.

29 januari har nyss passerat.
Det finns ingen annan dag som jag har så stor lust att inte vakna, eller somna igen.

Jag tackar allt för att jag kom ut helskinnad iår.

Jag fick inte åka akut till sjukhus
inte gråta mig till sömns
och inte bevittna en sann vän fly till Australien - för alltid.

Jag antar att det är framsteg

eller bara tur?

Jag saknar att gå upp på morgonen bara för att se dig
och gå och lägga mig för att vakna, för att se dig

nu vaknar jag för att kunna somna igen.

Januari, nummer tjugotre.

Egentligen har jag tröttnat på texter som handlar om varm hud och blickar som nästan skär rakt genom en, men det är just det som allting handlar om. För någonstans i kvällens alkoholdimma blev jag klokare än någonsin. Jag tyglade det omöjliga och lät léendet som jag bar brista för en sekund. För vad gör man när man inser att det man behöver inte är det som man vill ha, och vice versa? Ja, vad gör man när man lyckats lista ut att hur man än beter sig finns det ingen lösning kvar?

Och hon tittade på mig och sa: "Du borde skriva en bok", och visst borde jag det. Inte på grund av min oförmåga att göra ord magiska och inte heller för mina vackra byråkratiska meningar. Nej, nej.

Jag borde skriva en bok för dig, om dig, med dig och åt dig. Bara dig
och vice versa.

Januari, nummer tjungofyra.

tick-tack
tick-tack
tick-tack

Under vilket klockslag krossades min själ? Det är ingen som vet. Jag log åt tanken att aldrig mer kunna lagas, men grät över att skada en annan människa. En människa som då aldrig mer skulle kunna beskådas eller beundras av mig. Och jag vill beundra de kurvor som ingen annan har. Vill älska den ängel som stått på min uppfart. Kan ingen unna mig det?

Anouk dundrade ut ur mina högtalare och någonstans försvann mina tankar med hennes läppar. Och jag önskar att allting var så. Även de blödande klocklag som du inte brytt dig om att sätta plåster på

Det känns som om jag drunknar. Inte bara på grund av emotionella anledningar, utan även på grund av allt skolarbete som jag inte har gjort, men som borde ha varit klart för länge sedan. Kanske har jag bara mig själv att skylla, men jag har inte haft tid. Att gå i skolan, jobba ungefär 30-40 timmar i veckan och sedan någonstans försöka hinna ha tid för vänner och fester. Det går inte. Någonting måste prioteras bort, och tyvärr har skolan blivit den saken. Det är nog otroligt dumt gjort av mig. Jag ska skärpa mig och värdera om, men det hjälper mig inte att tänka så nu. För jag sitter ändå här med sex inlämningar som borde ha varit inne senast idag, och inget. Absolut inget av dem är gjort.

Suck. Det blir återigen att skylla på att internet strular, och lämna in allt på tisdag.
Jag undrar om dem seriöst tror på den bortförklaringen fortfarande?

We're breaking things we can't repair
none of us will take the blame
no, nothing can be done this time
All the memories that we've made
I trew them all away
There's no need to talk it over
Don't let me get you down
let's just move on
I am setting you free

Cause I don't wanna hurt no more
I don't wanna make you go
through one more rainy day
No I don't wanna hurt no more
Strange enough I always knew
I'm taking off today
Don't wanna hurt no more

The darkness you left in my soul
Do we know how much we've lost?
Will the moon be shining as bright as before?
And it's hard singing this song
the tears went up in my eyes
And i will always wonder
why i will never have the life i wanted
Now I'm letting it go

Cause I don't wanna hurt no more

Hur säger man "rädda lejon" i bestämd singularisk form?

Ett rätt lejon, eller en rädd lejon?

Nu sitter mina flickor på Galaxy. Jag skulle också ha varit där, men nu ligger jag istället hemma, orörlig i min säng. Det är inte riktigt okej. Läkarna tror att det är influensan. Jag tror att det är ett dumt skämt.

Jag är sur. Snart hade jag varit på taxfree:n, ätit god mat, sjungit galna sånger och dansat mig fram mellan alla barer och kabiner.

Jävla prutt. Det här är inte rättvist.

Vet ni vad? Imorgon ska jag hinna gå i skolan, jobba tio timmar, läsa ut "Fröken Julie" av August Strindberg, skriva en fred och konflikt-uppsats och helst hinna sova innan nästa morgon gryr, så jag kommer nog inte kunna skriva något inlägg. Ni får dock lova mig en sak.

Ni måste överleva.
Jag vet att det är svårt, men ni kommer att klara det.

Jag lovar er.

Det är inte långt kvar nu. Om tre dagar dansar återigen jag, Tessie, Erika och Carro runt på östersjön. Vi ska nämligen återigen sätta liv på Tallinn's smutsiga gator. Och båten dit för den delen.

Jag ser fram emot det. Efter allt som håller på att ske, ska det bli härligt att bara behöva fokusera på att hålla léendet uppe, och med dessa flickor är det inte svårt. Inte svårt alls.

Muhahaha.

Jag, Tessie och Erika har skrivit under varsina kontrakt om hälsa. En hälsa som vi inte än har, men som vi ska försöka skaffa oss. Så för att hålla dem uppdaterade om hur detta går, ska jag skriva:

Igår åt jag potatismos och korv, en wrap och tre cheeseburgare. Drack tre öl, två ooze, en magharita och tre shots. Men jag var faktiskt duktig och gick hem från nattbussen, och till skolan tidigare på morgonen.

