.

Tack för en väldigt bra kväll igår, och tack för alla fina presenter :)

Det känns både otroligt bra, och otroligt dåligt på samma gång. Det är som om jag inte vet vad jag ska tycka om allting. Jag är väldigt stolt över mig själv, det är jag verkligen. Äntligen vek jag mig inte utan gick rakt på sak. Någonting jag har haft så otroligt svårt med när det gäller dig. Varför vet jag inte. För hur mycket jag än har vetat om att du inte är den jag vill vara med för alltid, och hur mycket jag än vetat om att jag mått dåligt av att vara med dig har en liten röst i mitt huvud alltid bett mig att stanna kvar och se vad som händer. "För tänk om.." .. Nu ska inga sådanna funderingar existera hos mig något mer. Det är slut på våra vel och konstiga samtal om vad som är rätt och fel. Antagligen var vi ju aldrig rätt i alla fall, eftersom vi ständigt behövde upplysa för varandra vad vi var och hur vi skulle vara. Att våran tid inte heller vart bra, var nog slutbeviset på allting. Det var inte meningen att det skulle vara så. Vi var menade att vara dem vänner vi var. Dem som alltid pratade och förstod varandra. Dem som kunde skratta och springa runt igenom hela stan och bara vara. Allting var så lätt med dig, innan allting vart så svårt.
- Jag är verkligen ledsen att det blev så här, jag hade gjort allting för att snurra tillbaka klockan någon månad och stanna med dig som vän. För det känns hårt att aldrig mer kunna ringa dig mitt i natten, för att prata långt in på nästa dygn. Det var bara med dig, som det känndes så otroligt rätt. Ja, jag är så grymt ledsen att du inte kunde stanna som en så pass nära vän som du var för mig. Jag hade velat ha dig vid min sida så många år till, om jag bara kunde...