.

 
Det behöver inte skrivas några ord om gårdagen. Jag vet inte vart jag bör börja eller sluta. Vet inte om det är lönt att skriva någonting alls. Det var både otroligt lyckat och samtidigt inte alls. Glädje i form av små, små textmedelanden höll mitt humör uppe och bortom mobilen rasade allt. Inte bara humör, utan även regn, men vi satt där kring våran lägereld och sjöng som om vi hamnat tillbaks på medeltiden, eller rättare sagt på år 2004 med Pauline och mig hoppandes i väsbys skogar. Det var tider det, hjärtat mitt. Verkligen tider.

Strax innan midnatt rullade sedan jag, Pauline och Johan vidare på efterfest. Där satt vi tills klockan hade blivit morgon, och det hade blivit dags för oss alla att kila hemåt. Mamma hämtade upp mig och det har aldrig känts så bra att slippa gå.

Tack och hej leverpastej!