.

Jag har alltid haft en osynlig lag inom mig, att aldrig nämna någonting positivt om dig igen. Att alla tankar som produceras inom mig där du är inblandad ska vara fyllda med hat och ingenting annat. Men idag är dem det inte. En del av dig var otroligt älskvärd. Att den sidan mer och mer försvann, och aldrig mer kom tillbaka spelar ingen roll. Den fanns, och jag vet att den finns inom dig och bara väntar på att få bli utsläppt igen. Du var en bra människa egentligen. Vi, alla är.

Jag kommer aldrig någonsin vilja prata med dig igen. Eller jo, jag kommer vilja, men aldrig tillåta mig själv att göra det. Det som är gjort är gjort, och det finns ingenting att göra åt det. Det förflutna är för hemskt för att undvika. Misstagen dominerar. Både från din och min sida. Vi var aldrig bra för varandra, utan behövde alltid fortsätta att skada varann. På alla möjliga sätt vi kom på. Otrohet, slag, glåpord. Allting vart en vana, och ingenting vart längre för grovt, eller förvånadsvärt. Även det värsta fanns med på shemat av vad som var tillåtet. Det ska inte vara så. Oavsett vad man har för relation med någon, ska den få en att må bra. Våran relation fick mig att vilja ta livet av mig.

Jag minns när vårat slut kom. Jag ångrar ingenting. Det behövde komma. Men ändå kan jag inte låta bli att fråga mig själv, vad hade hänt om jag stannat? om jag bitit ihop ett litet tag till? Hade du förändrats? Hade den goda sidan tillslut tappat sin recessiva plats, och blivit dominant? Hade det onda försvunnit? Hade min ängel kommit hem, för att stanna hemma?

Jag älskade dig. Jag kan inte säga att jag inte gjorde det. En del av mig behövde dig. För även om allting var fruktansvärt, berikade du mig med kunskaper som jag aldrig hade fått ta del av, om jag inte hade varit med dig.  Du har lärt mig att se på männsikor med ett granskande öga. Inte tro det bästa om allting, bara för att det verkar så bra. För på något sätt fick du mig att inse att världen inte är som ett kinderägg. Det är inte alltid så att man kan äta upp allt det goda, och sedan finna en bra överaskning i mitten. Det är bara inte så. Man kan inte ta det bästa förgivet. Och man kan inte lita på sin magkänsla. Det bra, är inte alltid bra.

Jag vet egentligen inte varför jag skriver det här, eller ännu bättre, varför jag publicerar det här. Men i bloggar ska man lätta sina tankar. Inte sant? Och därför kan jag lika gärna posta det här. Att du kanske läser det, spelar ingen roll. Du vet ändå om allting. Alla vet. Eller nej, men nästan alla.

Ibland är det jobbigaste och allra mörkaste man varit med om i sitt liv,
det som gör en lycklig i efter hand.