag än vetat om att jag mått dåligt av att vara med dig har en liten röst i mitt huvud alltid bett mig att stanna kvar och se vad som händer. "För tänk om.." .. Nu ska inga sådanna funderingar existera hos mig något mer. Det är slut på våra vel och konstiga samtal om vad som är rätt och fel. Antagligen var vi ju aldrig rätt i alla fall, eftersom vi ständigt behövde upplysa för varandra vad vi var och hur vi skulle vara. Att våran tid inte heller vart bra, var nog slutbeviset på allting. Det var inte meningen att det skulle vara så. Vi var menade att vara dem vänner vi var. Dem som alltid pratade och förstod varandra. Dem som kunde skratta och springa runt igenom hela stan och bara vara. Allting var så lätt med dig, innan allting vart så svårt.
- Jag är verkligen ledsen att det blev så här, jag hade gjort allting för att snurra tillbaka klockan någon månad och stanna med dig som vän. För det känns hårt att aldrig mer kunna ringa dig mitt i natten, för att prata långt in på nästa dygn. Det var bara med dig, som det känndes så otroligt rätt. Ja, jag är så grymt ledsen att du inte kunde stanna som en så pass nära vän som du var för mig. Jag hade velat ha dig vid min sida så många år till, om jag bara kunde...
I can't help it...
Vad finns det för mening med att reagera så som du gjorde, om du ändå gått vidare?
Nu är mitt rum färdigstädat.. Och det är dags att ta fram dammsugaren och ta bort allt skit i allrummet.. sedan är det ju nästan fit for fight.. Så jävla härligt. Den här kvällen ska bli mycket roligt, och minst sagt mycket intressant.. haha. Mickis vet varför.
Nej, nu ska jag bannemig sluta sitta vid datorn.. Har mycket jag borde göra innan klockan slår 6!
Ha en bra kväll, allihop!
Romeo återvänder ensam
Så var det dags att börja städa som en tok inför kvällen och imorgon.
Flickorna kommer hit vid sex - sju och då måste allting vara i ordning, så det är helt enkelt bara att sätta fart.
Jag kommer aldrig någonsin att förlåta dig, A, om du fortsätter så här.
Never again will I let myself fall...
Hade tänkt att bara vara hemma idag, och fixa iordning inför imorgon och så.
Men nej, nej, nej.. jag klarar inte av att vara ensam just nu.
Du har fått mig att börja tänka konstigt, precis som vanligt!
... Jag hatar hur du alltid lyckas få mig svag!
Blööö.
Jag måste bara säga att jag tycker att många unga idag bevisar sig så otroligt omogna när det gäller politiken. Jag ska dra ett exempel. Muf, det vill säga moderaternas ungdomsförbund har gått över stjärnorna på senaste tiden. Varför? Jo, många "populära", runt 16-18år har helt plötsligt blivit medlemmar där och berättar för deras vänner, och som i blondinbellas fall, till sina otroligt många läsare (menar inget emot henne personligen, utan har ingenting alls emot henne). Det enda jag undrar över är, hur kan folk ens kalla sig moderater när dem inte ens vet hälften om vad dem står för? och vad dem vill förändra sverige till? och hur kan man lockas av att exempelvis gå med på deras möten, kurser och dylikt bara för att någon man ser upp till går dit?
Herregud säger jag bara. Varför inte stå för den man själv är istället, och därmed bli en förebild? Det är väl så himla mycket bättre än att bli en wannabe?
Aja, hursomhelst, back to the subject. Hur kan man gå med i ett politisktparti, utan att ens veta om deras partiplan? Jag slår vad om att hälften av muf's medlemmar inte har en susning om vad dem egentligen utger sig för att stå för. Vad är det som gör er så himla häftiga som medlemmar av någonting ni inte brinner för?
Nog för att man ser upp till någon, men vafan.. gör det inte så att sverige blir lidande! Lämna politiken åt dem som faktiskt kan sin sak.
Och ni som nu kallar er moderater, jag har en fråga till er...
När moderaterna tog makten nu, vid förra mandatbytet lovade dem dyrt och heligt att dem skulle satsa på fler polisresurser. Men endå, ska dem minska polisens resurser med 200 miljoner från och med 2008. Detta bidrar bland annat till att sveriges domstolar får hela 136 miljoner mindre. Kriminalvården får också minskade resurser ifrån de löften de tidigare fått. Hur går detta ihop? Ni från "den inre cirkeln" berätta för mig, få mig att förstå erat resonemang. För något luktar konstigt.
Älska. Älska. Älska!
Världens bästa pojkvän
För ett par månader sedan träffade jag en kille som verkligen fångade mitt hjärta i första ögonkastet. Det var som om, jag vet inte, som om han fick hela mig på fall på en gång. Jag har aldrig kännt en sådann kärlek till någon, på så kort tid. Det känndes verkligen underligt i hela kroppen. Och redan från den stunden, har jag vetat, verkligen vetat att han kommer bli en stor bit av mitt hjärta. Idag är han det. Det finns ingen killes närhet som jag uppskattar mer än hans. Och det finns ingen annan kille som någonsin har lyckats få mig så otroligt lycklig, genom bara så lite som en puss på kinden, eller dylikt.
Jag minns när han skadades, och tvingades åka in till sjukhus. Jag låg orolig ända tills han kom hem igen. Det var som om jag inte ens ville inse att han var dålig, jag övertalade mig nämligen att ingenting alls hade hänt. Att det bara var av ren slump att han inte kom förbi, eller försökte få kontakt med mig. Jag var för kär i honom för att tro någonting annat.
Idag, när jag åkte hem från skolan mötte han upp mig nere vid uppfarten till mitt hus. Vilket jag verkligen inte förväntade mig, men jag vart verkligen glad. Tänk att en så liten gest kan betyda så mycket.
Jag kommer alltid att älska dig. Du är den bästa pojkvännen man kan ha.
When you speak, all of me get weak
Jag fick mitt mvg i kriminologi. I'm so fucking glad!
Sara, du frågade mig vad jag tyckte var mest negativt med mig själv. Här har du svaret:
Jag har en svaghet jag sällen erkänner - jag är allergisk mot allting som har med ensamhet att göra.
Ni som känner mig väl, lär ha märkt det. Ni andra också kanske, för den delen. Hur som helst, på grund av min otroligt stora rädsla till att bli lämnad just ensam är det ofta som jag blir otroligt ledsen och upprörd när jag förlorar någon som jag tycker om, på vilket sätt det än är som. Därav kan jag sitta och nämna en gammal förlust flera år efter att själva uppbrottet verkligen ägt rum. Det är min största svaghet.
En annan följd som det hela ger, är att jag har svårt att bli arg, eftersom att jag vet att bråk och dylikt ofta leder till seperation. Därför undviker jag alltid alla sortes konflikter så länge det går. Bra eller dåligt är ju upp till varav er att avdömma. Enligt mig är det ett negativt faktum att jag är så, för väldigt ofta när andra bara skulle skrika åt den dem är besviken på att han/hon är dum i huvudet, biter jag ihop och säger inte ett ljud. Jag låter kroppen bearbeta min frustration själv. Vilket bidrar till otroligt många kluvna känslor. Jag förstår inte varför jag är sådann, för ofta är det ju i själva verket jag som förlorar på det hela. - But hey, everyone can't be perfect.
Worthy to say
"Män är aldrig för upptagna för att skaffa sig det de vill ha - han vill bara inte ha dig"
Den meningen hade jag behövt så mycket för en liten tid sedan. Så mycket, säger jag bara.
Äntligen inser jag att våran väg vi valde verkligen var rätt. Det hade aldrig fungrat emellan oss.
Vill vända om meningen också, och rikta den till dig.
"Vänner är aldrig för upptagna för att behålla någonting de vill ha - hon vill bara inte ha dig"
- Du bevisar mer och mer för varje dag nu för tiden att du inte är den vän du en gång utgav dig från att vara. Och jag är till och med glad att vi inte är lika nära länge, när jag inser att du faktiskt inte ens brydde dig om våran närhet som vänner, om du hade det hade du tagit tag i allting när du insåg att det började dvala. Och ja, jag vet att det alltid är två individers fel när deras vänskap faller, men i det här fallet försökte jag så intensivt jag kunde tills dess att jag gav upp. En vänskap utan respons är ingen vänskap att kämpa för.
Thanks
Ska snart iväg och simma med Tessie, men allra först vill jag bara återigen säga tack för världens mysigaste födelsedag. Jag uppskattade allting, och allting sattes varmt om mitt hjärta.
Nu är det bara en enda dag kvar i skolan, innan nya periodstarten, vilket innebär bye bye till nästan alla ämnen jag läser. Så otroligt skönt. Hade slutdebatten på kriminologin idag, min insats vart väl inte den allra bästa, i alla fall vart den inte så bra som jag hade hoppats på. Men jag fick i alla fall några åsikter hörda, och hoppas att jag får mitt mvg nu. Hoppas, hoppas, hoppas.
Nej, nu måste jag nog sluta skriva och börja fixa iordning det sista innan jag åker.
Kommer ett inlägg senare ikväll.
~
Tack för världens bästa födelsedag <3
Tack finaste MK <3
Smile, biaatch!
Yes yes yes yes yes yes yes och återigen ett yes!
Jag mår så gudomligt bra idag. Imorgon är det min födelsedag, vilket innebär frukost på sängen, massa fika hos mina gullungar efter skolan, och sedan en upphämtning av mammsen, pappsen och Hampus som ska bjuda ut mig på restaurang. Mycket trevligt. Mycket trevligt.
På Lördag är det sedan partaj, och då ska tammefan allting bli perfekt!
I don't need you anymore. You're out of my life, out of my thoughts.
Lets make a night to remember
Sitter på litterär gestaltning och har lyckats samla ihop 5 dumma dikter till betygsamtalet, men den stora prosa-dikten som vår lärare fint kallade det är inte ens påbörjad. Egentligen borde det vara den jag ska fokusera på, men jag har ingen känsla att gå på och inte heller något vetenskapligt konstaterande att följa känlsan med. Nej, det blir helt enkelt direkt hem och skriva den efter middagen hos mormor och repet med bandet. För olyckligtvis ska den vara inne senast idag. Så himla typiskt.
Men nej, nu ska vi inte vara negativa
Imorgon fyller jag år!
More than I can take
Idag på Litterär gesaltning berättade min lärare att sex dikter skulle lämnas in imorgon. 1 för textsamtal och 5 för betygsprat. Jag kan fortfarande känna paniken kittla mig i halsen. Är det något jag verkligen inte är bra på är det poesi. Och att då skriva sex dikter på loppet av en enda dag, ja, då är det illa för mig.
Försökte lägga mig ner i sängen, för att komma på något att dikta om. Det slutade med att jag somnade med Tonic kurrandes på magen (min katt för den som inte vet). Bajs, det kan inte bli mer lyckat.
Ge mig insipration. Ge mig viljan att dikta!
I will always remember every whispered word, every promises made
Det svåraste man kan göra i livet,
är att släppa något man tror var rätt.
Ska snart till skolan, har en ytterst kort dag idag, vilket jag tycker är otroligt skönt. Efter skolan blir det sedan en del plugg, därbland matteplugg. (ser inte fram emot). Sedan ska jag faktiskt se till att träna lite på egen hand. Jag ska börja skärpa mig nu. Jag har varit allt för lat på sistonde.
