.

Hur långt hade jag egentligen tänkt att gå? Igår när K ringde mig för att berätta att hockey-derbyt var idag, bestämde jag mig på momangen för att gå med honom dit. Jag la fram pengar, stresspluggade igenom alla kapitell inför morgondagensprov, och gjorde allting fit for fight. Det var nästan så att jag ställde mig framför spegeln imorse, bara för att öva på alla heja-ramsor och miner som man förväntas göra när någonting händer på plan. Det var av en enda anledning jag reagerade så. Jag hade behövt få intrycket att jag hörde hemma där, bland alla andra skrikande hockey-fans, som jag egentligen inte alls tillhör, om jag hade gått. För egentligen hör jag inte alls in där. Jag är inte sådann. Visst bankar hjärtat lite extra för bajen, tillskillnad från alla andra lag, men vad mitt hjärta egentligen bankar för är dig.

Ja, pinsamt nog är det så. Jag vill så gärna få en blick av dig igen. Bara en enda. Att jag är beredd att betala 120kr, för att få ig på mitt fred och konflikt-prov, stå med illaluktande hockeyhulliganer och slösa bort flera timmar på att stå i en iskall ishall. Det är hemskt. Jag är hemsk. Jag vet inte hur långt jag egentligen är beredd på att gå. Jag har börjat skrämma mig själv.
Men vad gör man när man saknar någon så mycket att det gör ont i hela kroppen?

Jag är desperat. Jag vill ha dig kvar i mitt liv. Vad det än är som. Jag vill veta att jag har dig där, vara lika säker på det som jag alltid var förut. Det spelar ingen roll om vi inte är mer än vänner. Jag vill inte ha dig som mer än det. Men jag vill vara säker på att jag har dig som det. Jag vill vara säker på att jag har dig kvar. För du har betytt, och betyder så otroligt mycket för mig.

Bajs.. Att jag ens publicerar det här, är ett nytt tecken på att jag är desperat!