You're my better half
Så vill jag också skriva tack till min vackraste Therese som hjälpte mig massor igår. Med allt från att bädda om mig, till att ta hand om huset när jag däckat. Det finns ingen annan som du, vackra vackra människa!
En armé, kan du ge mig det?
Och ja. Tårna går också bra om ni hellre vill det
Imorse tvingades jag att prata om dig i en hel timme.
Händelser som jag inte ens har hunnit lära mig att acceptera behövdes förklaras med ord som jag inte ens kan, eller vill lära känna. Jag kunde inte andas normalt. Mina lungor ville inte ta in tillräckligt mycket luft för att sätta min kropp i balans och ett flertal gånger behövde jag tillochmed nypa mig själv i armen för att veta om jag verkligen var vid liv. Ja, jag behövde kontrollera att jag inte befann mig i en otäck mardröm utan dess like.
Jag grät när jag lämnade rummet och även fast att tårarna slutade att rinna inne i bilen, grät jag hela dagen inombords. Jag kan inte förstå att det kunde hända mig. Kan inte förstå att jag tillät det. Det slet mitt liv i bitar. Det krossade min själ totalt.
Och om sanningen ska fram så kommer jag aldrig någonsin bli samma människa som jag var innan jag träffade dig igen. Aldrig. Aldrig någonsin.
Saturday night fever
Igår läste jag i tidningen att man kunde få riktigt alvarliga skador av alkohol
Det var bara droppen. Jag blev livrädd. Jag kan inte utsätta mig för sådanna risker igen.
så därför bestämnde jag mig för att aldrig någonsin läsa igen!
Du är ånga, min vän.
Med ungefär en veckas betänketid i bagaget, tog jag idag på mig sysslan att rensa ut hela min garderob. Resultatet blev en hel svart sopsäck fullsproppad med kläder redo att kastas, eller att skänkas bort. Ni kan gissa om min kropp är trött. Näst på schemat blir därför en rejäl avkoppling med massor av greek-avsnitt. Något annat orkar jag inte.
Och ja. Jag förväntar mig att intresseklubben antecknar!
Jag kan skjuta hårt och vasst i mina blåa sockiplast
Min dator mår bra nu.
Den har nämligen blivit helt omformaterad av tjorvas.
Jag bad honom även att fixa ner lite bra musik på den.
Givetvis uttalde han sig och började ladda ner lite öronvänliga sånger.
Trodde jag, ja!
Idag när jag satte på dumburken och skulle sätta på musiken blev jag mycket förvånad.
56 av 60 låtar sjöngs av Björn Rosenström
Huh? tänkte jag.
Näste man som sätter sig vid min dator kommer tro att jag är besatt.
Då ska jag motbevisa detta genom att ställa mig upp och säga:
"Nehedu. När är det gymnastik? Jag vill visa mina spillternya blåa sockiplast. Tack mamma."
Jag tror att han kommer tro mig!
Jag är smartare än ni tror!
Idag kom hon hem med det, men inte alls från någon fansy frisör-salong som jag fantiserat om.
Nej, icke. En billig från ica vart det.
Jag tror faktiskt att den är bra, och baksidans text påpekar ungefär detsamma. Det står nämligen:
"vähentää ympäristön aiheuttamia matta- ja metallisävyjä"
Nåja, finska kan jag inte ett ord av, men det lät så bra i munnen på mig när jag satt på toaletten och försökte bajsa, så jag kunde inte tro annat.
(Nu efterlyser jag en finsk som kan berätta för mig att min teori-stämmer.
Ni får ingenting betalt, men mitt sällskap är ganska så fint ändå. Jag lovar er.)
Baby, you're my better half
Nej. Nu ska jag snart ut och övningsköra med min pappa, sedan blir det en sväng förbi kyrkogården och sedan till sist hem till min mormor på middag. Jag är lite spänd över den andra destinationen. Jag vet hur det kommer att kännas efteråt. Jag vet hur jag kommer att må, men jag antar att jag måste ta och vänja mig snart. Du kommer ju trotsallt att bo där för alltid nu. Det är bara det att jag verkligen önskar att du kunde få flytta hem igen.
I can smell your pain, darling
"En ny studie visar att p-piller kan ha en ny och oväntad bieffekt. P-piller förvirrar kvinnans luktsinne och konsekvensen blir att hon sniffar sig fram till fel drömman.