Och, kan inte du sluta ge mig falska förhoppningar? Antingen stannar du eller så går du.
Jag orkar inte sitta här som en dum idiot och hela tiden få dubbla bud. Nu eller aldrig. Allt eller inget.
Jag trodde du var rätt!
Bästis!
A thousand miles seems pretty far,
But they've got planes and trains and cars,
I'd walk to you if I had no other way,
Our friends would all make fun of us,
And we'll just laugh along because,
We know that none of them have ever felt this way.
Milla Eliisa <3 Mia Elisabeth
@ Johan i Fredags
Don't let our last kiss be our last
Vet inte hur jag ska förklara det. Hade tänkt att bara totalignonera allting. Varenda detalj. Men nu, nu när du står där kan jag inte låta bli att springa fram till dig. Kapitulera. Hissa min vita flagga. Låta dig vinna och få allting som du vill ha det. Hela jag strukterar om mig, till dig, för dig, tackvare dig.
Jag vill inte vara utan dig. Vill ha hela dig. Hela tiden. Varje dag. Varje timme. Varje sekunds tiondel och varje eviga millimeter som klockans dumma sekundvisare tar.
Jag älskar inte dig. Hann inte komma så långt, och bra var kanske det. Men jag vill älska, och jag vill vara älskad av dig. Ingen annan. Det finns ingen annan jag kan tänka mig gå förlorad för. Ingen. Ingen. Ingen.
Kanske är det bara struntprat. Kanske kommer jag inte känna så här imorgon. Kanske ångrar jag att jag publicerade det här då. Kanske är allting tillfälligt, men just i den här stunden kan jag inte tänka annorlunda. Jag saknar dig, likt en bebis saknar sin napp direkt efter att den fallit ifrån dens gapande mun. Jag vill ha dig här. Vill kunna hålla om dig och känna efter. För det är ju din närhet som bär på alla svar. Jag kan inte lista ut sanningen om jag inte får röra, inte känna efter och fundera ut allting med dig. Det är ju i dig alla svaren finns inmatade. I dig som sanningen bor. Och jag förstår inte varför du inte kan släppa ut den. Jag behöver sanningen. Behöver den mer än du. Dumma, dumma dig, jag tärs sönder av min ovishet.
Återigen en resume.
Så var en hel helg förbi igen. Hur kan det alltid gå så himla fort?
Spenderade min Fredagkväll på Johans fest på söder, tills runt klockan 12-1 dvs. då jag helt plötsligt lyckades bli utelåst. Sådant lyckas man bara med om man är lika klantig som jag. Så jag tog mitt lokalsinne i hand och försökte leta mig fram till södrastation och lyckades till och med (applåd, tack)
Ringde Martin på vägen hem för att kolla om det var kvar folk på duvslaget, festen i sollentuna, men tydligen hade den spårat ut, och när jag väl kom fram dit stod en polispike utanför lokalen. Stannade till där i alla fall för att prata lite med folket innan jag rundade av min kväll och knallade hem mot min varma säng.
Vaknade sedan på Lördagmorgon av att sötaste Jannike plingade på dörren. Trött som en mullvad försökte jag piggna till, men sådant är jag inge vidare bra på, så det slutade med att vi båda två däckade framför ett par avsnitt av Gossip girl. Efter middagen, bestämde vi oss sedan för att träffa Oscar. Som även råkade vara med Jesper, Jannikes storebror. Som det kan gå, haha. Vi tillbringade i alla fall våran kväll med både poker, tangera, ölspelet och annat smått och gott. Vid den tidpunkten hade även Svensson kommit, för den delen. Man ska inte glömma någon. Kvällen var hur som helst väldigt trevlig. Men hur skulle man inte kunna ha trevligt med Jannike? :)
Imorgon börjar jag inte skolan fören klockan 2, känns otroligt onödigt att ens gå dit då. Men jaja, två timmar skola, vem klagar? Ska sova som en prinsessa inatt och inte alls oroa mig över att jag måste gå upp tidigt. Icke sa Nicke. Skönhetssömn på beställning, var det här.
Smile like you mean it.
Min mamma är otroligt smart, hon.
För vid 13 tiden ringer hon och utbrister:
- "Mia, vad var det för telefon du önskade dig?"
- "Sony ericsson, s500i"
- "okej.. låssas att jag står i affären just nu, och tänker köpa den åt dig,
skulle du önska dig med abonnemang eller utan?"¨
- "utan"
- "Mm okej... men om man köper den med abonnemang för man dit och dat (mamma rabblar massa)"
- "Mamma, låssas vi bara att du är i affären?"
- "Ja, jag har läst bruksanvisningarna!"
- "Mamma, man läser inte om telefoner på bruksanvisningar?"
- "Nej, men ehmn.. det var allt jag ville veta. Och kom ihåg.. det betyder inte att du kommer få den"
Jag lägger på och gör precis som mamma, låssas att jag inte förstod.
Det är bra att jag är så bra på att låssas, för på onsdagmorgon måste jag se förvånad ut, annars kommer min mamma bli ledsen i ögat och inte alls förstå hur jag kunde veta att jag skulle få just det i paketet.
Nothing but a good time.
Jag tycker inte om när det blir så här. Nu är helt plötsligt tre fester aktuella ikväll, och jag vill gå på alla!
Vad gör man då liksom? Det är synd att man inte kan hugga sig själv i bitar och låta en bit gå på var och en.
Har i alla fall bestämt mig för att börja kvällen hos Johan, troligen stannar jag nog där hela kvällen. Brukar inte kunna slita mig från Tessie och Mikaela under festtimmarna. Men blir det trist, som visserligen är det sista jag förväntar mig, vet jag i alla fall vad mitt andra hans val är.
Buskul
Idag var jag med om något otroligt roligt. Jag träffade på Markus på bussen hem från skolan. Att det var han såg jag inte, men han kände igen mig. Snacka om att ha bra minne. Jag och Markus var bästa vänner som barn, riktigt små barn. Vi var väl inte mer än 4-5år när vårat bästisskap var som starkast.
Jag minns att Markus hade en Labrador. En stor svart. Jag var rädd för honom, vars namn jag glömt bort. Jag trodde alltid att han bara satt och väntade på att äta upp mig. Att han i smyg kollade upp allting jag åt, för att vänta in att jag skulle bli tillräckligt stor och saftig för att ätas upp. Anledningen till min grova hypotes, var för att han alltid, alltid sprang efter mig när vi lekte hemma hos honom. Och så fort han fick tag i mig tog han sig små smakbitar av mig. Ett smakprov på näsan, ett smakprov på handen och en på armen, ja, det slutade alltid med att jag var alldeles slemmig från hans blöta mun. Idag saknar jag den hunden. Han var rolig.
Markus var också ganska rolig, jag minns hur vi på hans ena födelsedagskalas roade oss i väntan på alla andra med att kasta ut hans x-man docker från övervåningen, för att sedan springa det snabbaste vi kunde ner för trappan och ut och försöka fånga dem. Att det var en omöjlighet att lyckas med insåg vi aldrig, utan förskte gång på gång och vart alltid lika besvika när vi misslyckades. Vi var busiga vi, jag och Markus.
Och vet ni vad? nu är jag en vän rikare, och alla vet att gammal vänskap aldrig rostar.
Walk the distance to my heart
"Jag ska plugga hela dagen efter skolan idag"
Jajo, men tjena hoppsan i galoschen. Varför gör jag alltid så här? Jag har lovat mig själv dyrt och heligt att enbart fokusera på pluggandet idag - men det går inte. Jag har ingen lust i hela världen, och jag är allt på tok för trött för att tvinga mig själv. Vad har det lett till? Jadu, jag har varit hemma i ungefär 2½ timme, och jag har inte ens öppnat mitt pm. Så duktig är jag. Bra mia, mycket bra. Bajs på mig själv.
"I sit and watch the screen for a message.
Some kinda sign that says we're OK.
But the screen stays blank till I turn the thing off.
And wait for my conscience to break."
~
En bild säger mer än tusen ord ...
Här är över 4000 ord om i Lördags.
Bertil <3
Jag minns mitt första marsvin, han hette Bertil och var lika stor som en kanin. Ibland fick jag för mig att han var en hel meter lång, och skröt om honom. Men riktigt så var det ju inte. Han var bara lite störra än vad dem brukar vara. Det var för vi matade honom, eller nej, jag byter ord, gödde honom hela tiden. Han var ju så söt, hur skulle man kunna låta bli? "Åh gulligull, åh gulligulligullgull, vill du ha en gurkbit? Äsch, du är så söt så du kan få hela gurkan. Åh, gulligull"
Jag minns att jag brukade fråga min mamma om varför hans hjärta alltid slog så fort, hon brukade svara att det var för att han älskade mig så mycket. Jag kände mig alltid så elak för att mitt hjärta inte slog lika fort då. Jag ville ju älska honom, lika mycket som han älskade mig. Men mitt hjärta vägrade slå så fort. Verkligen vägrade.
Men jag älskade min Bertil, det gjorde jag.. och jag hoppas att han kan äta hur mycket han vill i marsvinshimlen just nu. Ja, det hoppas jag. Det är min Bertil värd.
Överanalys
Jag är lite för bra på att tänka. Så bra på det, att jag alltid gör det. Varje eviga sekund, varje eviga dag. Och eftersom att jag gör det så ofta, har jag minst sagt hunnit analysera 1000 onödiga saker, väldigt grundligt. Och några saker kan jag inte bara förstå mig på, exemplevis:
Det sägs att våran tideräkning kom med jesufödelse. Jesus fyller år på julafton, den 24 december. Året börjar den 1 januari. Vad hände med veckan där emellan? Räknas inte dem dagarna i hans liv?
hm.. jadu, jag tänker nog för mycket.
The first cut is the deepest
Det är omöjligt för mig. Jag kan inte. Alltid skapas dem där dumma förväntingarna som alltid bryts av dig. Men det hjälps inte - jag kan inte lära mig. Jag kan inte sluta tro det bästa om dig, och därför lyckas du sorgligt nog såra mig lika mycket varje eviga gång. Dumma dig. Du tär sönder mig.
Welcome to the universe
Jag kan inte släppa det nu i efterhand. När jag stod och väntade på Gisela vid korsningen till min mormor idag, låg en man ner på marken. Han var gammal, mycket gammal och man såg märken som bildats av år som bara flugit förbi i hans ögonvrå, dem ploppade upp lik rynkor överallt på hans runda annsikte. Som en gång säkert varit väldigt vackert för den delen.
Han låg, blixt stilla, utan någon som helst rörelse på andra sidan vägen från vart jag stod. Från alla håll såg man hur folk pekade, kollade, och kollade återigen lite extra på vad det egentligen var som låg där. En gubbe. En helt vanlig gubbe, som råkat ramla med sin rullator. Men även fast att gubbar ska vara en helt naturlig sak att se hela tiden - vart aldrig den här situationen naturlig, utan långt därifrån.
Jag skådade mannen där han låg, men precis som alla andra bara i smyg. Ingen fick se att jag kollade emot honom, lät pupilerna röra hela hans kropp där han låg. Nej, ingen fick veta det. Ingen.
Det stod tre män runt honom. Det var anledningen till varför jag inte gick över gatan och hjälpte mannen upp. Jag trodde att dem gjorde det. Att dem stod där för att ta tag i mannens armar, och lyfta upp honom så att han återigen kunde lägga sin vikt på den lilla rullatorn, som nu lyckats rulla ut en bit på vägen och gå den förhoppningsvis lilla vägen hem till sin stuga, full med gamla pryklar från ett liv, så långt bort att jag inte ens kan nå det i drömmarna.
