.

Det är egentligen lustigt. Jag behöver dig. Jag är inte samma människa utan dig. Ändå försöker jag ständigt intala mig själv, att lämna dig bak åt det förflutna. Bara låta dig vara, för alltid mer. Men bästa vänner ska aldrig säga upp kontakten, hur ont det än gör att hålla fast vid den, inte sant? Vi sa att ingenting skulle få förstöra. Att vi, oavsett vad som hände, skulle stanna så där nära, som vi faktiskt var. Varför leker vi då med alla andra förslag, förutom det? Varför låter vi inte våra gamla löften infiras?

Jag saknar inte alltid dig, så som du tror. Jag saknar dig, annorlunda. Det går inte riktigt att förklara. Jag saknar dig, för den du är kapabell till att vara i mitt liv, inte för någonting du har varit på sista tiden. Jag kanske är dum som säger så här, eller kanske ännu dummare som tror det, men jag kan inte sluta intala mig själv om att du kan vara, eller kanske redan är, det bästa som hänt mig.

Även fast att vi inte pratar på flera dagar i streck, tappar du inte betydelse i mina ögon. Det är vad som skrämmer mig allra mest. Det är som om du tagit en bit av mig, för att aldrig ge den åter. Och vad som gör allra ondast med det, är rädslan att vara ingenting för dig. Rädslan att du inte känner detsamma. För jag vill inte bli lämnad i behov av dig, medans du bara går vidare som ingenting. Jag vill att du också ska få smaka på de känslor jag bär. Jag vill, att jag betyder lika mycket för dig och ditt liv, som du gör för mitt.

För om det nu slutar med att våran vänskap bryts, vill jag kunna leva med kunskapen om att jag har varit speciell för dig. Jag vill kunna le över att ha haft en så fin vän som du, och veta att du kanske en dag, sitter och tänker exakt likadant om mig. Jag vill inte att du glömmer mig. Jag vill inte bara vara någon som försvinner ur ditt tankesystem. Jag vill för alltid bli ihågkommen av dig. För jag skulle aldrig tåla att leva med kunskapen om att du glömt min existens, när du helt ärligt är den som fått min existens värdig. Den som lärt mig vad livet innebär.

Jag skulle kunna forsätta att skriva om det här i all oändlighet. Tankarna och känslorna tar aldrig slut. Dem gnager i mitt bakhuvud, som en gammal husmus, men jag måste sluta skriva nu. Måste göra mig iordning för att åka hem till min mormor. Men nu, när du läst det här (?), kommer du i alla fall veta, att jag bär med mig dig dit, och över allt annars jag går, för alltid mer.