.

Du skriver som ingenting. Jag svarar inte. Du skriver ännu mer. Jag stänger ner rutan, fokuserar på annat. Vill inte prata med dig. Vill inte inse att jag förlorat. Att vi förlorat. För det här är inte bara min förlust, eller är det kanske det? Jag vet inte, och jag orkar inte ens bry mig mer. Jag är tvungen att stänga boken om oss, efter denna tragedi. Det finns ingenting mer att ta ut. Vi är ett kapitell i en bok, som inte längre existerar. Innehållet tappade sin mening nu. Det finns ingen vits att bläddra tillbaka. Nu ska slutet skrivas, i en bok som bara är min. Min och ingen annans. Boken om Mia. Ditt namn kommer inte längre präglas på varje rad. Inte ens var fjärde, eller var sjätte. Du kommer inte ens vara en av mina huvudpersoner mer.

En del av mig skriker av smärta, en del av mig vet att det är lika bra när jag stänger ner din msn-ruta, för att inte längre öppna den varje gång något sätter sig på kläm, eller varje gång jag känner att glädjen i livet är oundviklig. Du kommer inte vara den jag förmedlar allting till nå mer. Din plats som nummer ett, är borta.. Men du skriver, skriver som ingenting endå.

Så tyst viskar jag ut ett farväl till en vänskap som plötsligt försvann.
Tonerna av mig svagas ut. Ingen fick höra det. Bara jag tog del av dem.
Goodbye my lover, goodbye my friend.