.

I regnande ruskväder vandrade jag bort ifrån min finaste sofie. Påklädd på tok för lite. Men jag klagade inte. Jag var glad, och hela min själ log. Ett så litet sms som ett gensvar, där det stod "Ja, det gör vi! Puss" gav mig gåshud på hela kroppen. Jag trodde, verkligen trodde att det skulle bli bra igen. Att vi båda skulle inse hur töntiga vi varit, som ens skapat en så här stor konflikt - om ingenting, och bara försöka gå vidare ifrån det så bra som möjligt. Men regnet bet mig åter, när jag gjort mig trygg framför datorn. - Jag var påklädd för lite självsäkerhet, och frös vid tanken av att stå ensam i dåliga vindar.
Är jag dum som alltid gör så här? Skapar förhoppningar som alltid bryts? Eller är det bara vi som alltid har oturen att gemensamt bryta dem? Bryter jag dina också? Eller har du några? Sötnos, jag vågar inte skriva till dig. Därför skriver jag här. Här ser du inte. För du läser det inte. Försöker inte läsa. Precis som du inte heller försöker förstå vad jag menar, när jag säger att allting känns tungt för mig ibland gällande oss. Du vill inte förstå att allt jag vill ha, är en smula bekräftelse och inte någon radikal skillnad i den du är. För jag vill ju ha dig, precis för den du är. Det vet du ju för tusan, sötnos. Visst vet du det? Åh, snälla.. låt inte det regniga ruskvädret ta mig, nej snälla, för in mig till solen igen. Jag klarar inte den mörka vintern själv.

Det enda jag behöver - är en kram!