.

1. Jag har bara älskat en enda människa, på riktigt, någonsin.
2. Min största rädsla i livet är att bli bortglömnd av folk jag har hållt kär.
3. Jag har redan planerat mitt framtida bröllop i detalj, även fast att jag inte har en partner.
4. Ingen i min släkt har skiljt sig från sin partner, och alla förutom tre har funnit sin livspartner innan åldern av 17.
5. Jag har otroligt svårt för att bryta upp kontakter med folk, och ofta känner jag mig alldeles förstörd i flera veckor när någon som betytt något, inte längre finns där. Därav har jag svårt att vara sur på folk länge, och är tyvärr väldigt förlåtande.
6. Jag är otroligt avundsjuk av mig, men erkänner det väldigt sällan. Ofta när någon frågar mig om jag är avundsjuk säger jag nej, att jag inte har någon anledning att vara det. Sedan gråter jag när jag kommer hem.
7. När jag börjar tro att någon tappar känslor för mig, varesig det är som vän eller mer, lämnar jag dem, för att jag i själva verket inte kan komma över folk som lämnat mig. Hellre dumpa, än att bli dumpad.
8. Det första jag kollar på, på det motsatta könet är dens frisyr, sedan dens höftben.
9. Det sexigaste och mest kärleksfulla jag vet, är när någon viskar i mitt öra.
10. Jag har aldrig tagit någon för givet, och därför tror jag inte på ord som "för alltid".

Det är egentligen lustigt. Jag behöver dig. Jag är inte samma människa utan dig. Ändå försöker jag ständigt intala mig själv, att lämna dig bak åt det förflutna. Bara låta dig vara, för alltid mer. Men bästa vänner ska aldrig säga upp kontakten, hur ont det än gör att hålla fast vid den, inte sant? Vi sa att ingenting skulle få förstöra. Att vi, oavsett vad som hände, skulle stanna så där nära, som vi faktiskt var. Varför leker vi då med alla andra förslag, förutom det? Varför låter vi inte våra gamla löften infiras?

Jag saknar inte alltid dig, så som du tror. Jag saknar dig, annorlunda. Det går inte riktigt att förklara. Jag saknar dig, för den du är kapabell till att vara i mitt liv, inte för någonting du har varit på sista tiden. Jag kanske är dum som säger så här, eller kanske ännu dummare som tror det, men jag kan inte sluta intala mig själv om att du kan vara, eller kanske redan är, det bästa som hänt mig.

Även fast att vi inte pratar på flera dagar i streck, tappar du inte betydelse i mina ögon. Det är vad som skrämmer mig allra mest. Det är som om du tagit en bit av mig, för att aldrig ge den åter. Och vad som gör allra ondast med det, är rädslan att vara ingenting för dig. Rädslan att du inte känner detsamma. För jag vill inte bli lämnad i behov av dig, medans du bara går vidare som ingenting. Jag vill att du också ska få smaka på de känslor jag bär. Jag vill, att jag betyder lika mycket för dig och ditt liv, som du gör för mitt.

För om det nu slutar med att våran vänskap bryts, vill jag kunna leva med kunskapen om att jag har varit speciell för dig. Jag vill kunna le över att ha haft en så fin vän som du, och veta att du kanske en dag, sitter och tänker exakt likadant om mig. Jag vill inte att du glömmer mig. Jag vill inte bara vara någon som försvinner ur ditt tankesystem. Jag vill för alltid bli ihågkommen av dig. För jag skulle aldrig tåla att leva med kunskapen om att du glömt min existens, när du helt ärligt är den som fått min existens värdig. Den som lärt mig vad livet innebär.

Jag skulle kunna forsätta att skriva om det här i all oändlighet. Tankarna och känslorna tar aldrig slut. Dem gnager i mitt bakhuvud, som en gammal husmus, men jag måste sluta skriva nu. Måste göra mig iordning för att åka hem till min mormor. Men nu, när du läst det här (?), kommer du i alla fall veta, att jag bär med mig dig dit, och över allt annars jag går, för alltid mer.

