.

Idag var jag med om något otroligt roligt. Jag träffade på Markus på bussen hem från skolan. Att det var han såg jag inte, men han kände igen mig. Snacka om att ha bra minne. Jag och Markus var bästa vänner som barn, riktigt små barn. Vi var väl inte mer än 4-5år när vårat bästisskap var som starkast.

Jag minns att Markus hade en Labrador. En stor svart. Jag var rädd för honom, vars namn jag glömt bort. Jag trodde alltid att han bara satt och väntade på att äta upp mig. Att han i smyg kollade upp allting jag åt, för att vänta in att jag skulle bli tillräckligt stor och saftig för att ätas upp. Anledningen till min grova hypotes, var för att han alltid, alltid sprang efter mig när vi lekte hemma hos honom. Och så fort han fick tag i mig tog han sig små smakbitar av mig.  Ett smakprov på näsan, ett smakprov på handen och en på armen, ja, det slutade alltid med att jag var alldeles slemmig från hans blöta mun. Idag saknar jag den hunden. Han var rolig.
Markus var också ganska rolig, jag minns hur vi på hans ena födelsedagskalas roade oss i väntan på alla andra med att kasta ut hans x-man docker från övervåningen, för att sedan springa det snabbaste vi kunde ner för trappan och ut och försöka fånga dem. Att det var en omöjlighet att lyckas med insåg vi aldrig, utan förskte gång på gång och vart alltid lika besvika när vi misslyckades. Vi var busiga vi, jag och Markus.

Och vet ni vad? nu är jag en vän rikare, och alla vet att gammal vänskap aldrig rostar.