.

Jag har hjärtat kvar i min hand, men känner inte längre pulsen nå mina fingerspetsar. Känner inte längre allt blod pulsera ut i venerna, eller smyga sig in genom artärerna. Jag köper läget utan att försöka forska i bakgrunden, utan att försöka förstå att saker och ting kan ligga i vägen, eller att jag faktiskt inte ens har råd att spela med de pengarna som jag gör. Det är flera månaders tårar och känslor som jag nu använder som spelkort.  Ja, som jag nu använder utan att  ens försöka tänka på deras betydelse i mitt liv. Dem bara ligger där, beredda att tas av någon annan. Och frågan kvarstår än,

vad tror jag att jag kan få ut av det här? Vad tror jag att jag kan vinna?

Jag borde stanna upp, tygla mina tankar och försöka söka en lämplig utväg innan det är försent, men det är så otroligt svårt. Så otroligt komplicerat. Det är så otroligt mycket lättare att spela vidare, ta upp en ny omgång kort och dra på sig ett stort pokerfejs. Jag är bra på det. Jag vet ju det. Ingen kommer att se, ingen kommer att förstå. Det är bara melankolin som jag vet kommer innefinnas som får mig att tänka efter. Som får mig att tänka om. Frågan är bara,

Kan jag få ut mer? Kan jag vinna än? Är det värt att stanna här, eller har jag redan förlorat min pott? Ja, har jag redan förlorat min pott?