"Jag hade åkt för länge sedan om det inte var för dig. Men jag vill åka nu. Jag har bestämt mig. Och jag vill bara fråga, åker du med mig? Jag är helt seriös, åker du med mig?"

Ord skaver.

"Om jag kommer att vara orolig när du åker? Jag kommer att tänka på dig hela tiden"

Det blöder inom mig.

"Sov gott min ängel"

Jag vill bara åka tillbaka i tiden.
Vad gjorde jag för fel?

"Ingenting ska få förstöra"

Men allting är förstört
Allting är försent

Vad gjorde jag för fel?

I veckan hände det något. Något som jag inte ens såg som något ovanligt, trots att det var flera månader sedan sist. Jag antar att jag aldrig kommer vänja av mig med vad som har varit. Jag kommer alltid ta för givet att det händer, och finns kvar. Att jag aldrig riktigt kommer att bli av med det. Någonsin. På något sätt har jag lärt mig  att acceptera det.

Det gör ont. Det kommer alltid att göra ont. Det vet jag så väl. Men jag kommer att kunna leva med det. Smärtan är inte ihållande, den kommer i perioder, och i perioder klarar jag av det. I perioder orkar jag kämpa och slå bort det svåraste. Jag är stark nog för det.

Jag har lärt mig att acceptera det!

Jag vill skriva om dig, berätta för världen om dig, men jag kan inte. Jag kommer inte på något bra sätt att förklara. Men du är otroligt bra. Så otroligt underbar. Det hoppas jag att du vet!

Nej, kan inte sitta och skriva just nu, måste springa och göra mig iordning. En dag med Tessie väntar.

Det finns en fråga, som jag alltid snubblar på. Aldrig hittar något vettigt svar på. Frågan är:
Vem är du, Mia?

Vad svarar man egentligen? Vad är jag? Jag är en människa, en levande sådann, med två armar och två ben. Men vem är inte det? Kanske ska man presentera något unik, något som gör en lite annorlunda från mängden. Så, vad har jag, som gör mig till mig? Jo, jag har en personlighet. Hur förklarar man den? Jag är knasig, flummig, galen, konstigt och återigen konstig på ett bra vis. Men hm. Förklarar dem orden mig? Speglar dem mig? Nej, så vad säger man? "Jag är en flicka som är född i Upplands väsby". Nemen jaha, det sa inte mycket mer det heller. Vad gör man? Hur svarar man? Jag tror seriöst att jag inte kan komma på något lämpligt sätt att svara på frågan, så personen som ställer den, faktiskt förstår vem jag är. Kanske ska man leka så där otroligt djup och berätta hela sin livshistoria? För det är ju faktiskt den som skapat ens personlighet. Den som förklarar en allra mest. Men förväntar sig folk att man ska dra hela den, på flera timmar, första gången man pratar med varandra? Brukar folk vara så öppna, så, jag vet inte, pratglada vid ett första möte?

Nej, mitt svar till den unga herrn som frågade mig, vart:
"Jag är knasig"

.. Jag tyckte att det ordet, kort, berättade exakt vem jag var. Jag hoppas att han tycker detsamma, så att han inte tror att jag leker nonchalant. För det försöker jag faktiskt inte. Men jag kommer inte på något annat sätt att svara. Han däremot.. Han berättade för mig att han studerade till journalist. Jasså, svarade jag. Det sa mig ingenting om honom, bara vad han gjorde. Sen när vart man, det man jobbar som? Och om man är samma sak som man arbetar med, vem är man då när man mister jobbet? Är man ingen då? Människolös? Personlös?

Nej, jag är förvirrad.
Vem är jag?

