.

Imorgon börjar jag inte fören 13.00, vilket betyder att det inte är något behov till att stressa i sängs.
Sitter istället här och rotar igenom en massa bilder från förr. Avlägsna minnen från då allt var en barnalek!

Det är lustigt. Jag ångrar fortfarande att jag la havremopparna åt sidan, det där året. Men jag hade ingen vilja att stanna kvar på ridskolan jag ägnade dem sista året på, och att byta ridskola var allt för jobbigt. Det vart att stoppa allt på hyllan istället. I alla fall det som hade med ridlektion att göra. Red gjorde jag fortfarande, men väldigt sällan. Min dåvarande pojkvän, bodde nämligen ute på landet och hade en söt liten pålle jag fick låna ibland. Jag minns hur jag alltid var lite gladare efter att ha ägnat en tid nere hos honom i stallet. Det var så befriande på något sätt.

Som barn, hade jag lilla Beuty (se bild). Jag hade turen att mammas bästa vän var hästuppfödare och ridskolelärare, och en sommar ute på hennes ridskola fick jag möjligheten att bli medryttare på den ponny, som idag fortfarande har sitt namn graverat i mitt hjärta. Jag minns hur jag och Fia brukade galoppera längs ängarna där ute. Hon på lilla Rufus, och jag på min älskade solstråle, till Beuty. Det är fortafarnde några av de bästa åren jag upplevt. Hur töntigt det än låter.

Det var så magiskt hur en stor mule, kunde torka bort allting som hade med sorg att göra.