.

 

Jag börjar där. Mitt i karlskoga, runt ett vimmel av människor och musik. Bland fulla artister och skrattande funktionärer. Ja, jag börjar där. På festivalen där jag och Sanaz i stort sett var dem enda stockholmarna som jobbade, eller kanske, dem enda i huvudtaget.

Vi hann vara med om mycket där, jag och Sanaz, och minnerna som vi hann plocka på oss kommer stanna kvar hos oss för alltid. I alla fall inom mig.

Den första dagen vid middags-tid vandrade jag och Sanaz upp till funktionärstältet för första gången. Vi satte oss ner och mumsade i oss det som serverades. Mittemot oss satte sig två ganska gamla människor, som var ganska unga ändå. Dem skrattade och drev lite vart som varannat, och vi satt som förstelnade och fattade ingenting. Istället log vi fint och låtsades som om dem var hur roliga som helst.

Sedan var det direkt till scenen som gällde. Magnus Uggla skulle spela och vi skulle stå i scendiket och vakta publiken. Efter en lång, men ändå en ganska kort stund petade Sanaz febrilt på mig och sa: "Mia.. Mia.. kolla upp på scen. Där är han. Han, den konstiga", och vips så visade det sig att vi suttit och ätit middag med den kungliga Magnus Uggla's basist. Som det kan gå, som det kan gå.

Natten efter första arbetspasset vart inte allt för långt. Vi sprang runt och drack ett tag på campingen och som vanligt fick jag i mig lite för mycket. Däckade och vaknade inte fören dagen därpå. Då låg solen på mer än någonsin och jag, sanaz samt den mystiska killen som jag inte minns namnet på, sprang ner till sjön för att bada. Vi låg kvar länge.

Den kvällen spelade Håkan. Vackraste Håkan. Mannen som stal mitt hjärta med storm i borlänge-regn. Jag fick stå allra längst fram. Till och med längre fram än de på första raden av publiken. Han sjöng och ristade in små kärleksord i bröstet på mig. Efteråt smet jag backstage och fick en kram. Han nämnde någonting om att jag var söt, och jag smälte lite till. Och lite, lite till och kanske lite till ändå. Fina, fina Håkan ville jag bara skrika ut, men höll mig hårt i tröjan för att låta bli.

Minnerna den kvällen flödade på. Jag vill inte förlora en sekund av den dagen, men orkar inte skriva mer. Jag kan inte skriva en bok om varje sak. Jag förlorar er då, mina vackra, vackra läsare. Istället hoppar vi till tredje och den allra sista dagen.

Det riktiga draget började då Mustasch ställde sig på scen. Dem var fulla och sjöng som gudar. Jag njöt under varje sekund som sångarens mun var öppen. Varje sekund. Jag menar det verkligen. Jag njöt. När orden sedan började blekna kastade han ut en flaska whiskey och publiken skrek. Den lyckliga ägaren av flaskan blev nämligen jag. Efter spelningen behövde vi inte ens springa backstage för att vara i deras närhet. De sprang nämligen till oss. Jag fick dansa med gittaristen och jag skapade mig en ny favorit bland rockbanden på min lista. Mustasch. Mustasch. Mustasch!

Och nej. Jag bara skriver och skriver, men minnerna tar inte slut. Inte ens hälften är blottade. Detta funkar inte som jag vill. Ni får nöja er med bilderna i inlägget istället. Dem berättar en del. En stor del, dem med.

Festivalen var bra. Mycket bra. Och till Putte vill jag säga, vi syns i parken nästa år igen. Du kommer inte behöva leta febrilt, jag kommer vara över allt. För över allt i parken är det liv. Över allt i parken är där som jag mår som allra bäst. Över allt i parken är där jag och Sanaz kommer va.