.

För ungefär tre månader sedan fick min tjockpannkaka nog av mig och hela dumma Sverige.
Så hon packade ihop sitt "hej-jag-är-bäst-i-världen-léende" och stack över atlanten, för att inte återkomma på en hel jävla evighet. Hur tänkte hon egentligen? Den lilla skitungen. Vem har mage att lämna mig i ett helt år? Dumma, dumma dig. Vem ska nu sitta och skratta åt min bra-iga humor och klaga på att jag alltid gör fel saker vid fel tillfälle?

Jag saknar dig älskling. Jag saknar dig så himla mycket att jag inte ens vill berätta hur mycket jag saknar dig.
Vi är ju en duo, älskling. Vi har alltid varit det. Enda sedan ruta ett. Jag menar, hur ofta kunde vi sitta på tyska-lektionerna utan att Birgitta blandade ihop oss? Eller hur ofta kunde vi gå igenom korridorerna en hel dag, utan att någon frågade om den andra? Det var du och jag, älskling. Det var så det skulle vara. Folk visste att vi satt ihop. Att ingen kunde lösa upp det klistret som fick oss att bli en. Dumma dig. Det gör ont att vara utan sin andra halva.

Jag tycker att usa ska få nog av dig och kasta ut dig från deras territorium, så att din super-man-Kalle till pojkvän kan sätta på sig sin magiska mantel, och flyga över havet för att hämta hem dig till mig. Jag behöver någon som rapar vid köksbordet, och bubblar om hur bra allting är på burger king. Jag menar, vem ska nu berätta för mig vad alla bk-snubbar säger för konstiga saker, och hur duktiga ni varit som gjort rekordmånga hamburgare på en minut? BAJS! Jag behöver min burger king och shopaholic Milla på sin hemmaplan. Där hon hör hemma. Hos mig. I mitt rum, och i mina armar.

Jag vill inte vara utan dig, älskling.
Jag har tröttnat på att alltid bära mitt "hej-jag-saknar-min-rumpnisse-till-milla-léende"

Kom hem, älskling!
Jag vill ha dig under min julgran i jul, det är det enda jag har önskat mig.