.

Imorse gick jag minsann upp före tuppen för att hinna till bussen som tog mig, och alla sötnosar till Kungsberget. Där möttes vi sedan av en hel dag av skidåkning, mys och andra härligheter. Precis så där som det ska vara med andra ord. Så tack för en underbar dag. Ni är otroligt bra, allihop!

Det har börjat kännas lite konstigt inom mig. Jag har nämligen blivit så van med att ha dig vid min sida nu, att jag inte vet hur det kommer vara att behöva säga hejdå om 21 dagar. Eller rättare sagt, farväl. För hur mycket jag än skulle vilja träffa dig igen, och vara med dig länge till, så vet jag att vårat slut börjar närma sig mer och mer. Du åker, för att försvinna bort ur mitt liv lika hastigt som du kom in i det. Alla ord om att kunna komma och hälsa på dig och dylikt värmer, men jag vet hur de kommer att bli. Det är alltid mycket prat och lite verkstad i det här livet, och att kunna besöka varann ofta är en omöjlighet. Det finns inte pengar för det. För det är trots allt inte billigt att åka till Australien fram och tillbaka bara så där.
Det gör ont i mig trots att jag alltid har vetat, enda sedan första stund, att det skulle bli så här. Jag lärde mig väl på något sätt att se mellan fingrarna gällande det. Bra, eller dåligt vet jag inte om det var egentligen, men jag har haft en underbar tid med dig. Och jag kommer aldrig att glömma bort dig, Josh. Du är en otroligt bra människa!

Nej, nu kom Gabbie.. Måste rusa!