Jag är expart på att vara nyttig. Japp-japp!

Vi två är så fruktansvärt jävla bra.

Vet ni varför? Jo, för idag har vi införskaffat oss gymkort och tränat två intensiva timmar.

Jag säger bara, känn på den. Ja, känn på den nöten, losers.

Att försöka sätta ord för hela det gågna året hade varit lika meningsöst som att försöka gå naken på Grönland utan att frysa ihjäl. Det finns så otroligt många händelser som för alltid kommer att finnas med mig i bagaget. Morfars död är bara en av dem. Jag må tjata om det mycket, men för mig var han inte bara en morfar. För mig var han en förebild, ett ljus i allt det mörka. Någon värdig att se upp till och vilja ta efter. Helt enkelt, min livslevande ängel. När man ser på det så kanske jag borde se det som en självklarhet att döden behövde komma för honom. En ängel är inte menad att stanna på jorden för alltid. En ängel kommer till oss för att skapa mirakel och sedan fara sin kos dit den är behövande. Min morfar gjorde mirakel i sitt människoliv. Min morfar gav mig så mycket mer än vad många andra gjort, och någonsin kommer att göra. Min morfar öppnade upp mitt liv.

Förutom min morfar är det många andra som lyckats berika mig och mitt sätt att se på livet. Linnea Sundman var en av dem i början på året. Hon och jag hade skrämmande lika kärleksbekymmer och tillsammas plånade vi ut dem och tog oss vidare i livet. Det må ha gått långsamt, men vi klarade det. Vi klarade det verkligen. Hon och jag. Att jag under mitten av året lyckades ärra den damens hjärta, ångrar jag djupt. Och jag är fruktansvärt glad att jag har henne kvar i dag.

Runt omkring den tredje månaden av året fann jag även min fru. Eller rättare sagt, jag gjorde henne till min fru. Efter år av bekantskap tog vi äntligen ett steg som jag hoppas var efterlängtat för oss båda två. Vi tog ett steg in i en riktig vänskap. Ett steg till något så mycket större än vad vi någonsin vågat drömma om att dela. Just den vänskapen räddade mig många gånger under de år som vi nu vinkat farväl, och jag hoppas att det kommer göra detsamma även år 2009.

Det finns fler människor som jag hade velat ta till mitt bloggs rampljus, och troligen kommer fler att hamna där, men inte just nu. Mina ord är inte tillräckliga. Så dem får nämnas senare.

Jag skaffade pojkvän i år också föresten. Det är ett stort kliv för mig. Efter att ha blivit sönderslagen på både insida och utsida i års tid, hade jag tappat hoppet. Särskilt med tanke på att den kärlek som föddes i mig i slutet av 2007 ärrade mig även ännu mer. Fast å andra sidan, ärrar inte kärlek som går i spillo, är det någonting som gått snett, riktigt snett. Man kan inte lämna ett förhållande utan att det påverkar en. Det behöver inte alltid vara negativt, men oftast är det väl så. Att allting sätter sig i en som en stor klump som liksom aldrig vill släppa taget.

Hur som helst, tillbaka till Mathias. Jag fann honom egentligen redan i sommras, men då gjorde han inget riktigt intryck. Jag gav honom aldrig chansen, utan den fick han inte förnst på August, Johan och Daniels lokalfest under detta årets senaste del. Dit kom han och förändrade en hel del, även fast att han aldrig fått veta det. Vad som egentligen är speciellt med honom är svårt att sätta fingret på. Han är en otroligt bra kille som får mig att verkligen må bra. Jag tycker om honom för det. Tycker om honom så otroligt mycket. Genom att bara skriva det blir hela jag generad. Men det kanske inte är så konstigt. Han befinner sig ju trotsallt alldeles bredvid mig just nu, alldeles omedveten om att jag formar meningar om hans glans och betydelse hos mig.

Sanaz vill jag tacka också. Hon om någon har gjort mig starkare, och jag vill att hon ska veta att jag för alltid kommer att uppskatta det hon har gjort för mig. Vi delar en vänskap som jag aldrig vill ska ta slut. Som jag vet aldrig kommer att göra det. Känslan värmer mig.

Therse Hamberg, sötnos-gänget, och alla ni andra som vet att ni betyder något för mig, även er vill jag tacka för de gågna 12 månaderna. Jag hade inte klarat mig utan er, och en dag ska jag föra även er till rampljuset på min blogg. Alla ni är egentligen värda det.

Nej. Jag kan inte skriva mer nu. Älskling ligger trotsallt bredvid mig, och jag borde njuta av det. Krama, pussa och kyssa honom för att visa hur glad jag är över att allting är bra nu. Att han gör allting bra. Mer ord får komma en annan gång.

Jag hoppas ni har haft ett uppskttat år. Jag har det.

Jag önskar att du kunde se in i mina ögon och se de ocean av frågor, känslor och sanningar som jag egentligen bara vill dränka dig i. Problemet är bara att mitt ordförråd inte räcker till. Jag vill ge dig ord som inte ens existerar. Ord som säger att jag är en idiot, men ändå inte vill förlora dig. Ord som säger att min vita flagga är i topp, och att jag aldrig någonsin skulle vilja se dig sårad, allra minst av mig själv.

Men det går inte.