.

Söndag, 14.20

Det var som om klockslagen slutade att slå och gav ifrån sig ett saknande eko. Mamma grät inte. Hon vågade inte riktigt efter att hon sett min reaktion över det på din bergavning. Istället fick jag genomlida hennes kamp för att låta bli. Det gjorde ont, morfar. Verkligen ont.

Så snälla, söta, rara du, kan du inte bara komma tillbaka? Vi behöver dig.

... Jag behöver dig, morfar!