.

Kanske har alla rätt i sina yttranden om vår vänskap. Kanske var vi aldrig så nära som vi utgav oss för att vara. Kanske var det bara något vi aldrig ville förstå, något som vi inte såg, när vi var med, eller pratade med varandra. Men Annie, en plats hos mig har du för alltid. Och för mig, var vi precis så nära som vi sa att vi var, i alla lägen. Och svaret på varför vi glidit isär nu, kan jag inte svara på. Kanske är det för att vi lät andra berätta hur vår vänskap var? Kanske var det för att vi växte åt olika håll? Kanske var det för vi aldrig var så nära som vi trott? Kanske är det för att vi en gång var så nära, och var så säkra på varandras vänskaper, att vi prioterade bort den viktigaste delen, att bekräfta för den andra om hur vi kände och ville ha det? Kanske var det för att vi delade tankar, ord, händelser och känslor tillslut enbart via telefon, och inte delade någon samlevnad? Kanske har jag ingen aning om varför. Och kanske har inte du det heller. Men Annie, en sak har jag aning om, och det är att oavsett läge, så har jag uppskattat din existens i mitt liv, något ofattbart mycket!

Och jag struntar i vad alla säger, tycker, och anser att vi är.
För, för mig kommer vi alltid vara vänner!