.

Jag minns så väl första gången jag fick se honom. Min lilla Gin. Han var så liten att han rymdes i min hand. 
Åtta dagar gammal var han, och hade precis lärt sig att ramla fram över Andreas hala golv. Hela den natten var jag som förtrollad av hans små pluttiga läten och små oskyldiga steg som tassade omkring på den lilla plätten, som dem fick röra sig inom.

Jag fastnade för honom den natten, och i juni bestämde jag mig för att ta honom, när tiden var inne. Jag har aldrig varit så glad som jag var den dagen jag fick veta att han skulle bli min. Och jag minns så väl den där dagen, som jag och min bror skulle åka och hämta honom.
Det ringde precis när vi skulle sätta oss i bilen. Det var Andreas som undrade om jag möjligtvis ville ha en till katt. Vem skulle ha bangat? Hur som helst, slutade det med att jag åkte dit, la in min lilla älskling i kattransporten och valde nogrant ut en till bebis. Min lilla Tonic. Han var svart som natten när vi tog honom, det enda som inte var svart var den lilla, lilla vita fyrkanten på hans hals. Den skapade hans karaktär, och jag föll för den lilla krabaten när han gick runt gnällande på det knarrande golvet.

Nu ligger dem här, båda två, över ett halvår gammla. Tiden har rullat iväg och dem har blivit så där stora som katter blir. Men jag klagar inte över det. Dem är fortfarande mina bebisar, och kommer alltid att vara.
Men imorgon... Ja, imorgon är det deras stora dag. Kastreringen och märkeringen ska göras. Vem hade kunnat ana att dem skulle få tatuera sig innan mig? Haha nejmen, jag tycker faktiskt synd om dem. Mina stackars små troll. Imorgon ryker hela deras manlighet, utan någonting som helst att säga till om. Uscha, det kan inte vara roligt!

Stackars, stacks mina trollisungar!