.

När är det egentligen dags att börja leva, utan alla de minnen som tynger ner våra steg? Alla de gamla händelseförlopp som för länge sedan satt sin slutknorr, men som ändå hänger kvar? Flygande i luften. Som levande tefat, drivna på allt förutom vilja. Ja, När är det dags för dem att försvinna och för världen att bli fri? Fri från allt det där, obehagliga. Obeskrivliga. Otäcka.

Jag vill börja leva igen, eller nej inte igen. Utan från början. Från noll, utan det här jag upplevt hitills. Jag vill inte ha några minnen, inga händelser som skaver, utan jag vill vara tom. Lika tom som din kärlek för mig. Ja, exakt så tom vill jag vara.

Jag vill vara så där lycklig, som du berättade för mig att du var idag. Jag vill också få en hint om vad som är värt att lägga ner tid på, och vad som egentligen inte är det. Se livet från en döendes ögon. Ni vet, bara priotera in det bra. En resa runt jorden, en massa tid med nära, allt sånt där man faktiskt bara tar tid för om man ska gå in för att må bra. Jag har aldrig tid för sådant. En resa skulle inte kunna stoppas in i mitt shema, det finns massa plugg, sjukhusbesök och massa annat i vägen. Saker som stör. Sätter stopp och spärrar. Jag vill radera dem.

För jag vill börja leva igen. Alltid må bra. Slippa det obehagliga, obeskrivliga och otäcka, och lära mig. Ja, lära mig att världen faktiskt står framför mina fötter, om jag bara tillåter min mark att förflyttas en aning åt höger, eller var det kanske vänster? Nej, tusan, ni ser. Gammal lärdom sitter kvar. Gammal oro finns. Jag vill inte. Vill inte rätta mig av det förlflutna.. Jag vill vara fri, lika fri och orädd för livet som en döende, och samtidigt vara tom. Ja, lika tom som din kärlek för mig. Ja, exakt så tom vill jag vara. Ja..

En sådan frihet önskar jag mig i julklapp.
Kan du ge mig det?