Pojke - Jag såg henne idag
Flicka - Jag såg honom idag

Pojke - Hon ser bättre ut än någonsin
Flicka - Jag kunde inte sluta stirra på honom

Pojke - Jag frågade hur allting stod till
Flicka - Jag frågade hur det var med hans flickvän

Pojke - Jag skulle välja henne framför vem som helst
Flicka - Han är antagligen lycklig nu

Pojke - Jag kunde inte ens titta på henne utan att börja gråta
Flicka - Han kunde inte ens titta på mig

Pojke - Jag berättade att jag saknade henne
Flicka - Han menade det inte

Pojke - Jag älskar henne
Flicka- Han älskar mig inte

Pojke - Jag höll om henne för en sista gång
Flicka - Han gav mig en vänskaplig kram

Pojke - Jag gick hem och började gråta
Flicka - Jag gick hem och började gråta

Pojke - Jag förlorade henne
Flicka - Jag älskar honom

Jag sjönk till havets botten,
med flytvästen på
och i farten tog jag med mig en hel finlandsfärja
Ja, bara så där i farten

Det var ditt fel
för min värld är nu din
och gemensamt skapar vi
Tomrum
Ja, massa tomrum, min vän

Jag brukar skriva väldigt mycket, har jag kommit fram till. Jag skriver minst tre texter per dag. En i min dagbok, en här och en så där spontant. Jag vet inte varför, men det bara blir så. Finns det ingen tid för det, så gör jag tid för det. Det är nog det enda jag verkligen lyckas priotera in. Kanske är det för att jag tycker att det är viktigt för mig som person. För jag fungerar nog inte riktigt som människa, om jag inte får. Inte har möjligheten till det. Jag är knasig, men jag är uppbyggd så. Jag är skrivnarkoman. Och därför måste jag stolt medela att jag funnit jobbet för mig. Här, från och med nu ska jag satsa min lediga tid som frilands-skibent. Då kan jag ha vilka arbetestider jag vill, och dessutom skriva om vad jag vill, och få pengar för det. Det är lycka för mig. Men sedan är ju jag som jag är. Lite knasig, lite galen och lite så där, annorlunda på ett lustigt vis. På mitt eget vis.

Texten ovanför är tagen från min dagbok. Så skriver jag där. Inga händelser, inga oviktiga skeenden som handlar om vad jag gör en simpel dag. Nej. Det är små kortfattade rader om ingenting, som för omvärlden inte innefattar något, men som för mig innefattar en hel dag av känslor. En hel dag ur mitt liv.

"Vi sa att vi älskade natten
och att natten älskade oss
nu ser vi samma
måne
varje natt
fast från olika håll

Det finns inget avstånd
mellan gräset och daggen
mellan rakniven och huden
mellan ärret och såret

Vi sa vi älskade musiken
och att musiken älskade oss
nu lyssnar vi på toner
som ingen av  oss
längre hör

Det finns inget avstånd
mellan mörkret och natten
mellan vingslaget och luften
mellan skriket och tystnaden

Älskade vi natten
för att natten älskade oss?
Tog vi hand om musiken
för att musiken omfamnade oss? 

Älskade vi nånsin
utan att behöva
att stjäla?

Det finns inget avstånd
mellan lyssnaren och tonen
mellan ögat och färgen
mellan dej och mig

Men fanns där ett avstånd
Så är jag säker på
att vi skulle mötas
just där."

Idag skulle jag till farbror doktor på morgonen, och så fort jag hade kommit dit, och gått in i rummet började min mardröm!

- "Jag behöver ta några prover, för att se hur allting ligger till, det är inte så farligt, Vi ska bara göra 12 små stick"
- "vänta, sa du 12?!"
- "Ja, men man blir van efter tredje, så du ska se att det går bra"

Jotjena mittbena. Min morgon var fin!

Alla människor kan katogriseras in i olika etniska grupper. (För er som inte vet vad en sådann grupp är, är det en grupp människor som delar myten om en gemensam härkomst, historia och någon eller några kulturer, såsom språk, religion m.m.).
I sin etniska grupp känner man sig allra oftast trivsam på grund av en gemenskap man bygger upp, med hjälp av de näst intill identiska levnadsstilarna. Och ofta när en hel del människor ur samma etniska grupp känner en osäkerhet till samhället, eller sin omgivning, bygger dem upp ett förakt emot "dem andra". Med det menas alla dem som inte är som dem. Dem som är annorlunda. Man katogriserar in alla, som inte tillhör ens egen grupp i olika fack, och ser dem mer som objekt än människor. Detta är farligt. För eftersom "dem" inte är som "vi", ser vi inte heller "dem" som mammor, pappor eller andra älskvärda varelser. Det gör det lättare för oss att hata dem, och kunna vilja skada dem. "Vi" skadas inte av att "dem" försvinner.