När Gisela kom, bröt jag tankarna, vände min klack och gick till min mormor. Förmodade att han fick hjälp och tänkte inte mer på det. Men efter två timmar, då jag och gisela återigen skulle korsa vägen där mannen låg, såg man att mannen inte fått någon hjälp alls, då jag förmodade att han fått det. Polisen stod visserligen där den här gången, och mannen hade bytt plats till polisbilens förarsäte. Men det hade gått två hela timmar, hade männen som stått runt honom hjälpt honom när vi var där - hade han hunnit halvvägs till dalarna på den tiden om han hade velat och kunnat. Och dessutom var rulatorn fortfarande utrullad en bit på vägen. Den var trasig nu, säkert överkörd eller vem vet, kanske sönderslagen? Kanske var det männen som stod runt honom som skapat gubbens fall? Kanske skadade dem honom, men lekte oskyldiga när folk såg? Jag vet inte. Men jag vet att jag kunde ha gått över gatan, frågat om gubben behövt hjälp, och kunnat hjälpa honom mer än vad dem gjort. Jag hade kunnat bära mannen till närmaste busshållplats och åkt med honom till närmaste sjukhus om det behövdes, och vetat att han fick den hjälp han behövde snabbare - men jag hade låtit bli, och nu satt han i polisens förarsäte och man såg hur en tår sakta framletandes bland rynkorna i hans annsikte. Den blänkte, och i den speglades en tung dag. Det kunde inte ha varit enkelt - vad det än var som hänt.
Och tom stod jag på andra sidan vägen, och visste att jag kunde ha sträckt ut en hand.
rainy day, dream away
Så har veckan, som igår var planlös blivit i stort sett uppbokad av aktiviteter.
Idag slutade jag 3, mötte upp Gisela och åkte hem till min mormor där vi åt middag. Sedan gick vi ner till musikskolan och repade med bandet, innan jag slutligen åkte hem och satte mig här, och pluggade.
Imorgon slutar jag redan runt 10-11, beroende på om svenskan blir av eller inte. Efter det ska jag åka in till stan för att ta mig en shoppingrunda med Annie. Sedan runt 5 ska jag möta upp Tessie och gå och fylla magen med lite mat innan våran planerade simtur på eriksdalsbadet. Vi ska börja tag i oss själva, hon och jag, och se till att inte magen blir lika stor som jultomtens. För vem har sagt att man måste likna honom, bara för att det ska bli julkänsla? Inte vi i alla fall. Sedan, är det hem till datorn som gäller för att försöka skriva klart mitt svenska pm. Tråkigt men nödvändigt.
Torsdagen blir sedan en plugg dag, tyvärr. Jag måste verkligen få mitt mvg i kriminologi och svenskaC, annars finns det inga ord för hur besviken jag kommer vara. Nu kommer ni tro att jag är världens pluggunge, men så är det inte alls. Det är bara så att om jag får mvg på dem två resterande sakerna - är mvg det slutbetyg jag kommer få i dem ämnerna. Och när jag vet att jag är så nära att nå det, kommer jag bli irriterad om jag faller ner mot det lägre betyget, som jag kunde få även ifall jag pluggat hälften så lite som jag gjort.
På fredagen är det partaj på shemat. Jag ska festa loss och glömma bort hela skolan. Precis vad jag behöver om jag ska vara ärlig. För nästa vecka är det stenfokus på matten som gäller. Vi har nämligen prov den torsdagen, och matte är ett ämne jag faktiskt måste plugga i för att få g. Det enda ämnet jag behöver anstänga mig i för att nå ett betyg i huvudtaget för den delen. Juste, jag ska träffa snigel också. Jag har lovat honom att följa med och kolla på vinterjacka. Jag säger då det, killar behöver tjejer för att överleva och snigel behöver mig lite extra, alltid. Precis som jag alltid kommer behöva honom. Eller hur tjocksmock?
Lördag blir det fest igen, troligen min fest, fast det beror lite på om jag får lokalen jag snokat på eller inte. Annars blir det antagligen förflyttat till nästa helg. För jag måste ju fira min födelsedag med en egen fest. Så är det ju bara, och eftersom att pappa börjat stor-bygga på övervåningen kan vi inte vara hos mig. Om inte alla vill ta risken att få ett fallande tak på huvudet, under nattens timmar förstås? Men det tvivlar jag starkt på.
Aja, borde nog bege mig mot sängen nu. Satt och pratade i telefon tills klockan halv 3 igår natt, och somnade därför inte fören ett tag efter 3. Inge lyckat när skolan är menad att börja 9.20 dagen efter.
It takes a fool to remain sane...
Hur är det möjligt? Jag vaknar för sent men tvingar mig själv att i stress göra mig iordning för att hinna till min lektion. Väl på lektionen säger läraren att jag inte behöver vara där, och säger till mig att jag är fri att göra vad jag vill. Lagom irriterande. Då kunde jag ju lika gärna ha fått haft en lugn morgon hemma.
När jag då ändå var i skolan passade jag på att gå till receptionen och berätta om mitt skolkort, som slutat fungera som det ska. Jag beställer ett nytt och får ett på en gång, lyckligtvis gratis. Lite tur får jag ha. Men vad visar det sig då? Jo, beställer man ett nytt kort nu, får man det nya kortet inmatat på det, istället för det gamla, som jag var någorlunda nöjd med. Men det nya, nej, jag finner inga ord. Jag har aldrig varit så missnöjd med ett skolfoto. Men men, jag får helt enkelt låta bli att visa mitt skolkort för någon. Den ska ligga gömd, bakom mitt busskort i all evighet och bara tas upp när det verkligen behövs. Ingen ska få tjuvkolla. Haha.
Aja, lyckligtvis börjar väl folk droppa av från sina lektioner om ett tag så jag kan få sällskap. Tills dess ska jag försöka skriva ut mitt pm, för att kunna arbete lite med det på pendelresan till väsby efter skolan. Jag ska nämligen äta middag med min mormor idag, och senare repa med bandet.
Glamour!
(inte rätt nummer, tyvärr)
Igår kväll när jag kröp upp i min säng och småläste senaste Glamour, blev jag rent ut sagt förbannad.
Ungefär i mitten av tidningen fanns en sådann där modellbild, med massa saker att köpa. På just denna var det i majoritet lampor. Över alla varor fanns en svart ruta, där det stod pris, och vart den var köpt. Bra sak, så nu undrar ni säkert vad jag vart arg över. Jo, i mitten av bilden satt en svart liten hund. Och den fick minsann också en ruta, där det stod vart den var köpt och hur mycket den kostade. Hur fasiken kan man göra så? Att sätta ut en likadan skylt på ett levande djur, som en lampa? Ursäkta mig, men för att köpa en hund krävs extrem planering. Man måste kolla upp om man har tid att ta hand om den, älska den och ta vara om den. Ett djur har lika mycket liv i sig som oss, vilket i sig betyder att man måste tänka efter om man verkligen är kapabell till att i huvudtaget ha ett djur. Så att sätta ut en liten stackars hund som utsmyckningsaccesoar, gjorde mig förbannad. Usch. Snart börjar dem väl skriva ut priser på små stackars adoptivbarn också. Nej, usch usch. Ett stort minus till Glamour från mig.
Yey
Imorse vaknade jag av att mamma kom in med frukost på sängen, inte illa, inte illa :)
Första lektionen, som jag för övrigt sitter på just nu har gått bra, ända tills nu. Jag orkar inte skriva mer på mitt pm. Har börjat ångra mitt skrivarval, men tycker att jag har skrivit för mycket för att ändra ämne. Antar att det bara är att bita ihop och skriva klart. Vet att jag ligger på mitt mvg just nu i alla fall, så för viktigt är det inte att jag lyckas nu. Ett vg räcker för att jag ska få högsta betyg. Life is perfect sometimes.
Har tyska efter det här, sedan är det sängen som väntas. Ska visserligen upp runt 2 igen och gå tillbaka till skolan för yttligare två lektioner, men det ska gå bra. En powernap kommer göra resten av dagen lite enklare.
Milla. Jag saknar och tänker på dig otroligt mycket. Jag vet att du kommer klara det här, och när du kommer hem, ska jag stå på arlanda med öppna armar. Hålla om dig och ge dig hela mitt hjärta. Du är min bästa vän, hunney!
En glad mia pratar ut :)
Idag är jag stolt över mig själv. Mitt fyllesamtal igår visades påverka mig positivt. Otroligt positivt, om jag själv får uttrycka mig. Jag har verkligen gått runt nöjd hela dagen. Känner mig fortfarande så där sprulande glad. Mycket bättre kan man inte känna sig. Och det absolut bästa, är att jag kommer fortsätta vara positiv, hur än allting utvecklar sig runt om mig just nu, gällande det här. Båda slutresultaten är enligt mig bra. Mycket bra.
Jag såg på "A walk to remember" nyss. En film jag har sett många gånger, och alltid blivit så där smådeppig för. Ja, varför jag har blivit det? Det har varit av ren avundsjuka. Sådann kärlek vill jag också hitta. Men idag, nej, då vart jag inte deppig. Vad ska man med kärleken till egentligen? Och varför ska man nöja sig med att skänka hela sig själv till en specifik person, när man kan dela med sig till alla?
Misstolka inte. Jag vill också ge min själ till någon, någon gång, och sedan skapa resten av mitt liv med den personen. Men varför ska jag göra det nu? Ungdomen är ju en människas bästa år, eller hur är det man säger? Varför ska man ge bort livet vackraste och mest betydelsefulla år? Nej. Jag tänker inte slösa mina gyllende-år till någon nå mer, om den personen verkligen inte bevisar att den är värd det - och förtjänar det.
Allas liv, kan bli drömliv, bara man själv intalar sig att det går.
I call it pure love!
Den enda drogen, jag är glad att jag tar - är musik
Papa roach är och kommer alltid förbli en stor del av mitt beroende
Resumé
Hann inte göra allt som var planerat igår, eftersom jag gick över till Sanna lite för sent, och råkade stanna där, pratandes ända tills det var dags att åka till mormor. Så det vart aldrig någon fika med Theres tyvärr, men det ska vi ta igen gumman, det lovar jag.
Kom hem till mickis runt 8, hoppade i duschen och gjorde mig iordning. Sedan bar det av mot maskeradfesten. Jag var utklädd till cowboy, men eftersom att jag saknade hatten var det inte alla som lyckades se det tyvärr. haha.
Som misstänkt, sov jag över hos Mickis under natten, och vaknade runt 1 idag av att Jannike ringde och sa att hon var redo att träffas. Så det vart bara att hoppa i kläderna och vandra ner mot stationen för att nå destinationen vi bestämt, stan. Väl framme letade vi reda på ett litet sushi-ställe, där vi hemmastadde oss och började prata om allting mellan himmel och jord. Efter det tog vi en liten runda hem till mig, där vi kollade på gossip-girls, drack kaffe och pratande ännu mer strunt. Precis som det ska vara.
Nu är jag däremot helt slut. Funderar på att gå och lägga mig i riktigt god tid idag. Har bara ett enda måste att ta tag i innan dess. Och det gott folk, får ni inte veta vad det är :)
Som sagt, det syntes inte allt för tydligt vad jag skulle likna. haha.
