.

Två vänner kryper ihop för att värma bort smärtan. Torka bort tårarna de låter fällas. Inte en tanke, inte en gest för att förvärra läget. Ord om brusten kärlek, om vänner, svek och tårar. De vill hjälpa varandra. Göra sådant vänner gör.

Utan reflektion ramlar världen utanför. De försöker torka brustna sår från smärtan, men inser inte att det skapar fler. De ser inte händelserna, orden och skratten från andras ögon. De analyserar och tänker inte på stunden likadant. De sviker någon, tar sönder någon, får den att må skit, utan att förstå. Utan att vilja. Genom att bara vara vänner. Bättre vänner än förut.

När sanningen sakta vaggar in de två vännerna i sömn, på varsina ställen, reser sig världen. Tankar slår dem. Slår dem mycket hårdare än slag. Världen faller. Faller utanför.

En djup kram fick de två vännerna att förlora allt. Allt de tidigare försökt laga.
Men ändå värst av allt, att både såra och förlora något av de vackraste dem vet.

Han talar till mig, min vän, viskar varsamt i telefon; "Jag älskar henne".
Hon talar varsamt till mig, den sårade, berättar tydligt; "du svek mest.."

Jag faller. Det var aldrig en gest med mening. Aldrig ett ord menat att tydas så.

Förlåt, jag menar det verkligen, förlåt... Jag ville bara hjälpa till.
Jag insåg aldrig att jag gjorde en motsats.