.

Plötsligt känns det som om någon grävt ut hjärtat från min bröstkorg igen. Som om ingenting spelar någon roll i huvudtaget. Jag kommer aldrig att vinna tillbaks det jag förlorade den där vinterdagen. Kommer aldrig någonsin lyckas bli samma person igen. Det gör så ont. Så fruktansvärt ont inuti min kropp.

Det finns många skäl till varför det blev som det blev. Jag vet varför jag tog det steg jag nu länge ångrat, men ibland vägrar jag se anledningen. Ja, ibland vägrar jag inse att jag gjorde rätt. För jag gjorde väl det?

Åh, jag vill så gärna, samtidigt som jag inte vill alls. Jag låter håret falla ner. Låter tårarna rinna i samma takt. Det har varit så många sådanna här stunder nu. Så många sådanna här stunder som jag lovat mig själv aldrig ska komma åter. Förlåt mig själv. Ja, snälla förlåt mig själv för att jag aldrig lyckas fullt ut.

Det gör så förbaskat ont att titta på. Låta skuggorna separeras för att aldrig komma åter. Blunda åt det förflutna, fokusera framåt. Jag ska någon gång fånga en lycklig vinterdag.

Ja, förlåt mig själv, det måste bara få ta sin tid.