Maskerad-prat
Vaknade i ganska god tid, eller rättare sagt väldigt god tid för att vara jag. Så nu har jag redan duschat, klätt på mig och letat reda på lite saker inför maskeraden ikväll. Jag har en så länge två tänkbara alternativ nerpackade. Nu är det viktigaste att rota fram massa konstigt smink, om jag nu har något? Äsch, detta borde kunna ordnas. Ska även fråga Sanna, när jag går över för att hämta sjuksköterska-klänningen, om hon råkar ha något mer roligt i garderoben, vilket jag inte tvekar en sekund på. Kanske blir det att låna något annat roligt också.
Nej, även fast det fortfarande är relativt tidigt måste jag nog börja sätta fart nu. Jag har en hel del att hinna med idag. Ska först och främst fixa mig, sedan som sagt till sanna, för att sedan åka till Theres en stund och prata strunt, sen ska jag till mormor, för att äta middag med mina kusiner, och sedan iväg till mikaela för att sminka mig och göra mig iordning för maskeraden. Ja, sen bär det av mot festen i alla fall. Natten blir nog spenderad hemma hos Mikaela sen. Har en svag känsla av att jag inte kommer orka åka hem, mitt i natten ensam.
"Was it a dream?
Is this the only evidence that proves?
A photograph of you and I"
Nonsens
Alla ni som känner mig, vet troligen att jag alltid (eller i alla fall för en väldigt lång period), har smyckat min hals med ett kors i vittguld och stenar. Men för ett tag sedan berättade en god vän till migs mamma, som är medium, att den bringade mig otur. Till en början när hon sa det lyssnade jag inte. Men när mitt liv återigen började gunga - kom orden upp i mitt huvud. Att ta av sig korset kunde inte skada, så jag gjorde det. Om mitt liv har blivit bättre, vågar jag inte svära på.
Några dagar efter jag tagit av mig det, gjorde jag och min dåvarande pojkvän slut, men visserligen hade konflikten som resulterade i det, redan startat innan korset hade blivit avtaget. Vad jag ska tro vet jag inte. Jag har svårt att tro på övernaturliga saker, men något säger åt mig att inte gå i närheten av mitt kors igen. Kanske vänder oturen om jag bara låter den vara ett tag? Äsch, jag kan inte förlora på det.. korset ska få semester från min hals.
Dagens resumé
Du gav mig en konstig känsla idag. Som om du svarade på alla mina innersta frågor, genom en liten, liten, egentligen obetydlig gest. Det lugnade ner mig. Hela mig. Jag kan inte beskriva det, men jag gillar känslan.
Tack för den vänskapen vi delar. Det är nog bara du och jag som förstår betydelsen över den.
Jag var med Annie idag, för första gången på riktigt länge faktiskt. Eller ja, det beror på hur man definerar länge. Vi sågs väl sist för, hm, gud.. det var nog på tok för länge sedan ändå. Jag kan inte ens komma på när det var. Detta måste ändras på.
Hur som helst, sysselsatte vi oss med att göra fruktsallad med smält vitchoklad, och glass. Sedan satte vi riktning ner mot lekparken, där vi satt i drygt en halvtimme och pratade om allt möjligt - innan Alex W dök upp, som sällskapade oss framför Hannibal. Nu har dem precis gått hem båda två, och jag sitter insvept i mitt täcke, frysandes. Det har verkligen blivit kallt, och jag vill inte ens tänka tanken på hur kyligt det faktiskt kommer bli om någon vecka..
:)
Bus eller godis människor är det inte varje dag man ser, men idag har ett helt gäng kommit hit och snott mitt godis.. men hm.. var inte halloween för någon dag sedan? Eller är det idag man brukar gå runt?
Äsch, som tur var hade mamma köpt hem godis åt dem små monstrerna. Gulliga vågar jag dock inte påstå att dem var. Dem såg ut som ett par småglin som råkat hitta sin mammas sminkskåp och roat sig med att måla hejt vilt i hela annsiktet. Vad dem skulle likna? Jadu, det får ni fråga dem om. Jag såg då ingen koppling, till någonting. Eller jo, till dig kanske. Dem var lika konstiga i alla fall. MUHAHHAHA!
Nej, nu ska jag inte vara elak. Du kommer alltid se konstigast ut!
Jag ringde min kära vän Sanna för ett tag sedan i alla fall, för att fråga om hon hade en häxhatt som jag möjligtvis kunde få låna tills imorgon - men icke. Hon hade dock något som passade mig i smaken i alla fall. En blodig sjuksköterskedräkt. Nu är bara frågan, vågar man bära en sådann sak, på en fest där man i stort sett inte känner någon? hmm.. hm..
Nej, nu smsade Annie och sa att hon var på bussen.. Dags att springa och leta reda på lite kläder. Haha!
-
Ett sista deprimerade inlägg, sedan är det slut på det. Aldrig mer ska jag spilla tårar efter idag. Aldrig mer vara negativ gällande det här. Livet är underbart, och det är dags att jag börjar ta del av det.
Imorgon är det halloween-fest, som mickis bjudit med mig på. Guess what I'm going like? Muhahaha. Det ska faktiskt bli roligt, och jag gillar tanken på att det faktiskt inte är så många som jag känner. I vanliga fall brukar det störa mig, men efter allt som har hänt, har jag faktiskt börjat inse att nya ansikten är lättare att vara glad runt, än de gamla vanliga, som vet allt om en. (Menar ingenting negativt mot mina sötnos, ni är alltid bäst att vara med). Men det ska hursomhelst bli skönt att vara med folk - som jag inte kopplar till dig.
Jag och Jannike gjorde upp ett vad idag. Jag ska hålla det till punkt och pricka.. Detta är bra. Hur bra som helst.
A..
"all of the things that I want to say
just aren't coming out right
I'm tripping inwards
you got my head spinning
I don't know where to go from here"
Mina tårar har tagit slut. Jag har slutat att andas din luft. Mina lungor hämtar in nytt virke att stå på. Att låta mig livsnära mig på, och gå vidare på. Jag kommer att klara av det här. För allt jag behöver är dig i mitt liv. Och jag vet att du kommer finnas där, imorgon, i övermorgon och så länge jag ber dig om det. Vi är vänner, för att stanna som vänner. Det är vad jag vill. Vad du vill, och helt enkelt vad vi vill. Jag trivs med det, men... Den senaste 1½ månaden har aldrig hänt. Den pratas inte mer om. Det var en illusion av en fantasi som inte finns. Ingenting. Och man pratar inte om ingenting, eller hur?
Men eftersom man inte andas med enbart luft av en vän, och eftersom vi aldrig kommer vara mer, andas jag inte längre din luft. Jag gråter inte. Kommer inte gråta, och kommer aldrig någonsin påminna mig själv om att jag har gjort det. En vän är vad du är i mina ögon, och en vän är vad jag kommer intala mig att jag alltid velat ha dig som.
<3
-
I varje andetag ångrar jag det som hänt.
I tought you were someone to rely on..
När jag först insåg det ville jag bara brista ut i gråt,
men sen insåg jag att det inte var värt det.
Jag har bara en sista sak att säga dig,
Jag hoppas att era barn blir fula!
Bilden är över ett år gammal. Men jag ville publicera den i alla fall.
Familj. Det finns ingen annan kärlek, som man kan ta förgivet, för alltid.
Jag kommer aldrig någonsin vilja prata med dig igen. Eller jo, jag kommer vilja, men aldrig tillåta mig själv att göra det. Det som är gjort är gjort, och det finns ingenting att göra åt det. Det förflutna är för hemskt för att undvika. Misstagen dominerar. Både från din och min sida. Vi var aldrig bra för varandra, utan behövde alltid fortsätta att skada varann. På alla möjliga sätt vi kom på. Otrohet, slag, glåpord. Allting vart en vana, och ingenting vart längre för grovt, eller förvånadsvärt. Även det värsta fanns med på shemat av vad som var tillåtet. Det ska inte vara så. Oavsett vad man har för relation med någon, ska den få en att må bra. Våran relation fick mig att vilja ta livet av mig.
Jag minns när vårat slut kom. Jag ångrar ingenting. Det behövde komma. Men ändå kan jag inte låta bli att fråga mig själv, vad hade hänt om jag stannat? om jag bitit ihop ett litet tag till? Hade du förändrats? Hade den goda sidan tillslut tappat sin recessiva plats, och blivit dominant? Hade det onda försvunnit? Hade min ängel kommit hem, för att stanna hemma?
Jag älskade dig. Jag kan inte säga att jag inte gjorde det. En del av mig behövde dig. För även om allting var fruktansvärt, berikade du mig med kunskaper som jag aldrig hade fått ta del av, om jag inte hade varit med dig. Du har lärt mig att se på männsikor med ett granskande öga. Inte tro det bästa om allting, bara för att det verkar så bra. För på något sätt fick du mig att inse att världen inte är som ett kinderägg. Det är inte alltid så att man kan äta upp allt det goda, och sedan finna en bra överaskning i mitten. Det är bara inte så. Man kan inte ta det bästa förgivet. Och man kan inte lita på sin magkänsla. Det bra, är inte alltid bra.
Jag vet egentligen inte varför jag skriver det här, eller ännu bättre, varför jag publicerar det här. Men i bloggar ska man lätta sina tankar. Inte sant? Och därför kan jag lika gärna posta det här. Att du kanske läser det, spelar ingen roll. Du vet ändå om allting. Alla vet. Eller nej, men nästan alla.
Ibland är det jobbigaste och allra mörkaste man varit med om i sitt liv,
det som gör en lycklig i efter hand.
Chris Daughtry, fryshuset, 26/11 <3
Jag finner inga ord. Det är ingen ide att beskriva det!
Jag kommer aldrig att glömma det här. Aldrig (!)
För ungefär tre månader sedan fick min tjockpannkaka nog av mig och hela dumma Sverige.
Så hon packade ihop sitt "hej-jag-är-bäst-i-världen-léende" och stack över atlanten, för att inte återkomma på en hel jävla evighet. Hur tänkte hon egentligen? Den lilla skitungen. Vem har mage att lämna mig i ett helt år? Dumma, dumma dig. Vem ska nu sitta och skratta åt min bra-iga humor och klaga på att jag alltid gör fel saker vid fel tillfälle?
Jag saknar dig älskling. Jag saknar dig så himla mycket att jag inte ens vill berätta hur mycket jag saknar dig.
Vi är ju en duo, älskling. Vi har alltid varit det. Enda sedan ruta ett. Jag menar, hur ofta kunde vi sitta på tyska-lektionerna utan att Birgitta blandade ihop oss? Eller hur ofta kunde vi gå igenom korridorerna en hel dag, utan att någon frågade om den andra? Det var du och jag, älskling. Det var så det skulle vara. Folk visste att vi satt ihop. Att ingen kunde lösa upp det klistret som fick oss att bli en. Dumma dig. Det gör ont att vara utan sin andra halva.
Jag tycker att usa ska få nog av dig och kasta ut dig från deras territorium, så att din super-man-Kalle till pojkvän kan sätta på sig sin magiska mantel, och flyga över havet för att hämta hem dig till mig. Jag behöver någon som rapar vid köksbordet, och bubblar om hur bra allting är på burger king. Jag menar, vem ska nu berätta för mig vad alla bk-snubbar säger för konstiga saker, och hur duktiga ni varit som gjort rekordmånga hamburgare på en minut? BAJS! Jag behöver min burger king och shopaholic Milla på sin hemmaplan. Där hon hör hemma. Hos mig. I mitt rum, och i mina armar.