.. Detta är vad som gör den stora invandringen farlig. Kommer det in en grupp människor, från en annan etnisk grupp, segrageras dem ofta bort från de övriga och ursvenska. Inte för att vi inte vill ha med dem, utan för att dem känner sig trygga med varandra. Och det här, gör att dem skapar små egna samlingar i Sverige som bara ökar mer och mer. Alla dem ser oss som objekt. Vi är inte dem. Det gör det lättare för dem att skapa förakt emot oss, och vårat samhälle.
Visst skapar vi också ofta förkat emot dem. Men den stora skillnaden är att det här, är vårat land. Det är vi som har skapat det, och byggt upp det till vad det är idag. Det är inte vi som ska förändra oss in i deras etnicitet. Det är dem som ska komma in i vår, om dem ska bo här. Man kan inte bli utkörd från sitt eget land. Det säger väl sig själv? Jag menar, ta Israel och Palestina konflikten som ett exempel. Den konflikten har skapats för att Israel tog Palestina ifrån muslimerna för att judarna skulle få plats, och ha någonstans att bo. Det har lett till en konflikt som rört hela världen och massor av människor har mist sina liv. Är det rätt? Ska man få bli utkörd från sitt eget hemland, bara för att en annan etnisk grupp känner sig i behov till en landmassa att bosätta sig på?

Aja, det var inte det här jag skulle diskutera om. På något vänster hade jag tänkt att koppla det till mordet på Daniel Wretström som ägde rum den 9nde december 2000. Det mordet kan tas som ett exempel på vad som händer när etniska grupper möts. Den personen som mördade Daniel, denna kalla decemberdag såg antagligen inte honom som en älskad son, vän eller annat dylikt. Han såg honom som ett objekt. Ett något. Och eftersom detta något var en del av vad han inte själv tillhörde, vart det lättare att skada honom, utan att riktigt behöva känna sympati för hur hans familj skulle tycka och känna om saken. I hans ögon existerade inte dem. För dem var inte med i hans "vi". Jag tycker att det är hemskt! En sådan här sak ska inte få hända. Om invandrare ska finnas i Sverige ska dem lära sig att se oss som en enhet till dem. Sveriges befolkning ska tillhöra samma grupp, samma "vi". Vi kan inte katogrisera in människor i fack. Det skapar hat, och hat leder inte till annat än negativa saker.

PS. Mord i motsatta riktning är minst lika vidrigt, och nej.. jag är inte nasist!
Och alla människor som går i det årliga salemtåget är inte nasister. Dem behöver inte ens vara i närheten, till att vara det. Det kan vara människor som vill hedra Daniel. Det kan vara människor som står för att alla i Sverige måste bli en enhet, oavsett bakgrund. Det kan vara massor av olika folk, så döm inte i förhand. Salemtåget är en god sak i grund och botten. Att en del tokstållar finns med i tåget går dock inte att missäga. Men det finns tokstållar över allt.

Jag ska gå i salemtåget, och nej. Jag är inte nasist. Jag är inte heller emot att invandrare kommer in i Sverige. MEN jag är emot att man inte fokuserar mer på att skapa en gemenskap med dem som kommer hit. En närhet. Ska dem komma in i vårat land, ska dem också tillhöra det. Vara samma "vi", som oss. Det är nämligen inte de svenska levnadsstilarna som ska hamna i skymundan i Sverige. Bara påståendet att det ska vara så låter lika knasigt, som innebörden.

Tackvare denna dumma atrikell, kommer nt-showen aldrig bli densamma.

.. Det gör mig arg.