.

Kom nyss på mig själv med att tänka på dig.
För ett tag sedan var du den mest betydelsefulla vännen jag hade. Du var den jag alltid ringde när ögonen rann över, eller när hjärtat sattes i halsgropen av ren lycka. Du var den som gjorde mig alldeles glad i kroppen, genom att bara ringa. Du behövde aldrig säga något väsentligt. Du, för den du var, gjorde mig helt överglad.

Idag ringer jag dig i stort sett aldrig, och inte får jag samtal ifrån dig heller. Det är som om "vi" är ett lämnat kapitell i den boken som var vår. Och det är verkligen läskigt när man tänker efter. Du har gått från att vara allt för mig, till att bli någon. Det är en stor skillnad.

Jag uppskattar dig fortfarande, och det kommer jag alltid göra. För du har hjälpt mig, genom så mycket att jag inte ens kan nämna allt. Och det roligaste är att du gjort det många gånger, i undermedvetsamhet. Inte ens jag har insett att du verkligen fått mig att gå igenom saker, fören nu i efterhand. Du gjorde mig lite starkare. Lite mer säker och lite mer mig själv. Det kommer jag alltid att tacka dig för.

Jag saknar dig ibland, och det vi hade. För på något sett var allting så magiskt med dig. Jag behövde inte höra ord som att du fanns där, eller att jag alltid kunde ringa dig, för det visste jag redan. Och jag vet att du visste detsamma om mig. Vi var helt enkelt dem som hjälpte varandra, som en självklarhet. Som om det vore något helt naturligt. Idag skulle jag reagera på motsatta sett, jag skulle bli rent ut sagt förvånad om jag såg ditt namn blinka på min mobil. Och istället för att le, skulle jag fråga mig: nemen vad kan du vilja? Och jag kan tänka mig att du skulle undra detsamma om jag ringde. Hur kunde det bli så här?

Bästa vänner varar för evigt, var det någon som sa.