.

I övermorgon åker jag till Karlskoga. Jag önskar att jag kunde säga att det var för alltid. Att jag aldrig mer skulle återvända hit, men det ska jag. Jag kommer hem redan på söndag tyvärr, men förhoppningsvis blir det en tripp till landet direkt då. Jag behöver verkligen lugn och ro, och här får jag inte andas en sekund. Inte en enda. Vart jag än är har jag hundra krav på mig, och nu med den kommande utredningen av det värsta som jag varit med om, känns allting bara ännu mer hopplöst. Som om jag inte ens orkar lämna min säng nå mer, eller ta ett enda andetag extra. Fast visserligen är jag inte trygg i min säng heller. Det är där som jag alltid faller, rasar, dör och försvinner lite extra. Så uteslutande nog blir den enda platsen att samla ork på ändå här. Här framför datorn, med ett word-dokument redo att raderas. Precis som för en liten stund sedan.

Jag ska avsluta det här nu, och gå ut på en lång promenad istället. Fler inlägg blir det inte idag. Förhoppningsvis kan jag låta bli att gråta inatt nämligen, och istället få ett par timmars sömn. Jag ligger efter på den fronten känner jag. Men å andra sidan, vilken front ligger jag inte efter på just nu? Jag har tappat kontrollen igen. Jag behöver den hjälp jag inte längre har. Jag behöver dig. Dig och dina nyckelben, eller kanske en kvarlämnad tröja där din värme inte riktigt lämnat tyget än. Ja, bara det skulle nog hjälpa för en stund. Men inte ens det har jag.

Bilder, ord, förklaringar, känslor och skratt kommer bli nerklottrade när allting är smält. När allting återigen är normalt. Just nu lyser jag av någon slags glädjefrustration.

Gotland 2008 visade sig, på gott och ont, bli så mycket mer än förväntat!

Morfars begravning idag. Jag finner inga ord. Det blir ett uppdrag att lösa en annan dag.

Och imorgon blir det gotland med alla sötnosar. Så, nu får ni sakna mig i en vecka. Troligen hör ni inte från mig på väldigt länge. Ni får ha det så underbart.

Morfar. Du var det bästa som hänt mig!

"If I was smart I wouldn't tell u that I have tears in my eyes ='(  Trust me when I tell u. I will see u again!! Please be safe girl! Please =("

Lova mig att aldig ta det tillbaka, Josh. Vårat hemliga löfte.

För just nu saknar jag dig.
Väldigt mycket, till och med.

Vi hann med en hel livstid inom loppet av bara ett par veckor, dumbie.
Jag kommer aldrig att glömma det. Aldrig, aldrig, aldrig någonsin!

För att fira min vackraste fru's artonsårs dag möttes vi, alla tjejer, upp i kista galleria för att äta gott och kolla på SATC-filmen. Pauline fick även välja ut en ring att ersätta våran gamla förlovningsring med. Ska man vara gifta på riktigt behöver man nämligen en ring som man inte blir grön av. Det blev en väldigt fin och simpel sådann, med stenar i, som fick pryda hennes finger. En ring som gjorde min fru till och med vackrare än vad hon redan är. Om det nu ens är möjligt.

Efter filmen skiljdes vi sedan åt, för att kanske återigen mötas upp imorgon. Det beror lite på omständigheterna. Mina kusiner från usa ska ju nämligen droppa in vid åtta-snåret imorgon bitti, och då blir det fullt hus ända fram tills att jag åker iväg till gotland på torsdag morgon.

Som vanligt efter bra filmer, blev jag givetvis väldigt sentimentalisk även idag. Ord som egentligen inte betyder något, både förgyllde och förvärrade känslorna inom mig, men allra mest förstärkte dem. Jag har turen att ha världens finaste vänner, och för det kommer jag att vara evigt tacksam. Bara så att ni vet det, gullefjun.

Att mitt kärleksliv inte heller är det allra bästa klarnade till innanför skallbenet på mig, medans filmen rullade upp framme på den vita duken. Men det är som dem sa i filmen. En del förhållanden bildar hela romaner, en del bara noveller, men det behöver inte betyda att dem innehåller mindre kärlek. Jag får vara tacksam för det jag har haft... och har. En del har trots allt ingenting.

Men nej. Kanske borde jag sova. Lär inte kunna sova i huvudtaget när alla rusar in genom dörren imorgon bitti. Puss och god natt på er.

---

(En bild från igår, på mig och viktor. Lite från ingenting)

Om tre dagar ska dem se dig död. Allihop, förutom jag.

Vi ses i himlen istället, morfar.
Det blir bättre så.

Det känns som om världen redan har gått och lagt sig runt omkring. Som om världen inte längre finns här intill. Det är en konstig känsla, nästan som att man både inte lever och lever mer än någonsin. Så där, på samma gång.

Jag har känt min morfar bredvid mig hela dagen. Från morgon till kväll. Ibland har det känts så nära att jag kunnat tyda hans tunga andetag emot min hud. Hans händer omfamnande omkring det nu tomma skalet av mig själv. Jag har velat skrika ibland. Högt. Nej. Högre, och nästan högre än det ändå. Och i alla skrik har jag räknat ut att inte ens 35 000 decibell högre toner skulle göra att han hörde mig. Min morfar. Han jag vill ska höra mig nu.

