.

Jag hann nog inte tänka så mycket. Jag satte mig bara upp, alldeles raklång, och tog tag i den ringande telefonen. När jag såg ditt namn förstod jag att det var någonting alvarligt, och jag fick panik utan att egentligen veta varför. Vad ville du? Varför ringde du? Och varför just då?

Dem kommande minutrarna krossade mig totalt. På många sätt.
Jag har aldrig någonsin hört dig mer förstörd. Har aldrig någonsin tidigare fått ett samtal av dig då du inte ens kan få ut ett ljud. Du är inte den personen. Du är den starka av oss. Den som inte tåls att trampa på. Ja, just precis den personen är du. Det har du alltid varit.

Men inte då. Just då var du svag. Svagare än vad jag någonsin kunnat föreställa mig att du kunde vara, och allting tackvare mig. Eller rättare sagt, tackvare det jag hade varit med om, och som du av misstag fått reda på.

Tankarna bara flög förbi hos mig, och jag hann inte riktigt fånga in någon av dem. Det du skrek fastnade som taggtråd runt mitt hjärta, och ibland ville jag bara skrika ut all den smärta som jag kände. Jag ville gråta med dig. Ja, jag ville få dig att förstå att jag uppskattade dig mer än något, redan på grund av att du brydde dig. Att du inte behövde göra mer än att säga att du fanns där. Fast det är nog svårt för dig. Vi har aldrig berättat sådant för varandra förut, så istället höll jag tyst. Det fick inte bli någomer känsloladdat mellan oss. Inte just då. Det hade inte hjälpt situationen.

Och även då just det där samtalet skrämnde upp mig så pass mycket att jag inte kunde sova mer på hela natten, har jag aldrig någonsin varit mer tacksam över att någon slängt iväg en signal till mig. För, för ovanlighetens skull kände jag mig starkare. För äntligen visste jag att jag hade dig där, för all framtid, om jag bara skulle behöva det.

Och jag älskar dig såsom man bara kan älska någon som dig. Bara så att du vet.
Du gör mig stark genom att bara finnas vid min sida.