- Det kan leda till att relationen spricker om kvinnan slutar äta p-piller, säger doktor Craig Roberts, som leder studien, till Skynew.com"
Yes! Nu har jag världens bästa ursäkt att dra när känslorna försvinner för nästa kille.
"Nemen, ledsen gullet. Känslorna dog när p-pillerna försvann, och jag kan inte äta piller hela livet. Det fattar du väl?"
Tvekar han på att det är sant så tänker jag hänvisa han till Craig Roberts, så det så!
Han är en god man, han Craig. Han gör det så otroligt mycket lättare för oss damer att dumpa en kille!
I wanna hold you high and steal your pain away
And I don't feel right when you're gone away"
Jag hade nästan glömt bort hur jobbigt det var att befinna sig i skolan från klockan tjugo över åtta till klockan fyra. Huvudet var på väg att ramla av flera gånger under dagen. Det är helt sjukt, och ändå hade jag bara tre lektioner. Det här kommer bli tufft, även fast att mitt shema är rätt soft.
Ikväll ska jag vila upp mig. Det blir helt enkelt en riktig soffdag. Pappa och jag köpte en varsin bakelse till oss och den övriga familjen, så det blir att mysa upp sig i vardagsrummet med den och en riktigt dålig rulle skulle jag misstänka. Jag orkar faktiskt ingenting annat idag. Imorgon är det trotsallt fredag och då tänker jag inte vara trött. Nepps.
Ett litet tack, på mitt eget lilla vis
Söta, söta Karolina satt hos syo'n idag och kollade upp frilufsliv-kursen. Gullig som hon är frågade hon henne om vi hamnat i samma grupp. Det hade vi naturligtvis inte, men hon såg till att ändra åt mig, utan att jag ens behövde gå dit, och för det vill jag säga tack. Massa, massa tack till sötaste du!
Hands held high
Dagens lektion var naturkunskap B. Min lärare var minst sagt speciell. Hans mystiska brytning talade om för mig att han var någorlunda ny i sverige och när han skulle läsa upp ordningsreglerna avslutade han det hela med att säga: "Och om det blir problem tillkalas djuren". Jag och Linnea bara tittade på varandra. Djuren? sa han nyss djuren? Jag brast i skratt, jag kunde bara inte låta bli. Hur elakt det än var. (Med papprerna i handen listade vi sedan ut att han skulle säga jouren). Jag hoppas verkligen att detta ska gå bra.
Jag var även duktig och gick till syo'n, så nu har jag vinkat engelska C farväl och välkomnat in textkomunikation A istället. Det passar mig aldeles, aldeles utmärkt. Jag är mycket mer för att skriva än att plugga engelska, som jag för den delen redan kan tillräckligt mycket av.
Nej. Det är dags att röra ihop lite mat nu. Ska tillbaka till skolan snart för att möta upp frugan. Vi ska ner till stinsen för att köpa lite skolsaker och så. Sedan blir det Greek för hela slanten.
Så var mitt livs sista sommarlov slut
Och Tessie, hjärtat, vi har tur. Vi tar inte studenten samma dag!
Något lite mer närbeliggande dock. Vi fick alla våra scheman idag, och jag som gått och varit så orolig över att få det tungt i slutet av året kan äntligen andas ut. Jag har slappt schema hela året ut. Om jag är lycklig. Denna period läser jag tre kurser, nästa fyra och sista tre igen. Jag vill bara säga att jag befinner mig i sjunde himlen just nu.
Bilder från Sanaz arton års fest i Lördags!
One more night with you
Jag är så ofantligt glad att jag har dig kvar efter alla dessa år!
- Genom alkohol och nykterhet, genom eld och vatten. Alltid du och jag.
~
Men nu triggar mamma mig mer än någonsin och har till och med lovat att hon betalar rubbet, även en färgning, om jag gör det innan augustimånad är slut. Så nu är det bannemig dags att möta rädslan i vitögat. Håll tummarna för mig.
Hjälp!
Så var man hemma igen!
Att åka iväg för att lära sig att andas igen.
Om två timmar ska jag sätta mig på bussen upp till landet. Jag har packat ner två härliga romaner och ska faktiskt sysselsätta mig med att läsa dem. Jag är inte den som vanligts brukar unna mig något sådant. Dem senaste två åren har jag nog inte kommit igenom mer än två böcker. En i skolan och en tackvare Jannike. Det är rätt illa måste jag ta och erkänna.
