.

Det har plötsligt blivit högaktuellt igen.
Det som jag försökte lämna bakom mig för över ett och ett halvt år sedan.

Jannike brast i gråt när vi pratade om det.
Jag med.

Så patetiskt nog satt vi där, hon och jag, mitt ute i stockholmsskärgård, och grät över någonting som borde varit över för länge sedan. Om någonting som inte ens borde varit på världskartan längre. Om känslorna som fanns just då, och som inte riktigt hunnit lämna min kropp ännu. Om den ständiga rädslan att hamna i det igen, eller ännu värre, att kanske aldrig någonsin komma ut ur det igen. Om mitt psyke som fortfarande håller fast mig vid det. Om rädslan att det kanske kan vara permanent. Alla mina känslor.

Det både skavde och värmde inom mig när orden och hypnoserna spyddes ut från våra munnar. Nu värmer det mest. Inte tackvare minnerna som vi pratade om då, utan tackvare att Jannike orkade lyssna på mig. Att hon orkade ta del av allting, och dessutom gav goda råd. Ja, det värmer just nu tackvare att jag har en vän värd att dö för.

Och att permanent leva för.