.

Jag saknar hur du såg på mig så hela Stockholm stannade utanför. Hur du fick vågor av lycka att skölja in under alla mina lager av kläder, och säga att jag var omtyckt, behövd, och uppskattad. Tusan, jag vet inte hur jag ska bära mig åt längre. Det har gått så många dagar nu, men fortfarande märker minnet av dig allting jag gör.

Bilder från tider så långt borta, målar än idag upp min vardag. Får mig att kämpa vidare, och hoppas att vi en dag möts igen. När tiden är rätt. För...

Ingenting var rätt tajmat när drömmen min blev besannad, men en dag vet jag att det kommer att vara det. En dag kommer du kunna se in i mina ögon, så som jag ser in i dina, och se att vi på något sätt är ämnade att vara. För om vi inte var det, skulle det inte vara så här idag. Du hade inte sagt de saker du än säger. Även fast du säger dem så diskret att kroppen inte riktigt lyssnar än. Jag vet det, jag vet det så väl sötnos.

För jag är helt enkelt inte kapabell till att gå vidare ifrån din värme.


Jag sitter kvar i en urtiders eka på ett bottenlöst hav av historia. Vår historia. Tippar båten, tippar jag. Faller.. faller för långt ner för att räddas. Jag behöver hålla oss i liv av dig. Behöver din lättande hand emot min höft. Dina armar runt min midja och dina glittrande ögon som alltid sa, att det ska bli bra..

Vad är bra, min sötnos? Är det här bra? Stormen som vi skulle besegra, sötnos, är det den vi sitter i idag? Är det den som håller på att kväva den sista biten av mig själv? Säg mig sötnos, är det det?

För jag är helt enkelt inte kapabell till att gå vidare ifrån din värme.


För jag behöver dig.