Jag vill inte vara utan dig, älskling.
Jag har tröttnat på att alltid bära mitt "hej-jag-saknar-min-rumpnisse-till-milla-léende"
Kom hem, älskling!
Jag vill ha dig under min julgran i jul, det är det enda jag har önskat mig.
Men det betyder inte att jag mår dåligt, inte alls. Den här helgen har berikat mig med så otroligt mycket. Och den kommande veckan faller mig helt i smaken om jag ska vara ärlig.
Ikväll är det myskväll med familjen som gäller. Vi ska äta plankstek, och hemmagjord glass (som jag gjort), framför våran nya öppna spis. Sedan blir det i sängs någorlunda tidigt. För imorgon är det först skola, och sedan Chris Daughtry som gäller. Behöver jag verkligen skriva att jag är hur glad som helst?
Det vart inte särskilt mycket bilder i helgen, nästan inga alls faktiskt. Men här är från i Fredags!
- Idag, när du pratade med mig om allt det där, som du tidigare hållt hemligt för omvärlden, var det som om en hel klump satte sig på mitt bröst. Jag hade aldrig kunnat ana att du hade det så svårt, och det är nästan så att jag känner mig som en riktigt dålig vän som inte insett det tidigare. Visst har jag märkt att ditt humör förändrats och att du blivit ovanligt tystlåten, men jag hade aldrig kunnat ana, sötnos.. inte ens i min djupaste mardröm, att det var så illa. Jag finner inte ens ord för hur det känns att veta om att du har det så där. Inte ett enda ord kommer jag på. Jag vill göra så mycket för dig, och jag lovar dig, jag hade gjort allt om jag bara kunde. Det finns ingen, och då menar jag ingen, som jag hade kunnat offra så mycket för som jag hade kunnat offrat det för dig.
Jag minns när du för första gången sa till mig att jag var din bästa vän, jag har aldrig blivit så glad över att någon kallat mig det. Det var som om innebörden av det betydda allt för mig, men det kanske är för att du är den absolut finaste killkompisen jag har och någonsin har haft också, och om du försvinner ifrån mig kommer ingen kunna ersätta dig, någonsin. Vet du det? Jag älskar dig, vännen. Och till dig menar jag det verkligen, när jag säger det. Jag kommer alltid att finnas här för dig. Och även om du befinner dig mil ifrån mig, behöver du aldrig tveka, behöver du mig kommer jag till dig oavsett. För, för dig kan jag nog tammefan göra allt!
Förlåt om orden inte hjälper. Jag ville bara ge dig bekräftelsen på att du är något av det bästa jag har!
Åtta dagar gammal var han, och hade precis lärt sig att ramla fram över Andreas hala golv. Hela den natten var jag som förtrollad av hans små pluttiga läten och små oskyldiga steg som tassade omkring på den lilla plätten, som dem fick röra sig inom.
Jag fastnade för honom den natten, och i juni bestämde jag mig för att ta honom, när tiden var inne. Jag har aldrig varit så glad som jag var den dagen jag fick veta att han skulle bli min. Och jag minns så väl den där dagen, som jag och min bror skulle åka och hämta honom.
Det ringde precis när vi skulle sätta oss i bilen. Det var Andreas som undrade om jag möjligtvis ville ha en till katt. Vem skulle ha bangat? Hur som helst, slutade det med att jag åkte dit, la in min lilla älskling i kattransporten och valde nogrant ut en till bebis. Min lilla Tonic. Han var svart som natten när vi tog honom, det enda som inte var svart var den lilla, lilla vita fyrkanten på hans hals. Den skapade hans karaktär, och jag föll för den lilla krabaten när han gick runt gnällande på det knarrande golvet.
Nu ligger dem här, båda två, över ett halvår gammla. Tiden har rullat iväg och dem har blivit så där stora som katter blir. Men jag klagar inte över det. Dem är fortfarande mina bebisar, och kommer alltid att vara.
Men imorgon... Ja, imorgon är det deras stora dag. Kastreringen och märkeringen ska göras. Vem hade kunnat ana att dem skulle få tatuera sig innan mig? Haha nejmen, jag tycker faktiskt synd om dem. Mina stackars små troll. Imorgon ryker hela deras manlighet, utan någonting som helst att säga till om. Uscha, det kan inte vara roligt!
Stackars, stacks mina trollisungar!
.. Om du läser det här, så förlåt, men sanningen är bra att höra ibland!
Har en del att plugga idag. Både fred&konflikt, matte och geografi. Helt ärligt, har jag ingen lust till det heller. Men det är väl en sådan där sak man helt enkelt behöver tvinga sig till att göra oavsett. Någonting som behöver göras.
No, I cannot fill the void with what you're shoving on me.
If you don't know the truth, how can you say you know me?
If all this is wrong, I'll find out on my own.
So don't kill me inside, I'm trying to live!
If you don't know the truth, how can you say you know me?
If all this is wrong, I'll find out on my own.
So don't kill me inside, I'm trying to live!
Nej tusan, hos dig kommer jag stanna kvar tills den dagen du ber mig att lämna dig!
Sitter just nu med två biljetter till Chris Daughtry framför mig. Min och Mikaelas.
På måndag gäller det, och ingenting kommer att kunna stoppa mig från att åka dit nu.
Imorgon slutar jag tidigt, och ska därför ta mig en runda förbi K. Det var länge sedan vi träffades nu.
Därefter så blir det troligen träning med Tessie. Om hon kan det vill säga. Skulle vara otroligt härligt, i vilket fall som helst.
Nej, i brist på tankar slutar jag skriva nu.
Godnatt på er sötnosar!
Whatever happened, dear, I never meant to hurt you,How could I cause you so much pain?
When I say I'm sorry,
Will you believe me?
Listen to my story, Say you won't leave me.
When I say I'm sorry,
Can you forgive me?
When I say I will always be there,
will you believe in me?
All the words that I come up with,
They're like gasoline on flames.
There's no excuse, no explanation
Believe me if I could undo what I did wrong
I'd give away all that I own.
If I told you I've been cleanin' my soul,
And If I promised you I'll regain control,
Will you open your door,
And let me in, take me for who I am,
And not for who I've been?
Jag minns hur solen knappt hade hunnit gå upp den morgonen vi bestämde oss för att cykla ner till sjön. Vi hade packat ihop en liten väska, där en frukost låg nerpackad, bestående av juice, mjölkchoklad och ost och skinkmackor, a-la-våran-special, och stolta var vi. Det var våran dag. Bara våran.
Idag, fem år senare, sitter jag med en sådan macka framför mig och känner doften av våra minnen irritera mig i ögonvrån. Dem är inte lika goda utan dig, våra mackor, inte alls om jag ska vara ärlig. Det var ju du som var den där lilla extra kryddan som gjorde dem så himla perfekta, precis som du även var den där lilla extra kryddan som piffade upp mitt liv. Den kryddan jag saknar allra mest i min vardag.
"Mia, vet du vad? I thailand hade dem stringbikini"
"Va? Nej? hade dem.. Gud va äckligt"
"Ja..Gud.. jag vet, vet du att J har stringtrosor? Så himla äckligt. Men säg inte att jag sa det."
Bajs. Varför har åren bara flugit förbi? Jag saknar allting så sinnessjukt mycket.
Du var min bästa vän, genom alla tider.
Imorgon börjar jag inte fören 13.00, vilket betyder att det inte är något behov till att stressa i sängs.
Sitter istället här och rotar igenom en massa bilder från förr. Avlägsna minnen från då allt var en barnalek!
Det är lustigt. Jag ångrar fortfarande att jag la havremopparna åt sidan, det där året. Men jag hade ingen vilja att stanna kvar på ridskolan jag ägnade dem sista året på, och att byta ridskola var allt för jobbigt. Det vart att stoppa allt på hyllan istället. I alla fall det som hade med ridlektion att göra. Red gjorde jag fortfarande, men väldigt sällan. Min dåvarande pojkvän, bodde nämligen ute på landet och hade en söt liten pålle jag fick låna ibland. Jag minns hur jag alltid var lite gladare efter att ha ägnat en tid nere hos honom i stallet. Det var så befriande på något sätt.
Som barn, hade jag lilla Beuty (se bild). Jag hade turen att mammas bästa vän var hästuppfödare och ridskolelärare, och en sommar ute på hennes ridskola fick jag möjligheten att bli medryttare på den ponny, som idag fortfarande har sitt namn graverat i mitt hjärta. Jag minns hur jag och Fia brukade galoppera längs ängarna där ute. Hon på lilla Rufus, och jag på min älskade solstråle, till Beuty. Det är fortafarnde några av de bästa åren jag upplevt. Hur töntigt det än låter.
Det var så magiskt hur en stor mule, kunde torka bort allting som hade med sorg att göra.
Efter lektionen hade jag hål, och följde då med Sanna hem för en kopp choklad och glass. Samma öde inträffar igen. Jag kommer i tid, men bussen kommer inte. Vill inte komma, och jag tvingas vänta på en senare buss, igen. 15 minuter till bortkastade på att vänta på våran urusla komunaltrafik. Vilket innebar att jag kom för sent även till min första geografilektion.
"Mia, vad gjorde du i sommras som kan kopplas till geografi?"
"ehmn.. jag var på Gotland"
"Jasså, besökte du (min lärare säger någonting jag inte har en aning om vad det är)?"
"Nej.. jag var där med vänner, så vi åkte inte runt så mycket"
"Nehe.. jasså.. då minns du alltså ingenting. Men vad har man på gotland i störst majortitet?"
"ehm.. (jag tänker länge, och brister sedan stolt ut..) FÅR! Dem har mest får!"
Min lärare och majoriteten av min klass döskrattar åt mitt fina uttalande, sedan kollar läraren på mig och säger: "Nej, Mia.. Fossiler! På Gotland finns det mest fossiler, såg du någon sådann?"
Jahapp tänkte jag, nu var det dags att hålla munnen stängd för min del. Jag hade nämligen inte bara blivit stämplad som onitresserad utav att komma 15 minuter för sent, utan också dumstämplad. Det kunde inte bli mycket bättre. Hej mitt mvg!
- Mamma, får får får?
- Nej, får får lamm!
- Nej, får får lamm!
I should have started running
A long, long time ago!
And I never thought I'd doubt you
I'm better off without you
More than you know
I'm slowly getting closure
I guess it's really over
I'm finally gettin' better
Now I'm picking up the pieces
From spending all of these years
Putting my heart back together
?Cause the day I thought I'd never get through
I got over you!
You took a hammer to these walls
Dragged the memories down the hall
Packed your bags and walked away
There was nothing I could say,
And when you slammed the front door shut
A lot of other's opened up
So did my eyes so I could see
That you never were the best for me
Chris Daughtry - Over you
26/11 ska bli så jävla bäst!
26/11 ska bli så jävla bäst!
Jag fick minst sagt en del oanade presenter under natten igår, den jag skrattade mest åt var nog Alex och Alex's fina present.. (borde man skriva ut vad det var här?) Haha. Hur som helst vill jag tacka alla er som gjorde min födelsedag och dess firande lite mer minnesvärt. Ni är guld värda, allihop!
Det är så förbannat synd att du är så jävla söt, din lilla gay.
