Nemen..

Ruinerade potatisskal och mormors grovstickade tomatplantor!
Det känns inge bra längre. Ingenting av det här. Absolut ingenting. Det suger, rent ut sagt.
Det konstiga är att jag alltid önskat mig det här, men nu när jag har det, önskar jag att jag aldrig bett om det.


... Om det ändå kunde vara lite mer komplicerat, det här med livet!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0