.

Hur sann är den vänskap som bygger på endast uppmärksamhet? Ja, hur sann är egentligen den vänskap som bryts när den ena inte dagligen berättar hur mycket hon uppskattar den andra?
Ursäkta mig, men jag blir riktigt less på det snart.
Under nästan hela vår vänskap har du aldrig varit blyg över att berätta hur speciell jag är för dig, hur mycket jag har berikat dig och funnits där i knipiga situationer. Och jag har gjort det med vilja. Jag har velat finnas där. Jag har velat hjälpa dig, och få en betydelse i ditt liv. Men det var inte fören jag nådde dem målen som jag även insåg att det vi skapat efter mina mål är en vänskap jag delar med dig, som du dock inte delar tillbaka med mig. Slutar jag ringa dig, så hör man minsann inte heller utav dig. Och jag vet att du ofta inte orkar höra av dig, att du mår för dåligt för det, eller att du kanske har för mycket för dig, eller helt enkelt har fullt upp med alla andra i din omgivning, men hur mycket begärt är ett telefonsamtal i veckan? Hur mycket begärt är det att du kanske någongång inleder en konservation på msn?
Jag skriver inte det här för att du ska bli upprörd, eller ledsen, utan jag skriver det här för att jag är ledsen. Jag behöver att du ser om mig, lika mycket som jag sett om dig. Jag behöver något gensvar, en respons där du visar att det jag gjort för dig betyder något, och nu menar jag inte bara muntligt, eller skriftligt, utan jag behöver att du visar det i praktikten. En enda gest skulle räcka!
Och nej, jag vill inte att du kontaktar mig, för att fråga om det är dig jag menar. För jag tror starkt på ordspråket: "känner man sig skyldig, så är man också skyldig" Så, även om det kanske inte är dig jag syftar på, så om du känner dig träffad bör kanske du också tänka två gånger på hur du prioterar dina vänner.

Hursomhelst, jag saknar dig!