Du får mig att tänka förbjudna tankar!
Du får mig att tänka förbjudna tankar!
Det känns både otroligt bra, och otroligt dåligt på samma gång. Det är som om jag inte vet vad jag ska tycka om allting. Jag är väldigt stolt över mig själv, det är jag verkligen. Äntligen vek jag mig inte utan gick rakt på sak. Någonting jag har haft så otroligt svårt med när det gäller dig. Varför vet jag inte. För hur mycket jag än har vetat om att du inte är den jag vill vara med för alltid, och hur mycket jag än vetat om att jag mått dåligt av att vara med dig har en liten röst i mitt huvud alltid bett mig att stanna kvar och se vad som händer. "För tänk om.." .. Nu ska inga sådanna funderingar existera hos mig något mer. Det är slut på våra vel och konstiga samtal om vad som är rätt och fel. Antagligen var vi ju aldrig rätt i alla fall, eftersom vi ständigt behövde upplysa för varandra vad vi var och hur vi skulle vara. Att våran tid inte heller vart bra, var nog slutbeviset på allting. Det var inte meningen att det skulle vara så. Vi var menade att vara dem vänner vi var. Dem som alltid pratade och förstod varandra. Dem som kunde skratta och springa runt igenom hela stan och bara vara. Allting var så lätt med dig, innan allting vart så svårt.
- Jag är verkligen ledsen att det blev så här, jag hade gjort allting för att snurra tillbaka klockan någon månad och stanna med dig som vän. För det känns hårt att aldrig mer kunna ringa dig mitt i natten, för att prata långt in på nästa dygn. Det var bara med dig, som det känndes så otroligt rätt. Ja, jag är så grymt ledsen att du inte kunde stanna som en så pass nära vän som du var för mig. Jag hade velat ha dig vid min sida så många år till, om jag bara kunde...
Nu är mitt rum färdigstädat.. Och det är dags att ta fram dammsugaren och ta bort allt skit i allrummet.. sedan är det ju nästan fit for fight.. Så jävla härligt. Den här kvällen ska bli mycket roligt, och minst sagt mycket intressant.. haha. Mickis vet varför.
Nej, nu ska jag bannemig sluta sitta vid datorn.. Har mycket jag borde göra innan klockan slår 6!
Ha en bra kväll, allihop!
Så var det dags att börja städa som en tok inför kvällen och imorgon.
Flickorna kommer hit vid sex - sju och då måste allting vara i ordning, så det är helt enkelt bara att sätta fart.
Jag kommer aldrig någonsin att förlåta dig, A, om du fortsätter så här.
Hade tänkt att bara vara hemma idag, och fixa iordning inför imorgon och så.
Men nej, nej, nej.. jag klarar inte av att vara ensam just nu.
Du har fått mig att börja tänka konstigt, precis som vanligt!
... Jag hatar hur du alltid lyckas få mig svag!
Jag måste bara säga att jag tycker att många unga idag bevisar sig så otroligt omogna när det gäller politiken. Jag ska dra ett exempel. Muf, det vill säga moderaternas ungdomsförbund har gått över stjärnorna på senaste tiden. Varför? Jo, många "populära", runt 16-18år har helt plötsligt blivit medlemmar där och berättar för deras vänner, och som i blondinbellas fall, till sina otroligt många läsare (menar inget emot henne personligen, utan har ingenting alls emot henne). Det enda jag undrar över är, hur kan folk ens kalla sig moderater när dem inte ens vet hälften om vad dem står för? och vad dem vill förändra sverige till? och hur kan man lockas av att exempelvis gå med på deras möten, kurser och dylikt bara för att någon man ser upp till går dit?
Herregud säger jag bara. Varför inte stå för den man själv är istället, och därmed bli en förebild? Det är väl så himla mycket bättre än att bli en wannabe?
Aja, hursomhelst, back to the subject. Hur kan man gå med i ett politisktparti, utan att ens veta om deras partiplan? Jag slår vad om att hälften av muf's medlemmar inte har en susning om vad dem egentligen utger sig för att stå för. Vad är det som gör er så himla häftiga som medlemmar av någonting ni inte brinner för?
Nog för att man ser upp till någon, men vafan.. gör det inte så att sverige blir lidande! Lämna politiken åt dem som faktiskt kan sin sak.
Och ni som nu kallar er moderater, jag har en fråga till er...
När moderaterna tog makten nu, vid förra mandatbytet lovade dem dyrt och heligt att dem skulle satsa på fler polisresurser. Men endå, ska dem minska polisens resurser med 200 miljoner från och med 2008. Detta bidrar bland annat till att sveriges domstolar får hela 136 miljoner mindre. Kriminalvården får också minskade resurser ifrån de löften de tidigare fått. Hur går detta ihop? Ni från "den inre cirkeln" berätta för mig, få mig att förstå erat resonemang. För något luktar konstigt.
Jag minns när han skadades, och tvingades åka in till sjukhus. Jag låg orolig ända tills han kom hem igen. Det var som om jag inte ens ville inse att han var dålig, jag övertalade mig nämligen att ingenting alls hade hänt. Att det bara var av ren slump att han inte kom förbi, eller försökte få kontakt med mig. Jag var för kär i honom för att tro någonting annat.
Idag, när jag åkte hem från skolan mötte han upp mig nere vid uppfarten till mitt hus. Vilket jag verkligen inte förväntade mig, men jag vart verkligen glad. Tänk att en så liten gest kan betyda så mycket.
Jag kommer alltid att älska dig. Du är den bästa pojkvännen man kan ha.
Sara, du frågade mig vad jag tyckte var mest negativt med mig själv. Här har du svaret:
Jag har en svaghet jag sällen erkänner - jag är allergisk mot allting som har med ensamhet att göra.
Ni som känner mig väl, lär ha märkt det. Ni andra också kanske, för den delen. Hur som helst, på grund av min otroligt stora rädsla till att bli lämnad just ensam är det ofta som jag blir otroligt ledsen och upprörd när jag förlorar någon som jag tycker om, på vilket sätt det än är som. Därav kan jag sitta och nämna en gammal förlust flera år efter att själva uppbrottet verkligen ägt rum. Det är min största svaghet.
En annan följd som det hela ger, är att jag har svårt att bli arg, eftersom att jag vet att bråk och dylikt ofta leder till seperation. Därför undviker jag alltid alla sortes konflikter så länge det går. Bra eller dåligt är ju upp till varav er att avdömma. Enligt mig är det ett negativt faktum att jag är så, för väldigt ofta när andra bara skulle skrika åt den dem är besviken på att han/hon är dum i huvudet, biter jag ihop och säger inte ett ljud. Jag låter kroppen bearbeta min frustration själv. Vilket bidrar till otroligt många kluvna känslor. Jag förstår inte varför jag är sådann, för ofta är det ju i själva verket jag som förlorar på det hela. - But hey, everyone can't be perfect.
"Män är aldrig för upptagna för att skaffa sig det de vill ha - han vill bara inte ha dig"
Den meningen hade jag behövt så mycket för en liten tid sedan. Så mycket, säger jag bara.
Äntligen inser jag att våran väg vi valde verkligen var rätt. Det hade aldrig fungrat emellan oss.
Vill vända om meningen också, och rikta den till dig.
"Vänner är aldrig för upptagna för att behålla någonting de vill ha - hon vill bara inte ha dig"
- Du bevisar mer och mer för varje dag nu för tiden att du inte är den vän du en gång utgav dig från att vara. Och jag är till och med glad att vi inte är lika nära länge, när jag inser att du faktiskt inte ens brydde dig om våran närhet som vänner, om du hade det hade du tagit tag i allting när du insåg att det började dvala. Och ja, jag vet att det alltid är två individers fel när deras vänskap faller, men i det här fallet försökte jag så intensivt jag kunde tills dess att jag gav upp. En vänskap utan respons är ingen vänskap att kämpa för.
Nu är det bara en enda dag kvar i skolan, innan nya periodstarten, vilket innebär bye bye till nästan alla ämnen jag läser. Så otroligt skönt. Hade slutdebatten på kriminologin idag, min insats vart väl inte den allra bästa, i alla fall vart den inte så bra som jag hade hoppats på. Men jag fick i alla fall några åsikter hörda, och hoppas att jag får mitt mvg nu. Hoppas, hoppas, hoppas.
Nej, nu måste jag nog sluta skriva och börja fixa iordning det sista innan jag åker.
Kommer ett inlägg senare ikväll.
Jag mår så gudomligt bra idag. Imorgon är det min födelsedag, vilket innebär frukost på sängen, massa fika hos mina gullungar efter skolan, och sedan en upphämtning av mammsen, pappsen och Hampus som ska bjuda ut mig på restaurang. Mycket trevligt. Mycket trevligt.
På Lördag är det sedan partaj, och då ska tammefan allting bli perfekt!
I don't need you anymore. You're out of my life, out of my thoughts.
Men nej, nu ska vi inte vara negativa
Imorgon fyller jag år!
Försökte lägga mig ner i sängen, för att komma på något att dikta om. Det slutade med att jag somnade med Tonic kurrandes på magen (min katt för den som inte vet). Bajs, det kan inte bli mer lyckat.
Ge mig insipration. Ge mig viljan att dikta!
Det svåraste man kan göra i livet,
är att släppa något man tror var rätt.
Ska snart till skolan, har en ytterst kort dag idag, vilket jag tycker är otroligt skönt. Efter skolan blir det sedan en del plugg, därbland matteplugg. (ser inte fram emot). Sedan ska jag faktiskt se till att träna lite på egen hand. Jag ska börja skärpa mig nu. Jag har varit allt för lat på sistonde.
Och, kan inte du sluta ge mig falska förhoppningar? Antingen stannar du eller så går du.
Jag orkar inte sitta här som en dum idiot och hela tiden få dubbla bud. Nu eller aldrig. Allt eller inget.
Jag trodde du var rätt!
But they've got planes and trains and cars,
I'd walk to you if I had no other way,
Our friends would all make fun of us,
And we'll just laugh along because,
We know that none of them have ever felt this way.
Vet inte hur jag ska förklara det. Hade tänkt att bara totalignonera allting. Varenda detalj. Men nu, nu när du står där kan jag inte låta bli att springa fram till dig. Kapitulera. Hissa min vita flagga. Låta dig vinna och få allting som du vill ha det. Hela jag strukterar om mig, till dig, för dig, tackvare dig.
Jag vill inte vara utan dig. Vill ha hela dig. Hela tiden. Varje dag. Varje timme. Varje sekunds tiondel och varje eviga millimeter som klockans dumma sekundvisare tar.
Jag älskar inte dig. Hann inte komma så långt, och bra var kanske det. Men jag vill älska, och jag vill vara älskad av dig. Ingen annan. Det finns ingen annan jag kan tänka mig gå förlorad för. Ingen. Ingen. Ingen.
Kanske är det bara struntprat. Kanske kommer jag inte känna så här imorgon. Kanske ångrar jag att jag publicerade det här då. Kanske är allting tillfälligt, men just i den här stunden kan jag inte tänka annorlunda. Jag saknar dig, likt en bebis saknar sin napp direkt efter att den fallit ifrån dens gapande mun. Jag vill ha dig här. Vill kunna hålla om dig och känna efter. För det är ju din närhet som bär på alla svar. Jag kan inte lista ut sanningen om jag inte får röra, inte känna efter och fundera ut allting med dig. Det är ju i dig alla svaren finns inmatade. I dig som sanningen bor. Och jag förstår inte varför du inte kan släppa ut den. Jag behöver sanningen. Behöver den mer än du. Dumma, dumma dig, jag tärs sönder av min ovishet.
