.

Det är förvirrande. Alla dessa känslor. Varje gång jag ser andra lyckas. Andra vara lyckliga tillsammans. Saknar jag dig. Vill tillbaka, rätta till, och få vara din lite längre. Lite mer för alltid. Men endå, endå tänker jag bara på dig då. Aldrig annars. Annars är du borta. Helt borta från mitt sinne. Jag behöver inte dig, men jag vill behöva dig. Vill känna så där som jag gjorde en gång förut, för länge sedan. När du också kände så. När det var ömsesidigt. Betydelsefullt. Varför?

Kanske är det för att jag idag, vet vad som var fel. Vad som kunde göras annorlunda. Vad som hade kunnat gjort, att vi var existerande idag, eller kanske icke existerande på ett bra vis. För jag hade kunnat släppa även de här tankarna, om jag visste. Visste att jag aldrig hade blivit lycklig med dig.

Men jag kan inte. Kan inte nu! Men det är bara jag. Du är redan på väg bort, bort på en väg som leder till allt förutom mig. Till henne, till dem, till allting annat.
Jag kan inte bestämma mig för om det är bra, eller dåligt. Kanske lite både ock. Vi hade inte det lilla extra, och hade inte orken att skapa det. Vi var inte menade på det sättet. Men endå, endå intalar jag mig själv att jag hade varit lycklig, om våra händer suttit ihop idag. Det är förvirrande.

Varför tänker jag ens så?