.

Vet inte hur jag ska förklara det. Hade tänkt att bara totalignonera allting. Varenda detalj. Men nu, nu när du står där kan jag inte låta bli att springa fram till dig. Kapitulera. Hissa min vita flagga. Låta dig vinna och få allting som du vill ha det. Hela jag strukterar om mig, till dig, för dig, tackvare dig.
Jag vill inte vara utan dig. Vill ha hela dig. Hela tiden. Varje dag. Varje timme. Varje sekunds tiondel och varje eviga millimeter som klockans dumma sekundvisare tar.
Jag älskar inte dig. Hann inte komma så långt, och bra var kanske det. Men jag vill älska, och jag vill vara älskad av dig. Ingen annan. Det finns ingen annan jag kan tänka mig gå förlorad för. Ingen. Ingen. Ingen.

Kanske är det bara struntprat. Kanske kommer jag inte känna så här imorgon. Kanske ångrar jag att jag publicerade det här då. Kanske är allting tillfälligt, men just i den här stunden kan jag inte tänka annorlunda. Jag saknar dig, likt en bebis saknar sin napp direkt efter att den fallit ifrån dens gapande mun. Jag vill ha dig här. Vill kunna hålla om dig och känna efter. För det är ju din närhet som bär på alla svar. Jag kan inte lista ut sanningen om jag inte får röra, inte känna efter och fundera ut allting med dig. Det är ju i dig alla svaren finns inmatade. I dig som sanningen bor. Och jag förstår inte varför du inte kan släppa ut den. Jag behöver sanningen. Behöver den mer än du. Dumma, dumma dig, jag tärs sönder av min ovishet.