.

Jag har aldrig tidigare kämpat så mycket för att hålla tårarna inne. Aldrig tidigare kännt mig så hård på utsidan, men så mjuk innuti. Le, titta ut och visa att du inte är berörd. Att det inte gör ont. Jag hann med 2097 stycken vägsträck ínnan jag brast. Innan världen utanför fönsterrutan bara försvann. Det gjorde så förbaskat ont inuti mig själv. Eller nej, juste. Jag är inte berörd. Jag står upp. Jag klarar mig. Det var en barnalek. Du kan inte skada mig. Kan inte göra mig illa något mer. Du har gjort ditt. Det är ingen idé att försöka. Jag har byggt upp min mur. Jag klarar det här. Jag är hård. Hårdare än du tror.

Men man lär sig något nytt varje dag. 2097 stycken vägstreck krävs det innan hela jag går isär. Innan jag återigen sitter på ett bottenlöst hav och inte vet hur många meter det faktiskt går att falla innan man försvinner. Försvinner och aldrig mer kommer tillbaka. Jag trodde att jag skulle dö, att jag aldrig mer skulle börja leva, och kanske är det så. Jag lever ju faktiskt inte längre, jag kämpar bara för att hålla mig vid liv. Eller nej, inte alls. Jag mår bra, så fruktansvärt bra. Eller, visst gör jag det?

Jag lovade ju mig själv. Jag är tillräckligt hård.
Jag klarar av det här. Jag vet. Jag gör det.

Tårarna rinner..
Jag vill så gärna klara det här

men gör jag det?