.

Igår när jag rullade hem från skolan hade jag en ig-varning i bakhuvudet. En ig-varning i det ämne som jag är allra, allra starkast i. Jag vet ju det själv. Jag har aldrig någonsin fått lägre än ett vg plus på en uppsats. Aldrig! Men nu sitter jag här, med risk att gå ig i hela litterär gestaltning kursen, bara för att jag inte har lämnat in det jag ska. Det har aldrig varit med mening, långt ifrån. Men tackvare hur jag mått på sista tiden har jag bara inte klarat av det. Det har inte haft något med ork att göra. Jag har bara inte klarat av att fokusera på rätt saker. Mina tankar har svävat på allt för höga höjder.

Jag funderar på om jag ska ta ett sabbatsår efter sommaren. Åka iväg någonstans och bara andas. Inte för att jag vill det, utan för att jag behöver det. För allting gör mig galen just nu, precis allting. Men samtidigt... tanken på att ta studenten ett år senare får mig att tveka. Jag vill inte. Jag vill bli klar med allting så fort som möjligt och sedan kunna fokusera framåt. Frågan är bara, klarar jag verkligen av ett år till?

Usch, jag saknar Josh. Han hade alltid en sådann bra övertalningsförmåga när jag hade frågor utan svar. Att läsa ord från honom på en datorskärm känns inte lika bra. Jag vet att han anstränger sig i varje brev. Öppnar upp sig. Men det är inte samma sak. Skrivna ord berör inte lika djupt. Jag vill ha honom här! Om inte annat bara för att höra hans läppar säga ord som: "you are fat". Ja, till och med det saknar jag. Jätte mycket!