.

I veckan hände det något. Något som jag inte ens såg som något ovanligt, trots att det var flera månader sedan sist. Jag antar att jag aldrig kommer vänja av mig med vad som har varit. Jag kommer alltid ta för givet att det händer, och finns kvar. Att jag aldrig riktigt kommer att bli av med det. Någonsin. På något sätt har jag lärt mig  att acceptera det.

Det gör ont. Det kommer alltid att göra ont. Det vet jag så väl. Men jag kommer att kunna leva med det. Smärtan är inte ihållande, den kommer i perioder, och i perioder klarar jag av det. I perioder orkar jag kämpa och slå bort det svåraste. Jag är stark nog för det.

Jag har lärt mig att acceptera det!