Spenderade min Fredagkväll på Johans fest på söder, tills runt klockan 12-1 dvs. då jag helt plötsligt lyckades bli utelåst. Sådant lyckas man bara med om man är lika klantig som jag. Så jag tog mitt lokalsinne i hand och försökte leta mig fram till södrastation och lyckades till och med (applåd, tack)
Ringde Martin på vägen hem för att kolla om det var kvar folk på duvslaget, festen i sollentuna, men tydligen hade den spårat ut, och när jag väl kom fram dit stod en polispike utanför lokalen. Stannade till där i alla fall för att prata lite med folket innan jag rundade av min kväll och knallade hem mot min varma säng.
Vaknade sedan på Lördagmorgon av att sötaste Jannike plingade på dörren. Trött som en mullvad försökte jag piggna till, men sådant är jag inge vidare bra på, så det slutade med att vi båda två däckade framför ett par avsnitt av Gossip girl. Efter middagen, bestämde vi oss sedan för att träffa Oscar. Som även råkade vara med Jesper, Jannikes storebror. Som det kan gå, haha. Vi tillbringade i alla fall våran kväll med både poker, tangera, ölspelet och annat smått och gott. Vid den tidpunkten hade även Svensson kommit, för den delen. Man ska inte glömma någon. Kvällen var hur som helst väldigt trevlig. Men hur skulle man inte kunna ha trevligt med Jannike? :)
Imorgon börjar jag inte skolan fören klockan 2, känns otroligt onödigt att ens gå dit då. Men jaja, två timmar skola, vem klagar? Ska sova som en prinsessa inatt och inte alls oroa mig över att jag måste gå upp tidigt. Icke sa Nicke. Skönhetssömn på beställning, var det här.
För vid 13 tiden ringer hon och utbrister:
- "Mia, vad var det för telefon du önskade dig?"
- "Sony ericsson, s500i"
- "okej.. låssas att jag står i affären just nu, och tänker köpa den åt dig,
skulle du önska dig med abonnemang eller utan?"¨
- "utan"
- "Mm okej... men om man köper den med abonnemang för man dit och dat (mamma rabblar massa)"
- "Mamma, låssas vi bara att du är i affären?"
- "Ja, jag har läst bruksanvisningarna!"
- "Mamma, man läser inte om telefoner på bruksanvisningar?"
- "Nej, men ehmn.. det var allt jag ville veta. Och kom ihåg.. det betyder inte att du kommer få den"
Jag lägger på och gör precis som mamma, låssas att jag inte förstod.
Det är bra att jag är så bra på att låssas, för på onsdagmorgon måste jag se förvånad ut, annars kommer min mamma bli ledsen i ögat och inte alls förstå hur jag kunde veta att jag skulle få just det i paketet.
Vad gör man då liksom? Det är synd att man inte kan hugga sig själv i bitar och låta en bit gå på var och en.
Har i alla fall bestämt mig för att börja kvällen hos Johan, troligen stannar jag nog där hela kvällen. Brukar inte kunna slita mig från Tessie och Mikaela under festtimmarna. Men blir det trist, som visserligen är det sista jag förväntar mig, vet jag i alla fall vad mitt andra hans val är.
Jag minns att Markus hade en Labrador. En stor svart. Jag var rädd för honom, vars namn jag glömt bort. Jag trodde alltid att han bara satt och väntade på att äta upp mig. Att han i smyg kollade upp allting jag åt, för att vänta in att jag skulle bli tillräckligt stor och saftig för att ätas upp. Anledningen till min grova hypotes, var för att han alltid, alltid sprang efter mig när vi lekte hemma hos honom. Och så fort han fick tag i mig tog han sig små smakbitar av mig. Ett smakprov på näsan, ett smakprov på handen och en på armen, ja, det slutade alltid med att jag var alldeles slemmig från hans blöta mun. Idag saknar jag den hunden. Han var rolig.
Markus var också ganska rolig, jag minns hur vi på hans ena födelsedagskalas roade oss i väntan på alla andra med att kasta ut hans x-man docker från övervåningen, för att sedan springa det snabbaste vi kunde ner för trappan och ut och försöka fånga dem. Att det var en omöjlighet att lyckas med insåg vi aldrig, utan förskte gång på gång och vart alltid lika besvika när vi misslyckades. Vi var busiga vi, jag och Markus.
Och vet ni vad? nu är jag en vän rikare, och alla vet att gammal vänskap aldrig rostar.
Jajo, men tjena hoppsan i galoschen. Varför gör jag alltid så här? Jag har lovat mig själv dyrt och heligt att enbart fokusera på pluggandet idag - men det går inte. Jag har ingen lust i hela världen, och jag är allt på tok för trött för att tvinga mig själv. Vad har det lett till? Jadu, jag har varit hemma i ungefär 2½ timme, och jag har inte ens öppnat mitt pm. Så duktig är jag. Bra mia, mycket bra. Bajs på mig själv.
"I sit and watch the screen for a message.
Some kinda sign that says we're OK.
But the screen stays blank till I turn the thing off.
And wait for my conscience to break."
Some kinda sign that says we're OK.
But the screen stays blank till I turn the thing off.
And wait for my conscience to break."
Här är över 4000 ord om i Lördags.
Jag minns mitt första marsvin, han hette Bertil och var lika stor som en kanin. Ibland fick jag för mig att han var en hel meter lång, och skröt om honom. Men riktigt så var det ju inte. Han var bara lite störra än vad dem brukar vara. Det var för vi matade honom, eller nej, jag byter ord, gödde honom hela tiden. Han var ju så söt, hur skulle man kunna låta bli? "Åh gulligull, åh gulligulligullgull, vill du ha en gurkbit? Äsch, du är så söt så du kan få hela gurkan. Åh, gulligull"
Jag minns att jag brukade fråga min mamma om varför hans hjärta alltid slog så fort, hon brukade svara att det var för att han älskade mig så mycket. Jag kände mig alltid så elak för att mitt hjärta inte slog lika fort då. Jag ville ju älska honom, lika mycket som han älskade mig. Men mitt hjärta vägrade slå så fort. Verkligen vägrade.
Men jag älskade min Bertil, det gjorde jag.. och jag hoppas att han kan äta hur mycket han vill i marsvinshimlen just nu. Ja, det hoppas jag. Det är min Bertil värd.
Det sägs att våran tideräkning kom med jesufödelse. Jesus fyller år på julafton, den 24 december. Året börjar den 1 januari. Vad hände med veckan där emellan? Räknas inte dem dagarna i hans liv?
hm.. jadu, jag tänker nog för mycket.
Han låg, blixt stilla, utan någon som helst rörelse på andra sidan vägen från vart jag stod. Från alla håll såg man hur folk pekade, kollade, och kollade återigen lite extra på vad det egentligen var som låg där. En gubbe. En helt vanlig gubbe, som råkat ramla med sin rullator. Men även fast att gubbar ska vara en helt naturlig sak att se hela tiden - vart aldrig den här situationen naturlig, utan långt därifrån.
Jag skådade mannen där han låg, men precis som alla andra bara i smyg. Ingen fick se att jag kollade emot honom, lät pupilerna röra hela hans kropp där han låg. Nej, ingen fick veta det. Ingen.
Det stod tre män runt honom. Det var anledningen till varför jag inte gick över gatan och hjälpte mannen upp. Jag trodde att dem gjorde det. Att dem stod där för att ta tag i mannens armar, och lyfta upp honom så att han återigen kunde lägga sin vikt på den lilla rullatorn, som nu lyckats rulla ut en bit på vägen och gå den förhoppningsvis lilla vägen hem till sin stuga, full med gamla pryklar från ett liv, så långt bort att jag inte ens kan nå det i drömmarna.
När Gisela kom, bröt jag tankarna, vände min klack och gick till min mormor. Förmodade att han fick hjälp och tänkte inte mer på det. Men efter två timmar, då jag och gisela återigen skulle korsa vägen där mannen låg, såg man att mannen inte fått någon hjälp alls, då jag förmodade att han fått det. Polisen stod visserligen där den här gången, och mannen hade bytt plats till polisbilens förarsäte. Men det hade gått två hela timmar, hade männen som stått runt honom hjälpt honom när vi var där - hade han hunnit halvvägs till dalarna på den tiden om han hade velat och kunnat. Och dessutom var rulatorn fortfarande utrullad en bit på vägen. Den var trasig nu, säkert överkörd eller vem vet, kanske sönderslagen? Kanske var det männen som stod runt honom som skapat gubbens fall? Kanske skadade dem honom, men lekte oskyldiga när folk såg? Jag vet inte. Men jag vet att jag kunde ha gått över gatan, frågat om gubben behövt hjälp, och kunnat hjälpa honom mer än vad dem gjort. Jag hade kunnat bära mannen till närmaste busshållplats och åkt med honom till närmaste sjukhus om det behövdes, och vetat att han fick den hjälp han behövde snabbare - men jag hade låtit bli, och nu satt han i polisens förarsäte och man såg hur en tår sakta framletandes bland rynkorna i hans annsikte. Den blänkte, och i den speglades en tung dag. Det kunde inte ha varit enkelt - vad det än var som hänt.
Och tom stod jag på andra sidan vägen, och visste att jag kunde ha sträckt ut en hand.
Idag slutade jag 3, mötte upp Gisela och åkte hem till min mormor där vi åt middag. Sedan gick vi ner till musikskolan och repade med bandet, innan jag slutligen åkte hem och satte mig här, och pluggade.
Imorgon slutar jag redan runt 10-11, beroende på om svenskan blir av eller inte. Efter det ska jag åka in till stan för att ta mig en shoppingrunda med Annie. Sedan runt 5 ska jag möta upp Tessie och gå och fylla magen med lite mat innan våran planerade simtur på eriksdalsbadet. Vi ska börja tag i oss själva, hon och jag, och se till att inte magen blir lika stor som jultomtens. För vem har sagt att man måste likna honom, bara för att det ska bli julkänsla? Inte vi i alla fall. Sedan, är det hem till datorn som gäller för att försöka skriva klart mitt svenska pm. Tråkigt men nödvändigt.
Torsdagen blir sedan en plugg dag, tyvärr. Jag måste verkligen få mitt mvg i kriminologi och svenskaC, annars finns det inga ord för hur besviken jag kommer vara. Nu kommer ni tro att jag är världens pluggunge, men så är det inte alls. Det är bara så att om jag får mvg på dem två resterande sakerna - är mvg det slutbetyg jag kommer få i dem ämnerna. Och när jag vet att jag är så nära att nå det, kommer jag bli irriterad om jag faller ner mot det lägre betyget, som jag kunde få även ifall jag pluggat hälften så lite som jag gjort.
På fredagen är det partaj på shemat. Jag ska festa loss och glömma bort hela skolan. Precis vad jag behöver om jag ska vara ärlig. För nästa vecka är det stenfokus på matten som gäller. Vi har nämligen prov den torsdagen, och matte är ett ämne jag faktiskt måste plugga i för att få g. Det enda ämnet jag behöver anstänga mig i för att nå ett betyg i huvudtaget för den delen. Juste, jag ska träffa snigel också. Jag har lovat honom att följa med och kolla på vinterjacka. Jag säger då det, killar behöver tjejer för att överleva och snigel behöver mig lite extra, alltid. Precis som jag alltid kommer behöva honom. Eller hur tjocksmock?
