.

Idag är jag stolt över mig själv. Mitt fyllesamtal igår visades påverka mig positivt. Otroligt positivt, om jag själv får uttrycka mig. Jag har verkligen gått runt nöjd hela dagen. Känner mig fortfarande så där sprulande glad. Mycket bättre kan man inte känna sig. Och det absolut bästa, är att jag kommer fortsätta vara positiv, hur än allting utvecklar sig runt om mig just nu, gällande det här. Båda slutresultaten är enligt mig bra. Mycket bra.

Jag såg på "A walk to remember" nyss. En film jag har sett många gånger, och alltid blivit så där smådeppig för. Ja, varför jag har blivit det? Det har varit av ren avundsjuka. Sådann kärlek vill jag också hitta. Men idag, nej, då vart jag inte deppig. Vad ska man med kärleken till egentligen? Och varför ska man nöja sig med att skänka hela sig själv till en specifik person, när man kan dela med sig till alla?
Misstolka inte. Jag vill också ge min själ till någon, någon gång, och sedan skapa resten av mitt liv med den personen. Men varför ska jag göra det nu? Ungdomen är ju en människas bästa år, eller hur är det man säger? Varför ska man ge bort livet vackraste och mest betydelsefulla år? Nej. Jag tänker inte slösa mina gyllende-år till någon nå mer, om den personen verkligen inte bevisar att den är värd det - och förtjänar det.

Allas liv, kan bli drömliv, bara man själv intalar sig att det går.