Welcome to the universe
Jag kan inte släppa det nu i efterhand. När jag stod och väntade på Gisela vid korsningen till min mormor idag, låg en man ner på marken. Han var gammal, mycket gammal och man såg märken som bildats av år som bara flugit förbi i hans ögonvrå, dem ploppade upp lik rynkor överallt på hans runda annsikte. Som en gång säkert varit väldigt vackert för den delen.
Han låg, blixt stilla, utan någon som helst rörelse på andra sidan vägen från vart jag stod. Från alla håll såg man hur folk pekade, kollade, och kollade återigen lite extra på vad det egentligen var som låg där. En gubbe. En helt vanlig gubbe, som råkat ramla med sin rullator. Men även fast att gubbar ska vara en helt naturlig sak att se hela tiden - vart aldrig den här situationen naturlig, utan långt därifrån.
Jag skådade mannen där han låg, men precis som alla andra bara i smyg. Ingen fick se att jag kollade emot honom, lät pupilerna röra hela hans kropp där han låg. Nej, ingen fick veta det. Ingen.
Det stod tre män runt honom. Det var anledningen till varför jag inte gick över gatan och hjälpte mannen upp. Jag trodde att dem gjorde det. Att dem stod där för att ta tag i mannens armar, och lyfta upp honom så att han återigen kunde lägga sin vikt på den lilla rullatorn, som nu lyckats rulla ut en bit på vägen och gå den förhoppningsvis lilla vägen hem till sin stuga, full med gamla pryklar från ett liv, så långt bort att jag inte ens kan nå det i drömmarna.
När Gisela kom, bröt jag tankarna, vände min klack och gick till min mormor. Förmodade att han fick hjälp och tänkte inte mer på det. Men efter två timmar, då jag och gisela återigen skulle korsa vägen där mannen låg, såg man att mannen inte fått någon hjälp alls, då jag förmodade att han fått det. Polisen stod visserligen där den här gången, och mannen hade bytt plats till polisbilens förarsäte. Men det hade gått två hela timmar, hade männen som stått runt honom hjälpt honom när vi var där - hade han hunnit halvvägs till dalarna på den tiden om han hade velat och kunnat. Och dessutom var rulatorn fortfarande utrullad en bit på vägen. Den var trasig nu, säkert överkörd eller vem vet, kanske sönderslagen? Kanske var det männen som stod runt honom som skapat gubbens fall? Kanske skadade dem honom, men lekte oskyldiga när folk såg? Jag vet inte. Men jag vet att jag kunde ha gått över gatan, frågat om gubben behövt hjälp, och kunnat hjälpa honom mer än vad dem gjort. Jag hade kunnat bära mannen till närmaste busshållplats och åkt med honom till närmaste sjukhus om det behövdes, och vetat att han fick den hjälp han behövde snabbare - men jag hade låtit bli, och nu satt han i polisens förarsäte och man såg hur en tår sakta framletandes bland rynkorna i hans annsikte. Den blänkte, och i den speglades en tung dag. Det kunde inte ha varit enkelt - vad det än var som hänt.
Och tom stod jag på andra sidan vägen, och visste att jag kunde ha sträckt ut en hand.
Han låg, blixt stilla, utan någon som helst rörelse på andra sidan vägen från vart jag stod. Från alla håll såg man hur folk pekade, kollade, och kollade återigen lite extra på vad det egentligen var som låg där. En gubbe. En helt vanlig gubbe, som råkat ramla med sin rullator. Men även fast att gubbar ska vara en helt naturlig sak att se hela tiden - vart aldrig den här situationen naturlig, utan långt därifrån.
Jag skådade mannen där han låg, men precis som alla andra bara i smyg. Ingen fick se att jag kollade emot honom, lät pupilerna röra hela hans kropp där han låg. Nej, ingen fick veta det. Ingen.
Det stod tre män runt honom. Det var anledningen till varför jag inte gick över gatan och hjälpte mannen upp. Jag trodde att dem gjorde det. Att dem stod där för att ta tag i mannens armar, och lyfta upp honom så att han återigen kunde lägga sin vikt på den lilla rullatorn, som nu lyckats rulla ut en bit på vägen och gå den förhoppningsvis lilla vägen hem till sin stuga, full med gamla pryklar från ett liv, så långt bort att jag inte ens kan nå det i drömmarna.
När Gisela kom, bröt jag tankarna, vände min klack och gick till min mormor. Förmodade att han fick hjälp och tänkte inte mer på det. Men efter två timmar, då jag och gisela återigen skulle korsa vägen där mannen låg, såg man att mannen inte fått någon hjälp alls, då jag förmodade att han fått det. Polisen stod visserligen där den här gången, och mannen hade bytt plats till polisbilens förarsäte. Men det hade gått två hela timmar, hade männen som stått runt honom hjälpt honom när vi var där - hade han hunnit halvvägs till dalarna på den tiden om han hade velat och kunnat. Och dessutom var rulatorn fortfarande utrullad en bit på vägen. Den var trasig nu, säkert överkörd eller vem vet, kanske sönderslagen? Kanske var det männen som stod runt honom som skapat gubbens fall? Kanske skadade dem honom, men lekte oskyldiga när folk såg? Jag vet inte. Men jag vet att jag kunde ha gått över gatan, frågat om gubben behövt hjälp, och kunnat hjälpa honom mer än vad dem gjort. Jag hade kunnat bära mannen till närmaste busshållplats och åkt med honom till närmaste sjukhus om det behövdes, och vetat att han fick den hjälp han behövde snabbare - men jag hade låtit bli, och nu satt han i polisens förarsäte och man såg hur en tår sakta framletandes bland rynkorna i hans annsikte. Den blänkte, och i den speglades en tung dag. Det kunde inte ha varit enkelt - vad det än var som hänt.
Och tom stod jag på andra sidan vägen, och visste att jag kunde ha sträckt ut en hand.
Kommentarer
Trackback