Lördag blir det fest igen, troligen min fest, fast det beror lite på om jag får lokalen jag snokat på eller inte. Annars blir det antagligen förflyttat till nästa helg. För jag måste ju fira min födelsedag med en egen fest. Så är det ju bara, och eftersom att pappa börjat stor-bygga på övervåningen kan vi inte vara hos mig. Om inte alla vill ta risken att få ett fallande tak på huvudet, under nattens timmar förstås? Men det tvivlar jag starkt på.
Aja, borde nog bege mig mot sängen nu. Satt och pratade i telefon tills klockan halv 3 igår natt, och somnade därför inte fören ett tag efter 3. Inge lyckat när skolan är menad att börja 9.20 dagen efter.
När jag då ändå var i skolan passade jag på att gå till receptionen och berätta om mitt skolkort, som slutat fungera som det ska. Jag beställer ett nytt och får ett på en gång, lyckligtvis gratis. Lite tur får jag ha. Men vad visar det sig då? Jo, beställer man ett nytt kort nu, får man det nya kortet inmatat på det, istället för det gamla, som jag var någorlunda nöjd med. Men det nya, nej, jag finner inga ord. Jag har aldrig varit så missnöjd med ett skolfoto. Men men, jag får helt enkelt låta bli att visa mitt skolkort för någon. Den ska ligga gömd, bakom mitt busskort i all evighet och bara tas upp när det verkligen behövs. Ingen ska få tjuvkolla. Haha.
Aja, lyckligtvis börjar väl folk droppa av från sina lektioner om ett tag så jag kan få sällskap. Tills dess ska jag försöka skriva ut mitt pm, för att kunna arbete lite med det på pendelresan till väsby efter skolan. Jag ska nämligen äta middag med min mormor idag, och senare repa med bandet.
(inte rätt nummer, tyvärr)
Igår kväll när jag kröp upp i min säng och småläste senaste Glamour, blev jag rent ut sagt förbannad.
Ungefär i mitten av tidningen fanns en sådann där modellbild, med massa saker att köpa. På just denna var det i majoritet lampor. Över alla varor fanns en svart ruta, där det stod pris, och vart den var köpt. Bra sak, så nu undrar ni säkert vad jag vart arg över. Jo, i mitten av bilden satt en svart liten hund. Och den fick minsann också en ruta, där det stod vart den var köpt och hur mycket den kostade. Hur fasiken kan man göra så? Att sätta ut en likadan skylt på ett levande djur, som en lampa? Ursäkta mig, men för att köpa en hund krävs extrem planering. Man måste kolla upp om man har tid att ta hand om den, älska den och ta vara om den. Ett djur har lika mycket liv i sig som oss, vilket i sig betyder att man måste tänka efter om man verkligen är kapabell till att i huvudtaget ha ett djur. Så att sätta ut en liten stackars hund som utsmyckningsaccesoar, gjorde mig förbannad. Usch. Snart börjar dem väl skriva ut priser på små stackars adoptivbarn också. Nej, usch usch. Ett stort minus till Glamour från mig.
Första lektionen, som jag för övrigt sitter på just nu har gått bra, ända tills nu. Jag orkar inte skriva mer på mitt pm. Har börjat ångra mitt skrivarval, men tycker att jag har skrivit för mycket för att ändra ämne. Antar att det bara är att bita ihop och skriva klart. Vet att jag ligger på mitt mvg just nu i alla fall, så för viktigt är det inte att jag lyckas nu. Ett vg räcker för att jag ska få högsta betyg. Life is perfect sometimes.
Har tyska efter det här, sedan är det sängen som väntas. Ska visserligen upp runt 2 igen och gå tillbaka till skolan för yttligare två lektioner, men det ska gå bra. En powernap kommer göra resten av dagen lite enklare.
Milla. Jag saknar och tänker på dig otroligt mycket. Jag vet att du kommer klara det här, och när du kommer hem, ska jag stå på arlanda med öppna armar. Hålla om dig och ge dig hela mitt hjärta. Du är min bästa vän, hunney!
Jag såg på "A walk to remember" nyss. En film jag har sett många gånger, och alltid blivit så där smådeppig för. Ja, varför jag har blivit det? Det har varit av ren avundsjuka. Sådann kärlek vill jag också hitta. Men idag, nej, då vart jag inte deppig. Vad ska man med kärleken till egentligen? Och varför ska man nöja sig med att skänka hela sig själv till en specifik person, när man kan dela med sig till alla?
Misstolka inte. Jag vill också ge min själ till någon, någon gång, och sedan skapa resten av mitt liv med den personen. Men varför ska jag göra det nu? Ungdomen är ju en människas bästa år, eller hur är det man säger? Varför ska man ge bort livet vackraste och mest betydelsefulla år? Nej. Jag tänker inte slösa mina gyllende-år till någon nå mer, om den personen verkligen inte bevisar att den är värd det - och förtjänar det.
Allas liv, kan bli drömliv, bara man själv intalar sig att det går.
Den enda drogen, jag är glad att jag tar - är musik
Papa roach är och kommer alltid förbli en stor del av mitt beroende
Kom hem till mickis runt 8, hoppade i duschen och gjorde mig iordning. Sedan bar det av mot maskeradfesten. Jag var utklädd till cowboy, men eftersom att jag saknade hatten var det inte alla som lyckades se det tyvärr. haha.
Som misstänkt, sov jag över hos Mickis under natten, och vaknade runt 1 idag av att Jannike ringde och sa att hon var redo att träffas. Så det vart bara att hoppa i kläderna och vandra ner mot stationen för att nå destinationen vi bestämt, stan. Väl framme letade vi reda på ett litet sushi-ställe, där vi hemmastadde oss och började prata om allting mellan himmel och jord. Efter det tog vi en liten runda hem till mig, där vi kollade på gossip-girls, drack kaffe och pratande ännu mer strunt. Precis som det ska vara.
Nu är jag däremot helt slut. Funderar på att gå och lägga mig i riktigt god tid idag. Har bara ett enda måste att ta tag i innan dess. Och det gott folk, får ni inte veta vad det är :)
Som sagt, det syntes inte allt för tydligt vad jag skulle likna. haha.
Nej, även fast det fortfarande är relativt tidigt måste jag nog börja sätta fart nu. Jag har en hel del att hinna med idag. Ska först och främst fixa mig, sedan som sagt till sanna, för att sedan åka till Theres en stund och prata strunt, sen ska jag till mormor, för att äta middag med mina kusiner, och sedan iväg till mikaela för att sminka mig och göra mig iordning för maskeraden. Ja, sen bär det av mot festen i alla fall. Natten blir nog spenderad hemma hos Mikaela sen. Har en svag känsla av att jag inte kommer orka åka hem, mitt i natten ensam.
"Was it a dream?
Is this the only evidence that proves?
A photograph of you and I"
Is this the only evidence that proves?
A photograph of you and I"
Några dagar efter jag tagit av mig det, gjorde jag och min dåvarande pojkvän slut, men visserligen hade konflikten som resulterade i det, redan startat innan korset hade blivit avtaget. Vad jag ska tro vet jag inte. Jag har svårt att tro på övernaturliga saker, men något säger åt mig att inte gå i närheten av mitt kors igen. Kanske vänder oturen om jag bara låter den vara ett tag? Äsch, jag kan inte förlora på det.. korset ska få semester från min hals.
Tack för den vänskapen vi delar. Det är nog bara du och jag som förstår betydelsen över den.
Jag var med Annie idag, för första gången på riktigt länge faktiskt. Eller ja, det beror på hur man definerar länge. Vi sågs väl sist för, hm, gud.. det var nog på tok för länge sedan ändå. Jag kan inte ens komma på när det var. Detta måste ändras på.
Hur som helst, sysselsatte vi oss med att göra fruktsallad med smält vitchoklad, och glass. Sedan satte vi riktning ner mot lekparken, där vi satt i drygt en halvtimme och pratade om allt möjligt - innan Alex W dök upp, som sällskapade oss framför Hannibal. Nu har dem precis gått hem båda två, och jag sitter insvept i mitt täcke, frysandes. Det har verkligen blivit kallt, och jag vill inte ens tänka tanken på hur kyligt det faktiskt kommer bli om någon vecka..
Äsch, som tur var hade mamma köpt hem godis åt dem små monstrerna. Gulliga vågar jag dock inte påstå att dem var. Dem såg ut som ett par småglin som råkat hitta sin mammas sminkskåp och roat sig med att måla hejt vilt i hela annsiktet. Vad dem skulle likna? Jadu, det får ni fråga dem om. Jag såg då ingen koppling, till någonting. Eller jo, till dig kanske. Dem var lika konstiga i alla fall. MUHAHHAHA!
Nej, nu ska jag inte vara elak. Du kommer alltid se konstigast ut!
Jag ringde min kära vän Sanna för ett tag sedan i alla fall, för att fråga om hon hade en häxhatt som jag möjligtvis kunde få låna tills imorgon - men icke. Hon hade dock något som passade mig i smaken i alla fall. En blodig sjuksköterskedräkt. Nu är bara frågan, vågar man bära en sådann sak, på en fest där man i stort sett inte känner någon? hmm.. hm..
Nej, nu smsade Annie och sa att hon var på bussen.. Dags att springa och leta reda på lite kläder. Haha!
Imorgon är det halloween-fest, som mickis bjudit med mig på. Guess what I'm going like? Muhahaha. Det ska faktiskt bli roligt, och jag gillar tanken på att det faktiskt inte är så många som jag känner. I vanliga fall brukar det störa mig, men efter allt som har hänt, har jag faktiskt börjat inse att nya ansikten är lättare att vara glad runt, än de gamla vanliga, som vet allt om en. (Menar ingenting negativt mot mina sötnos, ni är alltid bäst att vara med). Men det ska hursomhelst bli skönt att vara med folk - som jag inte kopplar till dig.
Jag och Jannike gjorde upp ett vad idag. Jag ska hålla det till punkt och pricka.. Detta är bra. Hur bra som helst.
just aren't coming out right
I'm tripping inwards
you got my head spinning
I don't know where to go from here"
Mina tårar har tagit slut. Jag har slutat att andas din luft. Mina lungor hämtar in nytt virke att stå på. Att låta mig livsnära mig på, och gå vidare på. Jag kommer att klara av det här. För allt jag behöver är dig i mitt liv. Och jag vet att du kommer finnas där, imorgon, i övermorgon och så länge jag ber dig om det. Vi är vänner, för att stanna som vänner. Det är vad jag vill. Vad du vill, och helt enkelt vad vi vill. Jag trivs med det, men... Den senaste 1½ månaden har aldrig hänt. Den pratas inte mer om. Det var en illusion av en fantasi som inte finns. Ingenting. Och man pratar inte om ingenting, eller hur?
Men eftersom man inte andas med enbart luft av en vän, och eftersom vi aldrig kommer vara mer, andas jag inte längre din luft. Jag gråter inte. Kommer inte gråta, och kommer aldrig någonsin påminna mig själv om att jag har gjort det. En vän är vad du är i mina ögon, och en vän är vad jag kommer intala mig att jag alltid velat ha dig som.
I varje andetag ångrar jag det som hänt.
I tought you were someone to rely on..