Klockan 14.00 ska i alla fall Caroline och Peter möta upp mig i sandviken. Vi ska ta oss en liten sväng, och prata igenom alla dessa månader som vi faktiskt varit utan varandra. Sedan ska dem få skjussa ut mig till skogen och min härliga sommarstuga. Kanske väntas ett kvällsdopp där. Vi får hoppas att vädret godkänner det.
Jag hade först tänkt att vara borta så länge som det gick, men eftersom att Sanaz fyller år på onsdag, vill jag hem innan helgen. Det vankas nämligen ett litet kalas för henne då, och det vill jag självklart inte missa.
Nej. Borde packa ner det sista och göra mig iordning nu.
Vi hörs igen om en vecka.
Inte ens döden kan få mig att lämna dig!
Söndag, 14.20
Så snälla, söta, rara du, kan du inte bara komma tillbaka? Vi behöver dig.
... Jag behöver dig, morfar!
Mitt liv passerar. Jag måste hitta ut.
Kanske är jag feg som springer iväg från allting, men jag orkar faktiskt inget mer. Det är nog nu.
Imorgon åker jag upp till sandviken på obestämd tid. Jag kommer hem när jag känner mig redo igen helt enkelt.
Pusshej!
En lördag klockan 02.14
Jag hann nog inte tänka så mycket. Jag satte mig bara upp, alldeles raklång, och tog tag i den ringande telefonen. När jag såg ditt namn förstod jag att det var någonting alvarligt, och jag fick panik utan att egentligen veta varför. Vad ville du? Varför ringde du? Och varför just då?
Dem kommande minutrarna krossade mig totalt. På många sätt.
Jag har aldrig någonsin hört dig mer förstörd. Har aldrig någonsin tidigare fått ett samtal av dig då du inte ens kan få ut ett ljud. Du är inte den personen. Du är den starka av oss. Den som inte tåls att trampa på. Ja, just precis den personen är du. Det har du alltid varit.
Men inte då. Just då var du svag. Svagare än vad jag någonsin kunnat föreställa mig att du kunde vara, och allting tackvare mig. Eller rättare sagt, tackvare det jag hade varit med om, och som du av misstag fått reda på.
Tankarna bara flög förbi hos mig, och jag hann inte riktigt fånga in någon av dem. Det du skrek fastnade som taggtråd runt mitt hjärta, och ibland ville jag bara skrika ut all den smärta som jag kände. Jag ville gråta med dig. Ja, jag ville få dig att förstå att jag uppskattade dig mer än något, redan på grund av att du brydde dig. Att du inte behövde göra mer än att säga att du fanns där. Fast det är nog svårt för dig. Vi har aldrig berättat sådant för varandra förut, så istället höll jag tyst. Det fick inte bli någomer känsloladdat mellan oss. Inte just då. Det hade inte hjälpt situationen.
Och även då just det där samtalet skrämnde upp mig så pass mycket att jag inte kunde sova mer på hela natten, har jag aldrig någonsin varit mer tacksam över att någon slängt iväg en signal till mig. För, för ovanlighetens skull kände jag mig starkare. För äntligen visste jag att jag hade dig där, för all framtid, om jag bara skulle behöva det.
Och jag älskar dig såsom man bara kan älska någon som dig. Bara så att du vet.
Du gör mig stark genom att bara finnas vid min sida.
Igår i bilder.
Små ankedoter från PIP'08
Jag börjar där. Mitt i karlskoga, runt ett vimmel av människor och musik. Bland fulla artister och skrattande funktionärer. Ja, jag börjar där. På festivalen där jag och Sanaz i stort sett var dem enda stockholmarna som jobbade, eller kanske, dem enda i huvudtaget.
Vi hann vara med om mycket där, jag och Sanaz, och minnerna som vi hann plocka på oss kommer stanna kvar hos oss för alltid. I alla fall inom mig.
Den första dagen vid middags-tid vandrade jag och Sanaz upp till funktionärstältet för första gången. Vi satte oss ner och mumsade i oss det som serverades. Mittemot oss satte sig två ganska gamla människor, som var ganska unga ändå. Dem skrattade och drev lite vart som varannat, och vi satt som förstelnade och fattade ingenting. Istället log vi fint och låtsades som om dem var hur roliga som helst.
