.

Jag minns mitt första marsvin, han hette Bertil och var lika stor som en kanin. Ibland fick jag för mig att han var en hel meter lång, och skröt om honom. Men riktigt så var det ju inte. Han var bara lite störra än vad dem brukar vara. Det var för vi matade honom, eller nej, jag byter ord, gödde honom hela tiden. Han var ju så söt, hur skulle man kunna låta bli? "Åh gulligull, åh gulligulligullgull, vill du ha en gurkbit? Äsch, du är så söt så du kan få hela gurkan. Åh, gulligull"

Jag minns att jag brukade fråga min mamma om varför hans hjärta alltid slog så fort, hon brukade svara att det var för att han älskade mig så mycket. Jag kände mig alltid så elak för att mitt hjärta inte slog lika fort då. Jag ville ju älska honom, lika mycket som han älskade mig. Men mitt hjärta vägrade slå så fort. Verkligen vägrade.
Men jag älskade min Bertil, det gjorde jag.. och jag hoppas att han kan äta hur mycket han vill i marsvinshimlen just nu. Ja, det hoppas jag. Det är min Bertil värd.