.

Nog är jag fortfarande sjuk, men pencillinen hjälpte ofattbart mycket, och tacka gudarna för det. För jag måste nämligen bege mig emot skolan idag. Om sisådär en timme om jag ska vara exakt, och det hade jag behövt oavsett hur jag mådde.

Men jag var faktiskt duktig och pluggade en del igår kväll, inte allt för ambitiöst, men lite gjorde jag i alla fall, så nu hoppas jag på att jag faktiskt får ett skapligt betyg på både matten och engelskan. Det skulle behövas.

Efter skolan blir det nog hem till sängen på en gång dock. Jag har en känsla av att den lilla piggheten jag känner nu, kommer omdanas under tiden jag sitter vid skolbänken. Men vi får se, kanske kan jag ta mig orken att åka till centrum och inkassera mig en klänning till julafton och nyår när jag endå är ute. Det skulle inte sitta helt fel nämligen.

Och en sak till. Jag har fått en del frågar på sista tiden om varför jag är så otroligt känslomässig i min blogg, det vill säga vad problemet egentligen är. Jag kan inte berätta det för alla er, och om jag hade kunnat det, hade jag troligen redan skrivit om det, istället för att måla in mina känslor i gåtor. Men jag vill bara lugna ner alla er söta kisar, genom att säga: Jag är inte särskillt deppig, egentligen. Det råkar bara vara så att det låter så. Kanske är det så att jag till och med, får det att låta som om allting är jobbigare än det är. För i och med att jag faktiskt skriver ner mina tankar, låssnar även en del, liksom så där i farten.

Och all den här saknaden till herr.x, som jag så fint skrivit om ett antal gånger. Ja, den saknaden är faktiskt en sådan saknad som jag bara får svårt att hantera på kvällstid. När jag vet att han brukade finnas där för mig. För en gång i tiden var det nämligen herr.x som jag pratade om känslor med, istället för att skriva dem offentligt i en blogg. Och då behövde jag inte måla, utan jag kunde gå rakt på sak, på en gång. Det är nog egentligen det jag saknar. Att ha någon som jag verkligen kan lita på, till samma grad som jag litade på min nu, förlorade vän.

Men i samma veva som jag skriver det här vill jag även säga: Tack. Det är otroligt gulligt av er att fråga. Att ni visar att ni blir berörda och även bryr er om min hälsa. Det gör det faktiskt mycket lättare att handskas med alla sortes känslor och tankar. Kunskapen om att ha vänner som bryr sig, är den bästa kunskapen man kan ha.