Sedan var det direkt till scenen som gällde. Magnus Uggla skulle spela och vi skulle stå i scendiket och vakta publiken. Efter en lång, men ändå en ganska kort stund petade Sanaz febrilt på mig och sa: "Mia.. Mia.. kolla upp på scen. Där är han. Han, den konstiga", och vips så visade det sig att vi suttit och ätit middag med den kungliga Magnus Uggla's basist. Som det kan gå, som det kan gå.
Natten efter första arbetspasset vart inte allt för långt. Vi sprang runt och drack ett tag på campingen och som vanligt fick jag i mig lite för mycket. Däckade och vaknade inte fören dagen därpå. Då låg solen på mer än någonsin och jag, sanaz samt den mystiska killen som jag inte minns namnet på, sprang ner till sjön för att bada. Vi låg kvar länge.
Den kvällen spelade Håkan. Vackraste Håkan. Mannen som stal mitt hjärta med storm i borlänge-regn. Jag fick stå allra längst fram. Till och med längre fram än de på första raden av publiken. Han sjöng och ristade in små kärleksord i bröstet på mig. Efteråt smet jag backstage och fick en kram. Han nämnde någonting om att jag var söt, och jag smälte lite till. Och lite, lite till och kanske lite till ändå. Fina, fina Håkan ville jag bara skrika ut, men höll mig hårt i tröjan för att låta bli.
Minnerna den kvällen flödade på. Jag vill inte förlora en sekund av den dagen, men orkar inte skriva mer. Jag kan inte skriva en bok om varje sak. Jag förlorar er då, mina vackra, vackra läsare. Istället hoppar vi till tredje och den allra sista dagen.
Det riktiga draget började då Mustasch ställde sig på scen. Dem var fulla och sjöng som gudar. Jag njöt under varje sekund som sångarens mun var öppen. Varje sekund. Jag menar det verkligen. Jag njöt. När orden sedan började blekna kastade han ut en flaska whiskey och publiken skrek. Den lyckliga ägaren av flaskan blev nämligen jag. Efter spelningen behövde vi inte ens springa backstage för att vara i deras närhet. De sprang nämligen till oss. Jag fick dansa med gittaristen och jag skapade mig en ny favorit bland rockbanden på min lista. Mustasch. Mustasch. Mustasch!
Och nej. Jag bara skriver och skriver, men minnerna tar inte slut. Inte ens hälften är blottade. Detta funkar inte som jag vill. Ni får nöja er med bilderna i inlägget istället. Dem berättar en del. En stor del, dem med.
Festivalen var bra. Mycket bra. Och till Putte vill jag säga, vi syns i parken nästa år igen. Du kommer inte behöva leta febrilt, jag kommer vara över allt. För över allt i parken är det liv. Över allt i parken är där som jag mår som allra bäst. Över allt i parken är där jag och Sanaz kommer va.
Ett smärtfullt minne, inte ännu blott.
Det som jag försökte lämna bakom mig för över ett och ett halvt år sedan.
Jannike brast i gråt när vi pratade om det.
Jag med.
Så patetiskt nog satt vi där, hon och jag, mitt ute i stockholmsskärgård, och grät över någonting som borde varit över för länge sedan. Om någonting som inte ens borde varit på världskartan längre. Om känslorna som fanns just då, och som inte riktigt hunnit lämna min kropp ännu. Om den ständiga rädslan att hamna i det igen, eller ännu värre, att kanske aldrig någonsin komma ut ur det igen. Om mitt psyke som fortfarande håller fast mig vid det. Om rädslan att det kanske kan vara permanent. Alla mina känslor.
Det både skavde och värmde inom mig när orden och hypnoserna spyddes ut från våra munnar. Nu värmer det mest. Inte tackvare minnerna som vi pratade om då, utan tackvare att Jannike orkade lyssna på mig. Att hon orkade ta del av allting, och dessutom gav goda råd. Ja, det värmer just nu tackvare att jag har en vän värd att dö för.
Och att permanent leva för.
I survived
Så var man hemma igen. Detaljer om vart jag hållt hus kommer senare.
Just nu måste jag få stanna upp och hinna andas lite.
