.

Till en början höll du en låg profil när det kom till allting. Du var den du alltid hade varit, och lät ingenting låta dig, för den du är, komma i skymundan. Jag trodde du var stark nog i dig själv, att för alltid behålla den profilen. Men livet biter även tag om de starkaste, har jag märkt. Du märker det inte själv. Det finns ingen som reflekterar, och analyserar för dig hur det känns, att bli lämnad av dig. Lämnad av dig på grund av det du försökte dra oss ur. När vi satt i det själva. Det är ingen som hjälper dig nu. Ingen som tror att du behöver hjälp. Du hade ju facit i hand, när du inte var problemets huvudpol. Vem tror att du tappat sanningen? Du var ju den som bar svaren på alla frågor vi ställde. Den som oftast kom med rätt sak, vid rätt tidpunkt. Idag har du inte ens tid med det. I alla fall inte när det kommer till mig. Mig och dig.
Jag vill ta tag i dig, krama dig, berätta att jag saknar. Saknar alla dagar med dig som inte längre existerar. Saknar alla galna planer, som dök upp mitt i natten från ingenting.
Kanske hör jag inte heller av mig lika mycket mer. Kanske leker inte längre mina fingrar tafett över tangenterna när ditt namn dyker upp på msn. Men vågar man? Vad ska man säga för att få det hela rätt? Jag vill så gärna ha dig här, att orden som beskriver det flyger runt i flera mångtal. Vilka är rätt? Vilka tar du åt dig av? Kommer du att ens förstå? Eller ens försöka? Och vad skulle egentligen hände om allting gick snett? Skulle du försvinna, även ännu mer? Jag saknar dig min vän, och jag trivs inte med faktumet att i ögat ditt dansar stormar små.