.

Det var ditt namn som prydde mitt klotterblad, gång på gång, rad efter rad. Och det var ditt namn som sakta men säkert skreks inom mig, högre och intensivare för varje minut. Ja, det var dig jag hade blivit tokig i. Det var dig jag inte kunde få nog utav. Men endå, trots dem känslorna, och dem tankarna tynade illusionen av dig bort. Vart svagare, och svagare med tiden och efter ett tag gick det inte längre att tyda din existens inom mig.
Men då, ja då, precis då passar det dig att komma tillbaka och återskapa allt igen. tillbaks till samma nivå, för att kanske lämna mig igen. För att bara leka av dig en liten stund till.. Men endå kan jag inte skrika nej. Kan inte låta dig gå nu. För jag vill så gärna ha dig vid min sida så länge det går. Du är liksom, allt.

FUCK. Ska kärlek vara så här?