Jag saknar honom idag. Lite mer än vad jag någonsin har gjort.

Men Pauline har gjort mig stark, utan att veta om det själv. Hon har lånat mig hennes vingar för att flyga ibland, när mina inte hållt. För att rädda mig när jorden har kännts för ond. Idag räddade hon mig med ord om en liten hårig kanin. En med små öron, likt en katt. En mycket liten hermelin. Ja, en sådann räddade hon mig med idag. En sex veckor gammal hermelin bebis.

För i varje nytt liv, finns en gammal själ, och för mig kommer alltid hennes nya hermelin påminna om morfar. Inte för att jag tror hans själ ligger i tussen, utan för att. Ja, för att den kom, när han försvann. När jag insåg att han gjorde det.

Och jag vill tacka Pauline för att hon finns, hon med. För i varje svag människa behövs det en stark. Och starkare än Pauline kan man inte vara. Inte i min värld. Kanske inte i någon annans värld heller, bara att andra inte vet. Inte vet det som jag vet.

Och medans jag sitter här med morfar bredvid, på vårat eget lilla vis, mår jag bäst i hela världen, men ändå sämst ändå. För ju närmare han nu kommer, ju mer saknar jag honom ändå. Det är som om det svider. Som om huden brinner.

Och jag brinner snart upp. Brinner upp av alla gåtor som han löst. Av alla sagor från barnaben som han mig lärt, och nu aldrig någonsin kan ta mig ifrån. Och någonstans bland alla tårar vill jag ändå le. Le för att jag haft det jag haft. Le för att jag fick ha den bästa morfar'n man kunde få.

Och för att Pauline fått en hermelin. En liten med små öron, likt en katt. För jag vet att hon är glad. Och när hon är glad, vet jag att hon ler. Och hennes léende är det finaste som jag vet.

Jag saknar henne idag, hon med. Bara för att hon är hon, och inte här. Men imorgon är hon här, och jag ska få se hennes hermelin. Den lilla, ni vet. Den med små öron och små busiga ögon. Den är vit, sa Pauline. Med svarta fläckar på. Ibland har jag beskrivit livet så förut.
 
Som vitt. Vitt med svarta fläckar på. Pauline är min vita färg, och jag vet att hon kommer rädda mig när morfar snart flyger iväg. Att hon kommer vilja krama mig när jag gråter. Det gör mig varm. Mycket varm. Som om det smälter en bit av det annars svarta.

Och för att idag ska bli imorgon, och inte lika skrämmande mer, lockar sängen mig nu mer än någonsin. Och när jag vaknar kommer morfar ha pussat mig adjö, och jag kommer gråta. Mycket, och lite till, och till och med lite till ändå.

Men det är det värt, för även fast hans närhet gör ont. Är det, det vackraste jag kan få.
Ändå.

Jag sitter som fastklistrad i min datorstol. Jag och Niklas har fastnat i djupa samtal om gamla släktingar med fascinerande historier. Mitt i allt fastnade jag i berättelser om min morfar, och ju mer jag skriver, ju mer bekräftar jag det för mig själv. Det jag så länge vetat. Min morfar är min största idol genom hela livet, och kommer alltid att vara. Jag vill gå ut med det nu. En gång för alla, för det är en sak som aldrig kommer att förändras. Aldrig någonsin. 

Jag önskar bara att jag hade hunnit berätta det för dig, morfar.
Jag kommer alltid att se upp till dig. För mig är du alltid världens finaste.

Jag saknar dig något helt obeskrivligt.

Det är 20 minuter kvar tills jag är brunhårig.
20 minuter kvar tills jag vinkar de blonda slingorna adjö,
och kanske på återseende, någon gång i en framtid.

Jag har haft en hel underbar vecka sedan jag kom hem från peace & love med lagom mycket mys, prat och allt annat sådant där man behöver lite då och då. Idag for det bland annat av till stinsen. Jag och min finaste fru hittade varsin klänning och lite smycken, som vi båda ska bära ikväll på David's artonårs fest. Det känns alldeles utmärkt.

Imorgon fyller sedan Amanda nitton, och då är det tänkt att vi ska dra ut och äta något mumsigt. Dem små lirarna ska sedan ut till krogen, och jag troligen hem, eller ut på något annat äventyr. Det brukar finnas gott om sådanna vid den här årstiden, så jag är inte det minsta orolig. Ska bli hur mysigt som helst.

Snart kommer alla mina vackra kusiner hem också. Vi ska minsann fylla våran villa. Både skåningarna, amrikanarna och vi ska pressas ihop här hemma. Det blir trångt, men det är som ordspråket säger, finns det hjärterum, så finns det stjärterum. I week to go.

Nej. Nu är det dags att börja sminka sig. Ska som sagt över till David om en liten stund.

Den 30/7-4/8 befinner sig jag och Sanaz återigen på festivaläventyr. Denna gång på Augustibuller. Vad som är allra mest tokigt är att vi fått backstage-pass. Något som typ alla drömmer om. I alla fall om man heter Mia och så gott som avgudar Dia psalma, som ska spela där. Jag menar, vem vill inte befinna sig i samma fest-tält som dem?

Nej. Behöver jag ens säga att jag befinner mig i sjunde himlen just nu? Jag tror inte det.